Kulturen vid stupet

 

2012 blev jag inbjuden till Bokkalaset i finska Ekenäs. Det blev en mycket viktig händelse för mig, då jag lärde känna Ulrika Wikström och hennes bror Anders. Vi har haft kontakt under alla år. Dessvärre har Anders gått bort.

***

 

Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 

(Ur Kulturen vid Stupet som utkom 2012. Klicka på omslagsbilden så blir den läsbar)

Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att skriva om Jørgen Leth, fem år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett timt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

Läsning:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av TN.