Godhet inför julen

 

Foto: Astrid Nydahl 23 september 2025

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Alvar och Tove Alsterdal

Jag blev så glad när jag läste Tove Alsterdals nya bok, Jag önskar dig lagom lycklig.

 

Jag lärde känna hennes pappa Alvar Alsterdal väl,när vi gjorde tidskriften Studiekamraten. 

 

Alvar är en av huvudpersonerna i boken.Den andra är med självklarhet hans fru Elsa, mamma till Tove.

 

Det är en finstämd, bitvis brutalt vacker bok som jag med glädje rekommenderar. 

 

Hans brev till mig, i både Tollarp och Sätaröd finns samlade i En centraleuropeisk afton. Bilden på honom ovan fick jag av Leif Nelson.

 

Carl-Göran Heidegren: Nära sin nations längtan. Tre kvinnoliv under den tyska Weimarrepubliken (Bokförlaget Augusti)

 

Omslaget säger vad det ska handla om. Här blickar en rökande kvinna emot oss, klädd i manlig kostym med skjorta och slips. Hon är förstås Marlene Dietrich, mer ikonisk än de flesta av sin tids kvinnor. De andra två i bokens berättelser är Anita Berber och Leni Riefenstahl. Den senare också hon mycket välbekant, medan Berber för mig är helt obekant.

 

Heidegrens nya bok är ett lysande exempel; så här hade litteraturen i vårt arma land kunnat se ut, om författarna och förläggarna menat allvar. Istället för att klaga kan man ju framhålla den som ett exempel.

 

Anita Berber. Av Charlotte Berend 1919

Detta är förstås en fackbok. Genren bestämmer mycket, men inte allt. Heidegren är tvärtom en  fackboksförfattare av hög klass. Hans akademiska yrke gör honom inte till en torr föreläsare. Tvärtom finns det mycket liv i hans text. De tre kvinnorna kan de facto sägas representera just liv i olika avseenden. Scenens liv, filmens liv. Men Riefenstahl kom också att förknippas med nazi-regimen. Till skillnad från Marlene Dietrich som blev en symbol för pro-judisk aktivitet och anti-nazism. Att hon underhöll amerikanska trupper talar sitt tydliga språk.

  

När Marlene Dietrich får rollen som Lola Lola i Den blå ängeln har hon redan medverkat i sjutton stumfilmer, skriver Heidegren. Heinrich Manns roman har mejslat fram karaktären som kommer att tilltala tyska män - och kvinnor. Dietrichs karaktär, skriver Heidegren, "befann sig nära sin nations längtan". Filmen av Leni Riefenstahl har premiär i april 1930 vid Kurfürstendamm i Berlin, utsålt och stor framgång. I denna, hennes verkliga genombrott, sjunger hon "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt".

 

 

Lika vacker var inte Leni Riefenstahls beundrande attityd till Hitler, vars Mein Kampf alltid följde med henne som "oundgänglig rekvisita". På sitt rum hade hon också ett porträtt av Hitler!

 

När hon skrev ett personligt brev till Hitler,"började den kontakt som skulle bli (...)  hennes triumf och olycka."Hon besöker också Goebbels, som noterar: "Jag föreslår henne en Hitlerfilm. Hon är begeistrad." 

 

 

I bokens epilog understryker författaren att han med sin bok velat lyfta tanken att dessa tre kvinnor under var sin fas av Weimarrepubliken kan sägas ha förkroppsligat sin nations längtan. Att han skriver sakligt och balanserat gör förstås läsningen till en stark upplevelse.