Nina Bouraoui: Tillfredsställelse (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

 

"Bara skrivandet återför mig till verkligheten"

”Skrivsjukan är jämförbar med ett vredesutbrott som aldrig går över”

 

Om man för ett ögonblick tror att Madame Aklis – hon med det svårupptäckta förnamnet Michèle – och hennes anteckningar i sju skrivhäften från åren 1977-1978 – skulle vara en kvinnoröst rakt på sak, då har man nog missat något väsentligt i Nina Bouraouis författarskap. Ty rösten som hörs bakom de skrivna raderna är både kvinnlig och manlig, i avsaknad av åtrå i sitt äktenskap (åtran ska tändas, av annat skäl) så full av tomhet och längtan, heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller bara a-sexuell, fransk och algerisk, hemlängtande och gömd i ett hem när maken styr sin ärvda pappersfabrik.

 

Just sådan är hon, Nina Bouraoui, som Elisabeth Grate förvaltar så väl. Men den här gången är Nina Bouraoui också en annan än vi vant oss vid: hennes kvinna är fransyska, gift med en algerisk man som för henne till sin hemstad Alger. Vi har tidigare i hennes romaner mött motsägelsen fransyska och arabiska utifrån hennes egen arabiska identitet, nedsänkt i den nya, franska. I många avseenden har hon delat klyvnad med en annan av förlagets författare, nämligen Abdellah Taïa.

 

Där han inte bara drabbas utan uppsöker brutalitet och våld, kan jag i Tillfredställelse höra samma längtan efter en brutal sexualitet som kunnat skingra likgiltigheten, den svårfunna åtrån, och den ständiga undran kring det som gick förlorat. I ett skrivhäfte heter det:

 

”Min dubbla personlighet: kvinnan och motkvinnan som söker problem, ber om dem, hon som behöver våld för att känna blodet pulsera. Jag äcklar mig, lämnar hamnen och kliver in i bilen igen. Min vita blus är fläckig, jag har svettats. Jag hör mitt hjärta och hur skötet öppnar sig; jag skulle kunna bjuda ut mig nu genast, till förste bäste, jag är en förtappad själ som lyder blint.

Jag är inte med om något, jag dagdrömmer allt.”

 

Citatet är mycket viktigt. Allt som motsäger det som sägs är viktigt. Centralt för den estetik som Nina Bouraoui arbetar med. Också i motsägelsen mellan det faktiskt skrivna och det avslutande påståendet – ”jag dagsdrömmer allt” – finns författarskapets kärna och denna romans centralpunkt kring vilket berättelsen kretsar.

 

Fransyskan har en son som heter Erwan, tillsammans med den algeriske mannen Brahim. Erwan får en vän i skolan. Först tas han nog för pojke, men denna han visar sig vara en hon. Namnet är Bruce, och det är så maskulint att det inspirerats av idolen Bruce Lee, Kung Fu-mästaren. Bruce är tunn som en sticka, saknar varje antydan till blivande kvinnlighet; ”Erwan min känslige pojke ska väl bära den kvinnliga del som Bruce saknar. Deras förhållande är en sammansmältning, ett experiment.” Bruce och Erwan är tio år gammal.

 

Den andra kvinnan är också fransyska, hon heter Catherine och det blir hon som tänder en vild åtrå i Michèle. ”Jag är fången i åtråns galenskaper” skriver hon nu, och det är nog så att hon verkligen fruktar denna åtrå. Hon tycker ju inte om kvinnor! Hon anar nog andra motiv för sin åtrå. Svartsjuka! Hon vill inte kyssa henne, hon vill ha hennes kraft och frihet. Blir hon rent av en Bruce Lee-affisch att njuta av?

 

Författarfoto: Mathias Grate

Att vara gift utan åtrå är många människors erfarenhet. Därför blir också Michèle Aklis begriplig, med hela sin klyvnad, alla sina egenskaper – inklusive vindrickandet, allt det ”märkliga” hon säger, skriver eller gör:

 

”Om folk läste mina skrivhäften skulle alla tro att de hade misstagit sig beträffande mig…”

och:

”Mina ord tvår min själ, mildrar min smärta, det som står skrivet existerar i en annan form och förändrar verkligheten, och gör den godtagbar eftersom den är ogiltig, överspelad.”

 

Som litterära strategi är det lysande formulerat! Och som konkret estetik drar den läsaren med sig in i ett mänskligt tillstånd där allt kan hända, och ingenting är säkert.

 

Sättet som romanen – de sju skrivhäftena – klingar av är kanske oväntat, men både som fysisk gestaltning, och ett minne av kärleken är det så bra. Det innefattar också en viktig del av framtiden. I läsarens minne stannar en bok mer gripande än de flesta, och absolut en av Nina Bouraouis bästa.