Kjoltyg och raketer

 

Som barn har vi säkert trott att en rikedom legat "där regnbågen slutar". Jag har.

Lever man i en parlamentarisk demokrati blir man lurad hela tiden. Den nya regeringen är ett ypperligt exempel på hur lurad man kan bli. Jag trodde inget annat. Det är därför jag inte deltar i "valen".

Men så kan man bli lurad av ett vackert kjoltyg. Det har jag stundom blivit, och ingen annan än jag själv är ansvarig för det.

När jag handlat nyårsvinet från Portugal satte sig en ung kvinna bredvid mig. Hon hade läpparna fulla av botox, och för att inte verka bortkommen berömde jag den gröna färgen på hennes byxor. Det gjorde henne glad.

Men jag tänkte på den andra kvinnan, hon som var "revisor i Frankrike". Hon var varken det ena eller det andra, hon var en sol-och-vårkvinna som kanske trodde jag hade pengar. Hon blev minsann lika lurad själv!

Snart är det nyårsafton. Raketer och fyrverkerier, livrädda hundar. Går ett vackert kjoltyg förbi ser jag åt andra hållet.

Kyrkorna i England

 

Kyrkorna är många i England. Här står hon, St: Margaret´s Church i London, till exempel.

Det är en fröjd att få gå in i dem, också när de är helt tomma.

 

Julafton: Anders till minne

 

Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll 2023 fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.

 

Genast kom tre ord för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen. Där fanns det ingen el och inget rinnande vatten. Men där fanns friden och friheten, tystnaden och stillheten. Jag skulle tro att det var den viktigaste platsen i Anders liv.

 

Som yrkesman hade Anders sin plats på Fiskars. Han bodde och levde i Billnäs med hustrun Eivor och sönerna.

 

Senast det nu var Fars dag hade han sitt barnbarn på besök. Till en cd-skiva med Billie Holiday dansade hon jazzbalett för honom och han brast ut i lovsång över livets skönhet, när han berättade för mig. Men då hade han nyligen blivit ensam, sedan hustrun avlidit.

 

Anders och jag förde en tät dialog om litteratur och film, men också om politik och existentiella frågor. Han var liksom jag själv en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, framför allt de som gällde kulturhistoria och sociala omständigheter. Den islamistiska massakern i södra Israel 7 oktober blev för oss båda en chockerande insikt kring judehatets ständiga närvaro i historien. Skuggorna från Förintelsen kom åter att hänga tunga över oss.

 

Inte sällan hade Anders lagt med tidnings- och tidskriftsklipp i judiska ämnen. Att han läste Judisk krönika var en självklarhet.

 

Han var därtill en gynnare av svenska småförlag. Jag har hört fler än en sådan förläggare berätta om ”en man i Finland som köper allt vi ger ut”. Den glädjen, att få skicka böcker till Anders Wikström, hade också min son med sitt förlag, liksom poeten Hans Boij (också han avliden i år) som fick alla sina tjocka böcker beställda av Anders.

 

Filmer i stora lådor kom vid flera tillfällen med posten. Anders hade en kännedom om enskilda filmregissörer jag aldrig hört talas om. Mycket av det han skänkte var amerikanskt, och alltid av högsta kvalitet. Men där fanns också djupa källor från Japan och Italien, två av alla de okända jag alltjämt botaniserar i. Omöjliga att värdera är dessa gåvor.

 

I alla avseenden var Anders Wikström en äkta humanist. Det handlar om en livshållning, inte något man skryter med. Livshållningen innebär inte minst hur man kan orientera sig i livet, så att meningen framgår både av handlingar och intressen.

 

När Putin-fascismen med sitt militära angrepp på och invasion av Ukraina blottade ännu en djup kris i vår samtid var ämnet självklart för Anders. Våra diskussioner om Rysslands framtid och krigets innebörd för såväl Finland som Sverige var många.

 

Med Anders död har jag förlorat en vän med vilken den dagliga kontakten skänkte både mening och rikedom. Om det ekar tomt i huset i Billnäs, så ekar det tomt också här hos mig i Skåne. Mycket tomt.

 

Vila i frid, käre Anders.

Lilla Julafton 23 december 2025

 

"I cirkeln av mina vålnader, som alltid infinner sig den här dagen, sitter jag och rör om i brasan av härden."

Så säger han, Miguel Torga, i dagboken på julafton 1977 (översatt av Arne Lundgren).

Jag kan bara instämma, eftersom jag tror att några vålnader kommer till mig denna julhelg. Torga säger samma dag:

"Och vi låter de heliga timmarna skrida fram i väntan på dagbräckningen. Då kommer mina följeslagare att helt diskret återvända till de dödas lugna värld och själv ska jag yrvaken vakna upp till de levandes oroliga värld."

Oavsett vad så önskar jag er alla en god jul - och med det menar jag en jul utan prylstress, utan konsumtionshysteri, men med desto mer av mänsklig samvaro, god mat och dryck med långa sittningar till bords, kanske någon vacker musik och sång, men framför allt med den frid och stillhet vi alla erbjuds att ingå i, och den medkänsla vi hyser för krigets alla offer i Ukraina.

***

Lilla julafton, även lilljulafton, lillejul eller lillejulafton, är en från början skånsk tradition som avser ett slags julfirande dagen före den egentliga julen. Termen är känd första gången från 1775 i Skåne i Sverige.

Picasso och Lennart Sjögren

Lennart Sjögren: Det röda äpplet. En dikt

 

Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens nya bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena.

 

”Det  är som om jag förlorat själva huvudet

det är ingen reda med något

ibland kör det helt ihop”

 

Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår?

 

Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.

 

Det röda äpplet blir en livssymbol,”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”

 

Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”.

 

Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.

 

 När jag läser Lennart Sjögrens nya bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden.

Möte i London

 

Att man ska behöva åka till London...

Min kära fru gjorde det, och sprang ihop med van Gogh. 

Jag tror det är julen...  men det är bara en teori.

 

Inför julafton

 Jag bidar min tid. Kan inte gå, kan inte stå. Ligga går bra, helst ensam. Inget Facebook, helst med nya böcker i brevlådan. Julafton tids nog. 

Fortfarande, efter fallet...

 

Fortfarande, en månad efter fallet , måste det djupaste trippelsåret på höger ben bandageras.

 

Läsande i sängläge påminns jag om hur långt från Kristian Petris Hotell jag befinner mig. Bruce Chatwin har gått genom rummen där tidigare Proust med självklarhet bott längre perioder. 

 

Jag får denna kväll ta en andra sömntablett för att kunna lämna läsandet och nå sömnen.

 

Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)

Bild ur boken

 

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

 

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 

Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

 

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

 

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

 

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

 

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

 

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

 

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

 

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd. Detta är en repris, ursprungligen publicerad bland annat 2021.

 

 

Vi ger oss inte, inte ens nu.

 

Det är många år sedan jag tog den här hemska bilden. Men den betyder något viktigt. Min Chanukkia köpte jag1991. Det är alltså en ljusstake för att under hela högtiden fira ljuset. Just i år slog det värsta mörkret till: islamismen. Vi har siffror på resultatet från en strand-massaker.

Vad mer behöver vi veta. Det är jul alldeles runt hörnet. Sjukdomar och stora problem härjar i min familj. Vilken anledning finns det att fira? Just det, jag/vi firar det enda ljus vi känner. Mot alla odds. Eller som Lars Gustafsson brukade säga: Vi ger oss inte! 

Oswald Spengler: Avgörande år m.m.

 

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”

 

Islamisterna segrade - också där

 

 https://www.theguardian.com/australia-news/2025/dec/17/our-world-has-changed-sydney-jewish-bakery-closes-after-bondi-beach-terror-attack

 

"Att ett judiskt högtidsfirande görs till måltavla är i sig ett budskap, och det är avsett att förstås. Chanukka handlar om ljus i mörker, om överlevnad mot övermakt och om rätten att öppet utöva sin tro. Att slå till just där, mot just ett religiöst firande, är därför inte slumpmässigt utan djupt symboliskt. Det är ett försök att släcka ljuset, att förvandla gemenskap till sårbarhet och att göra det judiska synliga till ett straffbart tillstånd.

 

Budskapet är brutalt tydligt: ni är inte välkomna ens när ni firar, inte ens när ni samlas fredligt med familjer och barn, inte ens långt från krig, gränser och konfliktzoner. Inte ens i ett av världens mest stabila, öppna och inkluderande samhällen. När även religiösa högtider blir legitima mål har gränsen passerats från hatretorik till terror."

( Christer Sfeir i Svenskan)

 

Soldikt, juleljus

 

Föda mig själv, det barnet, detta barn, mig själv.

(Anna Rydstedt, ur Soldikt 1982)

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid"

 

Denna jul läser jag också Miguel Torga, som ni säkert sett. Ibland förvånad jag över att hos honom finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Detta är tankar som idag betraktas som en ganska mild kritik av de postmoderna urbana miljöerna. Det som kanske syns allra tydligast idag är ju konsumismen som ideologi och trosuppfattning, en förödande kultur som sätter människans materiella sida i första rummet och underblåser den till dess ordspråket "Jag handlar, alltså finns jag" blir ett livsideal. Jag såg före jul en intervju med en finsk stadsarkitekt, som berättade att man i Finland sedan länge slutat bygga gallerior. Med hans ord ekande i huvudet betraktade jag det gigantiska C4 Shopping, en grotesk skapelse, dit hela Kristianstads centrum flyttat. 

Konst i en anteckningsbok + islam som judehat

‘One of the smallest yet greatest works by William Turner you will ever see’: 

Sunset over a River, 1796-7, painted in a tiny watercolour book (ur The Guardian)

 

Jag hade en föreställning om att mina rese-anteckningsböcker, på den gamla tiden, skulle växeldras av teckningar. Det blev några stycken. Men när jag ser Turners från 1790-talet drar jag ner rullgardinen. Den närmar sig nu. Julen. 

***

Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig uttalar sig om masskjutningen på Bondi Beach.

– Det här är chockerande, men tyvärr inte helt oväntat eftersom vi har sett en ökning av antisemitiska terrorattacker över hela västvärlden riktat mot olika typer av judiska firanden och judiska institutioner. Som vi ser det är det inte bara en attack mot enskilda individer, det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien.

×××

Det importerade hat och dödliga våld som riktas mot judenheten har två grundorsaker:

1. Islam 

2. Massinvandringen

I det svenska fallet fick den politiska klassen fullt folkligt stöd. Men om man tror att ännu en massaker skulle ändra på saken misstar man sig. Islamismen lever av egen kraft och den är alltid mordisk.

 

Skånelands Jul

 

Man kunde här ha väntat sig Dannebrogen hissad. Texten glass bytt till danskans is. Eller i fönstret en handmålad skylt med orden Glaedelig Jul darrigt textad i rött.

 

Men nej, allt var så svenskt att inte ens ordet Skåneland användes. 

 

Att växa upp och formas på Lorensborg i Malmö var att gå från identitetslös till svensk på sätt som var till ingen nytta. 

 

Denna Jul i krigets och massmordens år 2025 vill jag skicka er en julhälsning som påminner er om både det förflutna och det pågående. Det har många likheter. Den mest påtagliga är just kriget. 

 

Vårt Skåneland är de stora svensk-danska krigens barn. Och nu växer våra barn och barnbarn upp i skuggan av Rysslands grymma krig i Ukraina. 

 

God jul önskar jag er ändå! Thomas

Svensk bok på albanska

 Sören Sommelius (1941-2025) var en legendarisk tidningsman i Helsingborg. Om inte annat så drev han Helsingborgs Dagblad och skötte där i många år kultursidan. Det var faktiskt där jag började min egen bana som frilansare, på 1970-talet.

Sören hade ett genuint intresse för albanska frågor. Hans bok Kosova utan stjärna utkom 1993. Nu har Sverigeboende Sokol Demaku översatt den till albanska.

Rizah Sheqiri, mångårig albansk vän, också han bosatt i Sverige, har utgivit den på sitt förlag. En sann kulturgärning att tveklöst applådera. 

Julbrevet 2025

 

”Du vaggar mig till sömns

Med ditt mörka vatten”

(Eva Ström: ur Den underjordiska floden)

 

Ett år har gått igen. Tolv månader av litteratur, musik, film och gemenskap. Men också av smärta och lidande. Jag är inne på tredje året nu, diagnosen heter neuropati. Då, den där dagen jag fick diagnosen var det Nawfal Al-Khailani som ställde den i förbifarten. En sjuksköterska höll på med mina fötter då han passerade och sa:”Thomas, stanna kvar tills jag är ledig. Det är något med din fot jag vill titta på.” Med diagnosen fick jag första receptet på Pregabalin.

 

Resten är tilltagande mörker för mig. Varje dag.

 

Bland de döda under året finns personligheter jag saknar mycket. Peter Luthersson, författaren, förläggaren och publicisten, han var chef för förlaget Atlantis under en tid, länge verksam på Svenska Dagbladet. Per Svensson, tidningsmannen och författaren, en gång min chef då Kvällspostens kultursida återskapades. Per var en fantastisk tidningsman som vandrade genom uppdragen och chefsposterna på DN:s och Expressens redaktioner. Begåvad till tusen, svårt bildad, skrev en handfull fantastiska böcker. Tomrummet efter Peter och Per är mycket stort. Ändå är det Anders Wikström i Finland jag saknar allra mest. Han gick bort lille-julafton 2023. 

 

”historiska perspektiv, stora idéer,

av detta återstod bara en mindre del,

smulor kastade i visitationszonen.”

(Håkan Sandell: ur Under jagande moln)

 

Nynazismen har marscherat under året. Tecken på normalitet? Nej, ett tecken på social sjukdom och en varning redan för den nära framtiden. Man får dock aldrig göra felet att sortera in Donald Trump i det gänget. Någon nazist eller fascist är han inte. Allt det negativa och tokiga han står för är i en annan kategori. Vilken? Svårt att utreda också för de lärda.

 

Vår tids verkliga problem är ju Putins Ryssland. Terrorn mot Ukraina fortsätter, dag efter dag. Är Trump en del av det problemet? Årets svåraste fråga, också för mig. Jag nöjer mig med att konstatera att inget av de två politiska maktcentra USA har, inger minsta förtroende eller hopp. Nationen i sig är på väg mot undergång.

 

Europa är å sin sida knappast ett föredöme. Det mesta här flirtar med samma undergång även om vi, tack och lov, håller fast vid grundläggande positiva värderingar och hållningar.

 

2025 har varit ett år präglat av fin litteratur som vanligt. Men av ohälsoskäl har det blivit väldigt mycket film istället, både serier som Mad Men (repris så klart) och bra långfilmer från hela världen.

 

Not: Citatet ur Eva Ströms bok inledningsvis vill jag att ni ska se som en påminnelse om en mycket fin diktsamling som kom ut i år. Den bidrar till mitt läsande som en injektion av vikt och mening. Håkan Sandells samling Under jagande moln utkom också under året. Han måste hållas till de allra bästa. Jag citerar därför honom. Ström och Sandell är två författare som jag håller mycket högt.

 

Illustrationen överst: John Constable depicts Brighton beach in Rainstorm over the Sea, c1824-1828 (Observer 28 november 2025). Turner and Constable: Rivals and Originals is at Tate Britain until 12 April 2026 Photographs by Royal Academy of Art/Tate 

Lars Korsell: Extremistbrotten

 

Lars Korsell: Extremistbrotten. Brottsutvecklingen sedan 1970-talet speglad i fallstudier (Lindelöws bokförlag)

Det är en häpnadsväckande bok Lindelöws förlag nu ger ut. I den får vi en samlad och koncentrerad bild av hur brottsligheten i extremistkretsar ser ut. Här finns de mycket välkända, som Lasermannen, angreppen på Lars Vilks och liknande, men också en rad andra som vi har liten eller ingen kännedom om sedan tidigare.

Författaren Lars Korsell är docent i kriminologi och forskare vid Brottsförebyggande rådet. Han var tidigare chef för myndighetens enhet för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet och har varit medförfattare till ett flertal kriminologiska fackböcker, bland annat om kulturarvsbrott och SÄPO:s kontraspionage. 

En viktig, späckad utgivning och en perfekt julklapp för den som vill ha socialpolitisk tyngd i paketen! 

Ukrainas problem visavi USA

Älvsbyn. Foto: Astrid Nydahl, november 2025

 

Jag har under läsningen av onsdagens The Guardian förstått det verkliga allvaret i Donald Trumps hotelser mot Ukraina.

Frågan är förstås vad som sker i det fördolda. Vilka politiska, militära och ekonomiska hot uttalas mot Ukrainas president i avsikt att tvinga fram val i landet (trots att det enligt landets lag är förbjudet i krigstid)?

Vad skriver en svensk ledarsida i ämnet? 

"Detta är det nya USA. Europa står politiskt ensamt, klämt mellan en aggressiv fiende i öster och en illvillig supermakt i väster. Den fria världen har förlorat sin ledare, och bara vi kan plocka upp den fallna manteln." (Svenska Dagbladet 10/12)

"Att Trump är beredd att sälja ut Ukraina har varit kristallklart åtminstone sedan bakhållet på Zelenskyj i Vita huset. Vad som har förändrats är att det inte längre går att låtsas som att det kommer att gå att få den amerikanske presidenten att byta uppfattning genom golfrundor, flotta bjudningar eller fjäsk." (DN 10/12)

De politiska strömningar som länge skrattat åt Trump kommer att fortsätta göra så. Även om de sätter skrattet i halsen. Men nog är det en tragedi att Europa sakta men säkert förlorar sin starkaste allierade.  

 

 

 

Var tystlåten

Foto i Älvsbyn, hösten 2025: Astrid Nydahl

 

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.” Tystnaden är modernitetens största bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. 

 

Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. 

 

I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.