Rader från Viby. Vin, vatten och hopp (-löshet)

Trasig, trött, berusad. En tid före hjärtstoppet. Kanske en höstdag- Så trasig är jag också nu, men jag tar en dag i taget, sedan midnatt. Foto: Astrid Nydahl

Thomas Nydahl, det är jag det. Denna måndag hade jag tänkt skriva om hur livet utan vin börjar. Men så hittade jag av en slump denna text från Sundsvalls Tidning, publicerad 2008, en hel evighet sedan. Det anges ingen författare bakom orden. Men så bra de passar att begrunda första nyktra dagen på evigheter.

31 mars 2008 03:03

Thomas Nydahl: Inre frihet. Dagböcker och anteckningar Occident

 

Leva är att skriva, skriva att leva. Utan dagbok har ingen dag funnits, utan en anteckning är livet förspillt. I det skrivna blir världen synlig.

Att skriva är att bemästra livet; inget skrivande är enkelt, allt har sitt pris: nödvändigheten att ändå göra det.

Författare framställer ofta skrivandet som plåga. Det är ett ofelbart sätt att göra skrivandet märkvärdigt, nästan mytiskt. Språket beskrivs som en motståndare att besegra.

Så varför skriver de? För plågans skull? Vem tror det.

Skriva är sinnlig njutning, sade, eller kanske skrev, Klaus Rifbjerg en gång. Det gör skrivandet uthärdligt, språket lockande, stilen blir en moralisk hållning (som Nabukov skrev): estetik och etik sammanfaller.

Om att leva sin skrift, skriva sitt liv har Thomas Nydahl skrivit ännu en bok, \"Inre frihet\". Han är en av dessa författare i litteraturens mediala ödemarker som aldrig hamnar i tv-soffor, aldrig får Babel-besök men på sin höjd inbjuds som föreläsare, respekterad i litterära kretsar, med trogen om än liten läsekrets. Han har skrivit i olika genrer och fördubblat sin litterära position med att också fungera som förläggare.

I \"Inre frihet\" skriver han om två uppbrott. Först lämnade han Judisk Krönika, besvärad av vad han uppfattade som redaktören Jackie Jakubowskis allt mer militanta Israelpolitik. Sedan med stor befrielse Kvällsposten där han skrev länge.

Till slut tröttnade han på kvällstidningsjournalistiken i allmänhet och Per Svensson i synnerhet. Med honom samarbetade Nydahl länge men tycker sig se hur Svensson förändrats sedan han flyttade från Kvällsposten till positionen som Expressens kulturchef. Han blev en maktens man, med dåligt omdöme. När Svensson lät Linda Skugge recensera en ny roman av Björn Ranelid fick Nydahl nog och lämnade Kvällsposten, som i händerna på Bonniers i praktiken delar kultursidor med Expressen.

Nu är Nydahl inte längre så ung; ungdomens vänsterfrossa har gått över, litet drag av äldre, missnöjd kverulant skymtar snabbt förbi här och var i den nya bokens texter. Då och då drabbar det dagens vänster, de som betraktar Pol Pots folkmord som tragedi (Åsa Linderborg) eller förvillar sig bort i historierevisionism (Jan Myrdal).

Ilskan är en av Nydahls tillgångar. Och en välgörande motvikt till hans melankoliska dysterhet. Den finns likt ett grundvatten i de dagböcker och anteckningar han samlat till \"Inre frihet\". Det är ofta trista dagar där, i Viby, strax utanför Kristianstad; mardrömmar; försök att avstå från vin utan några vita perioder. Långa dagar, tysta nätter, ofta tycks det vara musiken som håller livet igång. Musiken han lyssnar till, boken om den portugisiska fadon han är på väg att skriva.

Där vandrar Nydahl omkring, läser tidningar, förargar sig på något ibland, instämmer i annat; läser böcker som lyser upp dysterheten; skriver, mycket på beställning, strax intill deadline, annat för skrivandets egen skull.

När han vandrar omkring där och noterar, funderar, antecknar liknar han en annan poet, ur en något äldre generation. Thomas Nydahls rader från Viby är nära besläktade med de \"Rader från Hässelby\" Petter Bergman skrev, först i Aftonbladet, sedan i bok. Det är alls inget dåligt litterärt sällskap.

Nydahl är kanske mer infallsrik. Hans anteckningar om den skånska dysterheten är också noteringar om världens tillstånd.

Om fatwan mot Rushdie, islam som håller på att fräta sönder den västerländska demokratin inifrån, krisen kring Muhammedbilder i Jyllands-Posten som snart fyller honom med leda.

Nydahl är en misantrop, om världen, om livet; någon gång blir hans anteckningar om tillståndet litet grumliga av all dysterhet. Han öser vrede över Svenska Akademiens Nobelpris till Harold Pinter, dömer på det hela taget ut Akademien. Men noterar ett par dagar och sidor senare att han fått ett välkommet stipendium av just denna akademi.

Sådant hör till genren: anteckningar ska vara osorterade för att bli intressanta, dagböcker spontana för att bli läsvärda.

Så har Thomas Nydahl skrivit. Även om det inte är det mest uppmuntrande sällskap att bokledes vistas i hans skånska vardag är det intressant, en smula lärorikt och, framför allt, skrivet med beundransvärd öppenhet och ärlighet.

Det är sitt liv han antecknar. Och kan förmodligen inte vara utan skrivandet.