En av de starka rösterna från Kroatien. Dubravka Ugresic har avlidit

 

Dubravka Ugresic har avlidit i sitt hem i Amsterdam. Hon var kroatiska, född 1949 och flydde undan de förfärliga, mordiska Balkankrigen 1993.

 

Hennes bok Smärtans ministerium kom att betyda mycket för mig i svenska översättning av Djordje Zarkovic.

 

I min bok Stormar och vilopunkter skrev jag följande, som det finns skäl att återkomma till.

 

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne.”

Dubravka Ugresic: Den ovillkorliga kapitulationens museum.

 

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugresic sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer. En av hennes mycket läsvärda essäsamlingar finns också utgiven på engelska under titeln Thank you for not Reading (Dalkey Archive Press, 2003), liksom en handfull andra titlar. På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och nu kommer Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde. Själv lever hon numera i Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den nya boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den nya är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad. 

             I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

             Man kan säga att hela boken handlar om missförstånd, att känna att man inte når fram med ord och tankar även om man tillägnar sig exilens nya språk.

           

I berättelsens centrum står Tanja Lucics som tillsammans med sin make Goran flytt krigets Kroatien. De har gått skilda vägar, också klyftan mellan det kroatiska och det serbiska – som kriget ytligt sett tycks handla om – äter upp deras relation, och när han i Berlinexilen erbjuds arbete vid ett universitet i Tokyo blir det förevändningen för att skiljas åt: ”Goran var nämligen serb, och jag var väl hans serbkärring.” Hon själv får arbete vid Amsterdams slaviska institution, där en vag plan om undervisning på det språk som kallades serbokroatiska lever kvar. Både hon och hennes studenter uppfinner dock ett nytt namn: vårska, alltså det språk vi kan kalla vårt (och som de andra nu döper om till kroatiska, bosniska, serbiska). Hon själv tilltalas på alla de sätt man kan tilltala det försvunna landet skingrade människor: Kamrat (”betydde lärare och var för mina studenter en munter, intim kod som förband dem med de skolbänkar som både de och jag hade lämnat för länge sedan, med gamla tider, med det land som inte längre fanns. Det var inte ens ett ord, det var det lustfyllda ljudet från Pavlovs klockor”), fröken Lucics, professor Lucics eller kort och gott Tanja. 

 

Lektionerna blir den terapisoffa där alla ska försöka identifiera och beskriva sina fantomsmärtor, naturligtvis med mycket skilda resultat. Ty i studentgruppen finns bokstavligt talat hela det försvunna landet representerat, både sådana som haft turen att få en partner i Holland och därmed början till ett anständigt liv, och rena krigsvrak. Tanjas första problem uppstår redan när hon ber eleverna fylla i ett formulär inför kursen, och till den foga en kort biografi på engelska. På engelska!? Varför nu det, undrar studenterna. Svaret är enkelt: Tanja vill göra det enkelt både för sig själva och studenterna, genom att inte ens ta sådana ord i munnen som kan väcka anstöt, och det är också därför som begreppet vårska så småningom föds. Nu kan de som vill vagga sig själv med den gamla sydslaviska drömmen, och de andra, som vill bryta upp i sin nya självvalda identitet göra det. Vips har alla ett språk de kan kalla något utan att stöta sig med bänkgrannen. Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don´t have any biography!”. Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom och det de förväntar sig av läraren är det omöjliga: att hon ska föra dem hem till sina rätta jag igen. Klassrummet blir det förflutna. Rum och tid smälter samman, och som om kriget och flykten aldrig ägt rum vill de ny födas på nytt, i kroppar och själar som är de rätta.

              

Tanja Lucics kan naturligtvis inte hantera situationen. Sakta bryter hon samman inför förväntningarna. Mötet med skolans rektor, som är gift med en landsmaninna i Amsterdam, blir vändpunkten. Hemma hos dem, över en middag som utstrålar småborgerlig instängdhet och ångest, förnedras hon grovt. Väninnan Ines skryter om sina materiella framgångar och hennes holländske make Cees utsätter Tanja för en yrkesmässig attack, och meddelar, mitt i maten, att studenterna klagat på hennes undervisning som ”inte har någon tydlig plan och att era lektioner är kaotiska. Vi har även fått in klagomål där det hävdas att de ofta sitter på kafé med er och att det är ni som insisterar på det.”

              

Det gungar för Tanja. Marken försvinner under henne. Allt det hon byggt upp, i akt och mening att ta hänsyn till studenternas minst sagt olika förutsättningar, vänds nu mot henne. Cees berättar att han redan lämnat in nya kursplaner, där man kommer att skilja de kroatiska och serbiska språken och deras respektive litteraturhistoria och dessutom förlägga dem till två olika universitet. Tanja skulle bli arbetslös. När de förnedrat henne vänder de till en inställsam ton, som vill förmedla tanken ”vi vill bara ditt eget bästa” och just därför blir så mycket större i sitt hyckleri. Tanja ser bara en väg, och tillbaka på institutionen tar hon strid med eleverna, inför stränga program och slutar dricka kaffe med dem. Väl medveten om att hon kanske aldrig ska lyckas identifiera de elever som anmält henne för skolledningen, utsätter hon hela gruppen för samma kärva behandling.  För henne blir det en fråga om överlevnad. Men överlevnadsstrategin ska utsättas för ett slutligt, rent fysiskt angrepp som tycks vara berättelsens själva crescendo.

              

Det är just i detta skede som romanen och dess idémässiga underlag blir intressant. Dubravka Ugresic tycks här ifrågasätta hela exilkulturens lätta väg, d.v.s. den som reflexmässigt bygger en miniatyr av födelselandet och inom dennas gränser återskapar hela dess kulturella överbyggnad. Ugresic vänder på hela resonemanget och blir genom Tanja en främling i exilkretsen. Hon flyttar ut till en bedrövlig och nergången liten förortslägenhet i Amsterdam, sedan hon förlorat också sin tjänstebostad. Därifrån ser hon hur allt det som förväntades av henne egentligen ser ut. I det tysta byggs utanförskapet upp som en ny kollektiv identitet, och destruktionen av sociala mönster blir vägledande. ”Vissa kallade dessa stadsdelar för getton. Den här kallades ’lilla Casablanca’, vilket jag skulle få reda på först senare.” Ugresic säger istället att de är oaser. De tillfredställer alla mänskliga behov. Där finns allt ifrån daghem till skolor, kemtvätt, frisör, en pizzeria och ”en coffeeshop där våra ynglingar köper hasch”. Och trots det, eller just därför, är förorten med sina exilvarelser ”en parallell värld, vi lever i en halvvärld” Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av Tanja Lucics plats i världen, ger Ugresic en mycket svart bild av dess förutsättningar. Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelser, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa:

              

”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”