Suzanne Brøgger: Mishling. En frisørs bekendelser (Gyldendal)

 

Det är fest för alla läsare av Suzanne Brøgger, med utgivningen av hennes hennes magnifika roman Mishling. En frisørs bekendelser. Den är i många avseenden en typisk bok för henne. Det jag menar har utmärkt hennes författarskap är att hon själv – oavsett förklädnader eller kön – ställer sig mitt på den fiktiva scenen och leder läsaren varsamt in i det som är berättelsen.

 

Här är det kollektivromanen som är formen, men det innebär inte stora mängder individer, utan just ett kollektiv vars liv utgår ifrån, och strålar samman i tid och rum.

 

Inledningskapitlet är redan det magnifikt. Där klargörs plats, omständigheter och personligheter. Inga missförstånd, bara klarhet och därtill en politisk, kulturell sådan.

 

Sällskapet i berättelsen samlas på Taverney, ett överdådigt slott vid Medelhavet, av oklar karaktär. Deras självpåtagna uppdrag var att bokstavligt reparera världen – ett uttryck känt i judendomen som tikkun olan. Och här är många av dem just judar. Man blir väl jude, säger en av dem, för att känna hur det är att tillhöra en minoritet. Juden, i deras resonemang är alltid ”den andre” och ”den sårbare” och därför en ”mensch”. Nå, hur reparera efter ett århundrade med två världskrig och ett folkmord, således många miljoner döda. Europa hade i många avseenden trasats sönder.

 

Suzanne Brøgger skriver fiktivt, men både platser och människor i denna roman byggs ju på ett sätt som gör dem verkliga. Många av våra stora författare citeras, de ingår så att säga i reparationsarbetet. Och från Förintelsen är språnget inte långt till ”massakren på tegnerne i Paris, angrebet på ssynagogerne runtomkring og nu – hærverk” på judiska begravningsplatser och allt annat som kan kopplas till judarna.” Att bekämpa allt detta kan, enligt berättelsen, kallas en ”mission impossible”.

 

Det finns många skäl för läsaren att känna sin pessimism bekräftad. Tillvaron på Taverney – oavsett närhet till ”gudspagten” – verkar inte göra tillvaron lättare.

 

Det är, minst sagt, svårt att skriva om Suzanne Brøggers nya verk. Det är som att stiga in i en värld där allt det hon skildrat i ett långt författarliv, nu samlats för konkreta kulturella möten. Det kan handla om judiska traditioner som ovan, det kan handla om den största bildkonsten eller jazzmusiken. Att hon därtill skriver in många av samtidens politiska och sociala problem i berättelsen gör den inte mindre spännande. Vem flyr i båtar över haven? Vem tar med sig traditioner och seder till oss.

 

Viktig är inte minst två av huvudpersonernas dotter Manouche, hon har fått berättelsens hedersuppdrag, att samla allt i en och samma bok, den gula kallad! I sammanfattningen sägs det ”at en bog ikke behøver at have en handling eller hovedperson, man kan godt samle tråderne alligevel”, och det är just det som sker.

 

Bokens sista sidor blir ett lysande exempel på hur en berättelse kan bindas samman och hur en moralitet ser ut när den är äkta. Man kan väl få buga sig och tacka för denna märkliga och magnifika bok. Jag gör det i alla fall!

 

PS: Den finns nu på svenska i översättning av Nina Wähä (se omslaget ovan).