"De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället"

Bilden: Möllevångstorget i Malmö. Centralpunkt ett helt liv. Foto: Astrid Nydahl

 

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

Den enda möjliga flykten

För sena nyheter kommer också, skrev jag igår, syftande på barndomsvännen Karins död.

Idag slog det mig att vår barndom utspelades i ett helt annat land. Vi kallade det Sverige, ty det var landets namn redan då (och sedan lång, lång tid tillbaka.

Vi vet att den politiska klassen valde en helt ny, radikalt annorlunda, framtid för landet och folket. Vi som tillhör de tidiga efterkrigs-generationerna lät det inte bara ske, många, väldigt många deltog aktivt i och med att de fortsatte att rösta på de politiska partier som drev igenom förändringen - och förstörelsen av Sverige.

Jag kan inte tolka deras röstande som annat än att de faktiskt ville att Sverige skulle bli denna oöverblickbara, splittrade och motsättnings-drivna folkmassa. Är Sverige svenskarnas land? Nej, inte om man med svenskarna menar den etnisk svenska befolkning som präglade landet. Ja, om man i den politiska korrekthetens mening avser "de som bor här".

Att fly landet är nu meningslöst och omöjligt. Den enda möjliga flykten är den man kan göra inom landet. Att finna en bostadsort i en av svenskar eller andra européer präglad by eller småstad, eller att finna bostaden djupt inne i en skog eller långt ute i en ödemark.

Den enda möjliga flykten är alltså individualistisk. Egoistisk? Ja, om man menar att den styrs av den individuellt formulerade insikten att man måste överleva ensam. Jag kan inte överleva i massan. Kan helst inte ens besöka den. För att köpa hem mina livsmedel bör jag be nära anhöriga om hjälp, för att slippa vistas bland beslöjade stenstoder och andra figurer som påstår att de är "svenskar".

Det är för övrigt kanelbullens dag idag (den skapades i Sverige på 1920-talet).

Den beslöjade stenen

Kämpade oss fram till busshållplatsen i morse. Jag med käpp, Astrid med rollator.

Jag tilltalade en ung beslöjad kvinna. Hon stod som en sten framför mig, orörlig, stum. Som om hon med arrogans redan i tonåren ville visa sin form av integration.

En pojke i samma ålder såg, tog mig i armen och gav sin sittplats till mig.

Nej, jag vill på inga villkor vara med om detta. Kan känna lättnad över att ha drabbats av denna dödliga sjukdom.

Imre Kertész europeiska öde

 

I natt började jag läsa. Trodde jag skulle kunna recensera idag. 

Imre Kertész är kanske den avgjort viktigaste författaren för mig. I honom ryms hela det skändliga Europas 1900-talshistoria och öde, speglat i både den nazistiska och den kommunistiska totalitarismen. 

Det han tvingades igenom var signifikativt för den samtida judiska historien.

Karin Wilson är död

Karin Wilson i Malmö för kanske tio år sedan. Jag vet inte vem som tagit bilden men fick den av vår gemensamma vän Else-Maj

För sena nyheter kommer också. Min barndomsvän Karin är död. Jag fick veta det först i måndags. Det var en förlamande nyhet eftersom jag letade efter Karin för att föreslå en liten träff. Istället fick jag av hennes nära vän - som i barndomen och skolåren också var min vän, vi gick ju i samma klass - Else-Maj veta hela sanningen. Vi hade ett långt telefonsamtal och sedan en mailväxling som inte gick alltför bra.

Plötsligt skars ännu en förbindelse av.

Plötsligt var Karin borta. Jag skrev dessa minnesord hos begravningsbyrån (hon hade dött redan i januari och ingen hade meddelat mig om begravningen, vilket jag tyckte var bedrövligt och sorgligt).

"Karin, du var min allra bästa vän under hela grundskoletiden. Under mellanstadet fick jag alltid vara hemma hos dig för att göra läxorna. Men vi lyssnade ofta på Tamla Motown, artister som Supremes, Four Tops, Otis Redding och andra. Våra samtal var mycket förtrogna och nära. Vi hade en djupare kontakt vad gällde känslor och svåra ämnen. Jag är själv svårt sjuk och hade hoppats träffa dig en sista gång. Du finns för alltid i mina minnen som en vacker, klok, solidarisk och alltid vänlig flicka och kvinna."

Karin hette då Olsson i efternamn. Som gift hette hon Karin Wilson.

Karin Olsson 1968

 

 

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

Jag kommer inom kort med recension av denna viktiga bok. Här idag förlagets egen text:

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

"Man frågar mig om Auschwitz, men det är om skrivandets skamliga glädje jag borde berätta." - Imre Kertész

Den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész (1929–2016) är en av vår tids mest betydande författare. I hans verk genomskådas det Europa som både frambringat och samexisterat med två totalitära makter, det tredje riket och sovjetkommunismen. Som överlevande från Auschwitz hade han bekantat sig med ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Som ungrare fick han uppleva Sovjets totala dominans över invånarna, i synnerhet efter att med stridsvagnar ha kväst Ungernrevolten 1956.

I Imre Kertész och överlevandets skam ringar Erik Löfvendahl in ett författarskap som tillhör 1900-talets centrala. Med hjälp av tematiska nedslag i Kertészs romaner och tankeböcker behandlas, i en rad personligt hållna kortessäer, ämnen som sanning och fiktion, det dubbla främlingskapet, litterära förebilder, Ungerns politiska utveckling, Förintelsen – och inte minst skrivandet som ett hem i det hemlösa.

Erik Löfvendahl är född i Jönköping 1954. Han debuterade som författare 1988 och har sedan dess publicerat ytterligare åtta romaner. Han har skrivit kritik i SvD och i tidningen Arbetet samt publicerat noveller i fackpress, antologier och radio.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring

 

Weimarrepubliken föddes i november 1918 ur första världskrigets aska och under hot om revolution. Den gav Tyskland landets första demokratiska regering, men kom bara att bestå i femton år.

I "Hisnande tider" tar oss Harald Jähner med till denna turbulenta och omtalade period där de första årens hyper­­inflation avlöstes av ett ekonomiskt uppsving och ett kulturellt uppbrott. Det handlade om nya livsstilar, om nyskapande konst och arkitektur. Könsnormer sattes ur spel, kvinnor klippte håret och kunde gå på lokal utan manligt sällskap, nöjeslivet blomstrade med danspalats och kabaréteatrar. Ett konstnärligt avantgarde trädde samtidigt fram, med namn som Fritz Lang, Wassily Kandinsky och Walter Gropius.

Men detta nya Tyskland kännetecknades också av politisk instabilitet, skarpa konfliktlinjer och djupa sociala klyftor. Kulturell frigörelse och politisk radikalism fick sin motreaktion i en ”konservativ revolution”. Anti­semitismen bredde ut sig, och det ekonomiska uppsvinget tog abrupt slut med börskraschen 1929 och ersattes av massarbetslöshet. Och 1933 satte så nazisterna punkt för Weimarrepubliken.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring av dessa dramatiska år.  Liksom i sin lovprisade bok "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955" lyckas Jähner teckna en helhetsbild som binder samman det politiska livet med det kulturella och intellektuella – och med vardagslivets erfarenheter.

Harald Jähner är journalist, tidigare redaktör på Berliner Zeitung och hedersprofessor i kultur­journalistik vid Universität der Künste i Berlin. På Bokförlaget Daidalos har Jähner även utkommit med "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955" (2021) .

Grishandlarens hus

 

Här, i Grishandlarens hus, eller som den då kallades Wattvilska villan, bodde jag med fru och barn under 1980-talet. Huset ligger i Tollarp. Omgivningen såg inte alls ut som på bilden. Ungarna älskade den stora trädgården. Vi njöt alla av äpplen och päron, vi njöt av den frihet huset gav oss. Vardagsrummet på bottenvåningen var så stort att de minsta barnen kunde cykla där. Jag hade eget rum - med säng och egentillverkat skrivbord - på övervåningen.

Min yngste son Tobias föddes där 1986... resten är en helt annan historia.

Barndom, sol och mögel

På gräsmattan med mamma Ylva. Vi bodde på Stadiongatan 53 b i Malmö, men satte oss gärna här i anslutning till "Bananen" som låg en bit närmare Stadionområdet. En lycklig barndom var det, jag fick se Pelé komma och spela i en gästmatch. 

Jag flyttade hemifrån 1969, vid 17 års ålder, till en trerummare utan varmvatten och toa. Livet på Lorensborg var modernt och en helt annan värld. Vi kom dit när jag var kanske fem år. Började i skolan på Lorensborgsskolan, den som möglade bort i vår tid.