Att vara sjuk i världens dårskap - och leva i förnekelse

Foto: A.N.

Det finns alltid olika sätt att hantera allvarlig sjukdom. 

En inte ovanlig metod är förnekelsen. "Jag är inte så sjuk, jag kan själv laga min mat" är en form av förnekelse som i sig kombinerar en klämkäck munterhet och förnekelse av allvaret.

Är det där jag befinner mig nu? När jag har kontakt med den lilla kretsen av riktiga vänner lever jag upp som av en injektion. Men när jag återvänder till verklighetens katetersmärta och nattliga påsbyten blir jag fånge mellan förnekelsen och nödvändigheten.

Det finns annat, utanför den egna kroppen och sfären, som jag aldrig skulle förneka. Den verklighet och den vardag som alltid tränger sig på ser ungefär ut som nedan.

Vi hotas av såväl islams regimer och aktivister som av den ryska fascismens militära angrepp. I gårdagens Expressen fanns en artikel, blev jag tipsad av Lennart, i det ena ämnet av Magnus Norell. Han skrev:

”Det här är inget nytt: redan den så kallade Rushdieaffären för fyrtio år sedan såg detta beteende, och sedan dess har situationen eskalerat. Då som nu var det olika företrädare för islam (inte sällan tillhörande någon del av det muslimska brödraskapet) som gick i bräschen. Och argumenten var att någon gjort något (målat en tavla, satt upp en pjäs eller skrivit en bok) som kränkt islam och muslimer generellt.”

 

Och:

 

”Sverige har i sammanhanget identifierats som den svagaste länken i den europeiska kedjan av liberala, sekulära demokratier, och därför ansetts som lättast att påverka. Att Sverige både anses som en välfärdsförebild och en svag stat som inte sätter hårt mot hårt, är ett avgörande skäl till att muslimska länder i Mellanöstern reagerat så våldsamt.”