”Civilisationen är icke där av sig själv"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den så tar ni grundligt miste.”

José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)

 

*

 

Sjostakovitj: Violinkonsert nummer två. En tisdag eftermiddag i radio! Nå, så är det ju dansk radio. När jag lyssnar till detta mästerverk sänder svensk radio säkert nyheter på somaliska. Vår mediala identitet är inte längre något annat än populärkulturens minsta gemensamma nämnare: rock-musik, nyheter på språk som inte talas i vårt land av andra än en försvinnande minoritet, samt en ständig infantilisering och reklamisering av det offentliga rummet. Jag stannar i det danska medvetandet om ett europeiskt kulturarv.

 

*

 

Var går frihetens gräns? Den som tror sig kunna definiera den har trampat i en fälla: det totalitära tänkandets fälla. Om friheten hade en definierbar gräns, abstrakt uttryckt, skulle den inte ens existera. Den gräns som vi kollektivt kan sätta för friheten är också den gräns som omgärdar civilisationens yttersta postering: rättsmaskinen, lagarna, de gemensamt framvuxna och beslutade lagtexterna. De vilar på ett historiskt fundament men ska fungera i samtiden. De ska vila på en grund som vi - oavsett annat - kan vara överens om. Du ska icke... hette det. Och vad vi inte ska är lätt att fylla i. Om vi inte är överens om det kommer också det skred som bryter ner själva friheten. Blottlägger en gräns som hela tiden flyttas närmare det som är rättssamhällets princip. Vi ska inte låta dem förstöra vårt sätt att leva, säger statsmännen efter varje terroristattack. Men de islamistiska rövarbanden har redan förstört vårt sätt att leva, i och med att vi inskränker rättssamhällets principiella grund. De har redan vunnit en stor seger, då vi tvingas vidta åtgärder som strider - just det: mot vårt sätt att leva. 

*

 

Två stycken av Bach: Die Kunst der Fuge och Goldbergvariationerna. Jag lyssnar i ovanliga inspelningar för stråktrio respektive stråkkvartett. En läkande mjuk böljegång som förstärker melankolin men skyddar mot paniken.

Mållöshet har alltid en orsak. Att jag är mållös idag beror på att jag, efter tjugo års letande hittat denna inspelning på cd. Jag hade den i tjugo år på en taskig kassett, och har letat överallt. Nu fick jag napp - med en av världens absolut främsta stråkensembler: Emerson String Quartet.