När jag prosadebuterade med Fabrik 1976 ville Sydsvenskan absolut åka ut med mig till Nordsjö Färgfabrik i Sege för att ta bild. Insläppta på fabriken blev vi förstås inte.
Min bok baserade sig på erfarenheter av arbete där, framför allt på den avdelning som hette AF (förkortningarna utgick från de olika lösningsmedel som användes vid färgtillverkningen, så fanns t.ex. skräckavdelningen IF där lösningsmedlet var thinner).
Fabrik fick välvilliga recensioner. Helsida i DN tillsammans med debutböckerna av Ulf Lundell och Ann-Charlotte Alverfors + en mängd andra landet runt. Nog fick man självförtroende.
Idag önskar jag att boken aldrig givits ut. Ett politiskt haveri formulerat på en prosa som är både stolpig och propagandistisk, utgiven av SKP som var landets maoistiska parti, men den öppnade vägen för mig in i litteraturen. Det är jag djupt tacksam för.
Och jag slapp, med två kortare undantag, arbeta på fabriker för att försörja mig och familjen. Efter Fabrik kom helt nya perspektiv, först med att jag som platsrepresentant för Svensk-Albanska och RESO såg vad den politiska sidan innebar av svårt förtryck och ekonomisk undernäring, sedan med besluten som ledde till inre och yttre frihet.
***
"Thomas Nydahl avsvär sig sin ungdoms kommunism men är inte politiskt korrekt. Hans språk vindlar, vinet flödar och den manlighet som åtrår skillnaden mellan könen och saknar femtiotalets hemmafru döljer han inte. Pacifism föraktar han. Politiska övergrepp kräver handling, och våld är ofta ett ofrånkomligt medel, till exempel på Balkan."
Lars-Olof Franzén, DN januari 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar