Lena Sohl: Tvätten. En bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur)

Lena Sohl (c): Viktor Gårdsäter

Lena Sohl: Tvätten. En bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur)

 

Som jag hade väntat mig träder de tidigt in i berättelsen: författaren Anne-Marie Berglund och hennes mamma Rut Berglund. Det de hade gemensamt var förstås tvätteriet i Rimbo, både arbetsplats och hem.

 

Det är om detta tvätteri som Lena Sohls bok handlar. En fantastisk blandning av facklitteratur och litterärt gestaltat porträtt av den arbetarklass som formas på den stora arbetsplats som är centralt nav för ett helt samhälle. Sohls mormor Karin anställdes där 1969.

 

Den kunskap jag hade med mig fick jag av Anne-Marie Berglund (1952-2020). Tvätteriet var inte ett centralt ämne i vår 24 år långa brevväxling, men då och då kom ämnet på tal. Ett tjockt urval av våra brev samlade jag sedan i volymen Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund Occident 2021. Hennes livskamrat och tidvisa sambo Hideo Matsumoto bidrog med ett stort antal svart-vita porträttfoton på henne.

 

Nå, som ingång är Anne-Marie Berglund en lysande idé för denna bok. Hennes författarskap tar med oss både ut i världen och in i det som är människans drömmar och nederlag. Med en säker formulering skriver Sohl att Anne-Marie inte stannade på tvätteriet, men att tvätteriet stannade kvar i henne. 

 

Rimbo är Tvätten, inte tu tal om den saken. Nu heter det privatägda företaget Textilia. Så här presenterar de sig:

 

”I Textilias tvätteri i Rimbo jobbar 170 personer från 30 olika nationaliteter med att se till att tusentals sjuksköterskor, läkare, hemtjänstare har rena och säkra arbetskläder varje dag på jobbet. Textilia Rimbo hyr ut och tvättar personalkläder, patientkläder, sängkläder och handdukar till region, kommun samt privata vård- och omsorgsgivare.”

 

"Idag", skriver Sohl, "har en majoritet av de anställda på tvätteriet utländsk bakgrund, och det gäller särskilt bland dem med tillfälliga anställningar." 

 

Tvätten har länge haft rykte om att utgöra Rimbos Tinder. Det återspeglas i flera av kvinnornas berättelser. Men det som verkligen är mer påtagligt är alla berättelser om smärtor och värk, ryggar som gått sönder. Och jag tänker på drömmarna om att få bli flygvärdinna, som hos arbetaren Linnea när hon var ung. Rösterna i boken är många. De bör verkligen höras. Men gör de det alls?

 

I sin recension av boken i Aftonbladet skriver Liv Beckström:

 

”Det finns mängder med nödvändiga uppgifter i samhället som inte är glassiga och ett stort antal glassiga uppgifter som inte är nödvändiga. Utan tvätteriarbetarna skulle Sverige bli mer ohygieniskt, smutsigt och farligt.”

 

Denna långt ifrån självklara ståndpunkt präglar hela boken. Vid läsningen tänker jag på det självklara, men kommer gång på gång underfund med att jag har i grunden fel. Det finns ingenting självklart i detta, tvärtom är arbetarklassen, i Rimbo och på andra platser, osynliggjord just för att den endast betraktas som en mekanisk del av det samhälle som bygger industri-arbetarklassen. Det Lena Sohl gör är det mycket ovanliga, i att lyfta både fram och upp alla dessa kvinnor och män som ser till att industrins alla hjul hålls snurrande.

 

Utan dessa människor skulle Sverige inte bara stanna, utan också ruttna, rosta och falla sönder. Utan dem skulle ingenting skötas eller omhändertas. Därför är Lena Sohls bok så viktig. 

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto (ur boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund 2020)

 ***

 

Lena Sohl är sociolog och arbetar vid Mittuniversitet. Hon har tidigare givit ut boken Att veta sin klass. Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige (2014), som också är hennes doktorsavhandling. Hon har även skrivit för tidningar som DN kultur, UNT kultur, Bang, Dagens Arena och Fronesis.

 

Lena Sohl

Universitetslektor|Senior Lecturer

• Tjänstetitel: Universitetslektor
• Akademisk titel: Filosofie Doktor

• Ort: Sundsvall