”Vi är ensamma. Ensamheten som är ångestens grogrund började samma dag som vi lösgjorde oss ur moderskötet och föll ut i en främmande, fientligt värld. Vi föll och detta fall , medvetandet om att vi har fallit, gör oss skyldiga. Till vad? Till ett namnlöst brott: det att ha blivit födda.” Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Översättning: Irmgard Pingel och Lasse Söderberg)
Vad driver författaren Henrik Nilsson från Malmö ut på ändlösa resor ? Har det något med ensamheten i Octavio Paz mening att göra? Det tror jag inte. I så fall är det i existentiell mening. Resan är alltid ett slags sökande efter sällskap i en högre mening än den banala. Sällskapet i andra kulturer och språk är alltid full av mening. Är inte varje resa i någon mening sådan?
För mig har resandet denna betydelse. Ända sedan unga år, som liftande, fram till de sista resorna som återvändare till de platser som betytt så mycket för mig.
I mötet med litteraturen och de enskilda författarna säger Nilsson att ”våldet är ett oundvikligt tema”. Det handlar såväl om ”arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexico, gängstriderna i Centralamerika”- liksom en rad andra politisk/ekonomiska faktorer.
Våldet, ensamheten, fattigdomen – se där tre faktorer att vara medveten om. Henrik Nilsson har dem med sig.
Han pendlar mellan fönsterutsikten i Malmö och de vidare perspektiven från hotell i Latinamerika – och självklart från de små flygplansfönstren när han tillsammans med andra resenärer går in för landning i de många olika länderna.
Två språk bestämmer förståelsen: portugisiskan och spanskan. Många enskilda författare – såväl levande som döda – bestämmer hans litterära bilder. Hans beläsenhet är stor och den blir större på platserna.
Det finns en stor sensualitet i hans närmande:
”Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som ’Intaget hus’ eller ’Natt på rygg’, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje…”.
Breda överblickar utmärker boken, men också skarpa enskilda författarporträtt. Det han skildrar av Lêdo Ivo är oförglömligt i sin kärleksfulla och öppna, fysiska bild av en författare vi här vet allt för lite om.
”Det finns ingen fri vers”, säger Lêdo Ivo och tar en klunk vitt vin under parasollen”.
Närvaro alltså, total närvaro, både i det reportaget och andra. Klasskillnader – till synes självklara, men också brutala, historiska såväl som samtida. Allt speglas i denna litteratur.
Redan i bokens inledning kommer vi till Aracataca där Gabriel Garcia Márquez bodde mellan två och åtta års ålder. Han har kanske blivit mest känd för Hundra år av ensamhet? Nobelpristagare, men nämns nästan aldrig numera. Litteratur kommer och går, också den som hamnat i Nobelklass. Ensamhets-temat jag inledde med finns närvarande. Men Nilsson ska vidare, det behöver läsaren inte tvivla på.
Man kunde, vilket Nilsson gör i kapitlet Människans mått, också tala om att det finns en "estetisk ensamhet" i Latinamerika, och den måste då vara oerhört intressant att utforska. Om inte annat blir man påmind om sin egen mycket bristfälliga kunskap, vilket understryker vad det är Nilssons bok väcker: en längtan efter mer kunskap och mer litteratur att bekanta sig med.
Det mest tilltalande – sympatiska kunde jag säga – med boken är känslan att bli medtagen på ett både läst och resande äventyr. Så fungerar ju litteratur i sig, när den är som bäst.
Centralamerika får sitt eget resonemang i boken. De där, ofta förbisedda, länderna har under åren bjudit på flera färgstarka författarskap. Tänk bara på prästen och poeten Ernesto Cardenal, som också var kulturminister i den första Sandinist-regeringen i Nicaragua! Eller Miguel Ángel Asturias från Guatemala, också han liksom Gabriel Garcia Márquez Nobelpristagare, redan 1967. Det finns förstås oändligt många fler, men detta är två framträdande exempel.
Det som gör Nilssons bok så bra, är hans speciella ton, som präglas av en sällsynt kombination av stor kunskap och ödmjukhet inför uppgiften. Att det i botten ligger en stor kärlek till ländernas och språkens litteratur, är så självklart att det nästan inte behöver nämnas.
I titelkapitlet Hålet i stängslet får vi bekanta oss med författaren Mario Levrero från Uruguay som debuterade 1966 med La Ciudad (Staden), efter vilken det ska ha följt ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Levrero är, som många av Nilssons författare, för mig helt okänd. Att jag inte ens hade hört talas om denne "Uruguays Kafka" säger rätt mycket, både om mig och hur översättnings-praktiken ser ut."Var, herregud, pågår livet?' frågar sig Mario Levrero på ett ställe. Meningen tycks vara nyckel till hela hans motsträviga och generösa författarskap", skriver Nilsson.
Och jag får lust att vända hela meningen tillbaka in i hans egen gärning. Ty denna bok borde ha fått en mycket större uppmärksamhet och läsekrets. Men det kommer, med all säkerhet, eftersom motsatsen vore brutalt orättvis.
***
Läs också här om Fernando Pessoas dikter i Henrik Nilssons översättning. Eller bekanta dig med andra sidor av Nilssons författarskap, här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar