När Tory fick vända sig åt det afrikanska hållet för att få en ny ledare förstod jag plötsligt hur den avgörande europeiska förändringen ser ut. Det finns alls ingenting europeiskt längre. Det finns inget vi kan kalla vårt. Det är alltid deras villkor som gäller. För "mångkulturens" predikanter finns det därför inga gränser, bara nya exempel på innebörden av det de menar.
I mitt sängliggande tillstånd blir det svåra allt svårare. Att betrakta världen genom en telefon eller en dator blir till en surrealistisk lek. Men om jag tar fram den betydande litteraturen så finns det en bättre väg till både insikt och förståelse, än det gör i de mediala världarna.
Varför skulle jag godta de brittiska eller amerikanska politikerklasserna, om jag redan lärt mig villkoren?
Nog hade jag för länge sedan bestämt mig: delta aldrig i de parlamentariska lekarna, vägra "rösträtten" och vägra den "medborgerliga" förnedringen.
Vilka är alternativen? De är alltid friheten i tanke, handling och de olika vägvalen. Friheten inte som lekfullhet utan som insikt och nödvändighet. Motborgerligheten. Den egna rösten.
Att ha hamnat i en hyreslägenhet, 49 år efter löftet till mig själv att det aldrig mer skulle hända, är det enskilt största nederlaget. Att hantera och göra något åt det är uppgiften från och med måndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar