 |
|
(Bolöt 1924:) Mitt i bilden sitter mor Annette och mjölkar en av korna. |
Boken Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, uppmärksammades här i bloggen i början av februari (recensionen finns här). Den är skriven av Per Helge, som varit författare i femtio år och gett ut närmare 25 böcker, både poesi och dokumentära berättelser. Gemensamt är deras återkommande tema: den svenska landsbygden, dess förändring och utarmning, men också, gärna i minnets form, dess livskraft, genom alla de människor som med vilja och envishet, inte minst med oändlig fysisk möda, skapade en grund för det samhälle där vi, dagens människor, lever, ett samhälle som borde bättre förvalta arvet och minnet efter dessa människors gärningar. Här följer en introduktion av boken, skriven av dess författare:
Bortom tiden
Den här boken berättar om ett gammalt torp, lite avsides beläget räknat från en gammal landsväg i norra Smålands skogsland. En gång var det ett soldattorp, men när Indelningsverket lades ner i början av 1900-talet, friköptes torpet av den siste soldaten där. Han och hans familj fortsatte att bruka stället, tills de sista kvarvarande barnen skänkte bort det vid mitten av 1980-talet. Idag är det fortfarande bebott, även om ägaren inte brukar det. Berättelsen slutar där den gamla soldatfamiljens närvaro upphör.
Det är en flik av det gamla Sverige som här stiger fram, med
ett litet jordbruk byggt på självhushåll och i hög grad på naturaekonomi. Här
fanns inga modernare maskiner än en enkel slåttermaskin, i övrigt utfördes
arbetet med de gamla handredskapen: liar och högafflar, spadar och grepar,
hackor av olika slag. Plog, harv, slåttermaskin drogs av ett par oxar.
Till den lilla gården hörde två,
ibland tre kor, ett dussin höns, en gris. Ur sjön nedanför hämtade man den fisk
man lyckades fånga, mestadels med nät. På åkrarna odlades havre, vete, råg,
betor och potatis. Kreaturen hade sina beten. På stugtomten rymdes
trädgårdsland, för nyttans skull, och flera blomsterrabatter, som ett uttryck
för glädjen i att leva.
Det mesta som ställdes på bordet vid
måltiderna kom från gården. En del av överflödet, främst mjölk och ägg, såldes
varje vecka till traktens mejeri och handelsbod.
Vid mitten av 1930-talet kom elektriciteten
hit; innan dess lystes kvällarna upp med fotogenlampor och stearinljus. Värme i
huset fick man genom att elda med ved i kaminer och vedspis. En liten
brunnsbassäng fanns nära huset, där man kunde kyla en del av de matvaror som vi
moderna människor utan att ägna saken en tanke ställer in i kylskåpet.
Husets modernaste inventarium var en
radio, driven med batteri, som gjorde det möjligt att höra radioandakterna. För
det här var en familj där religionen spelade en viktig och daglig roll. Bibeln
lästes och citerades, med olika grad av flitighet gick familjens medlemmar till
pingstförsamlingens kapell för att delta i möten och gudstjänster.
 |
|
Mor Annette, dottern Märta, moster Lydia. De här tre visste hur en räfsa och en högaffel skulle hanteras. |
Varje läsare som hunnit så här långt har för länge sedan kunnat konstatera att det här är utsnitt ur en mycket omodern och i högsta grad gammaldags tid. Avståndet mellan den och den värld som vi högmoderna människor lever i kunde knappast vara större. Visst låter allt pittoreskt och exotiskt, kanske rentav på ett lite spännande vis, men vad har det med oss sentida varelser att göra? Föråldrat är det, en gång för alla överkört av tidens tunga maskineri.
Delvis är det förstås så. Ställ en slåttermaskin med ett oxpar bredvid en modern skördetröska och jämför. Handmjölkningen, tre gånger dagligen, av tre kor, intill en högmodern robotmjölkningskarusell. De råkalla timmarna strax efter islossningen när näten läggs i och senare vittjas i sjön nedanför torpet har för länge sen ersatts av delikatessdiskarnas överfyllda utbud i varenda storköpsbutik. Här, i det moderna, är vi, här blir vi. Ja, här vill vi vara.
*
I den majestätiska litterära skildring av Sverige, på längden och på tvären, med blankversens hjälp, som författaren Göran Palm började ge ut 1984, i fyra delar under titeln Sverige en vintersaga, ägnar han sig tidigt i berättelsen åt att i krogens sköna värme från ett bord blicka ut över Öresund och in mot den tid då isen just smält och de första levande varelserna började närma sig söderifrån och vandra in över den svenska tundran. Det var en hård tid, konstaterar författaren, men i ett par slående rader summerar han deras tillvaro jämfört med vår idag:
De mådde bättre än de hade det.
Vi har det mycket bättre än vi mår.
Kanske vågar vi rent av göra en liknande jämförelse mellan
oss och den förmoderna familjen i Bolöt? Förvisso var det fromma varelser vars
slutmål var himmelrikets eviga salighet. Men vägen dit gick genom en jordisk
tillvaro som var allt annat än bekväm. Ändå tvivlade de aldrig på sin plats, i
jordiskt perspektiv längtade de ingenstans, de var redan från början framme.
Jämsides med sin himmelska tro hade de
sin jordiska tilltro till allt det som omgav dem: kreaturen och jorden, luften
och vattnet, markerna, gemenskapen med familjen och med grannarna. Det dagliga
arbetet var en självklarhet. Meningen med livet låg inte dold i arbetet;
arbetet, lika delar slit och nåd, var livet.
Deras liv, i all sin yttre torftighet, var idel rikedom. Ett annat sätt att beskriva den rikedomen kunde vara: förnöjsamhet. De begärde eller förväntade inte mer än vad de redan hade.
 |
| Här ser vi nästan hela familjen i Bolöt: Märta, Annette, Erik, fotografen, David, pappa Carl-Gustaf (som dog 1927), längst bak till höger Ingrid död 1924, 21 år gammal), framför henne moster Lydia, längst fram barnens mormor Charlotta. Den som saknas är äldste sonen Artur (född 1898), som for till Amerika 1916. |
Världen gjorde sig påmind på olika sätt: genom
myndigheternas reglementen och prästernas påbud, via tidningar och radio, genom
folks berättelser från marknader och kyrkbackar. Soldaterna i Bolöt gjorde
regelbundna möten, folk träffades på kalas. Enstaka sockenbor gav sig ut i
världen, kort eller långt, för försörjningens skull, kärlekens, eller av
äventyrslystnad.
Jag har velat ge en antydan om detta,
genom att i släktberättelsen foga in sidoaspekter, olika slags förgreningar,
som har beröring med bolötborna: engagemanget hos baptisterna och i
pingstkyrkan, järnhyttorna som en viktig lokal industriverksamhet i äldre
tider, torpets långa delaktighet i Sveriges krigshistoria. Sist men inte minst
hur tre av barnen gav sig ut utanför hemmet, till Västervik, till Stockholm, ja
ända till Nordamerika, för att på olika sätt upptäcka världen och berätta om
sina upptäckter för de hemmavarande.
Bolötborna var inte ovetande, de
visste tillräckligt om vilken värld de levde i, men de tvivlade inte på vad de
behövde och inte behövde för sina egna liv, ja för sina livs salighet.
De små torpställenas världar kunde
likna hjulnav, som snurrade (långsamt) och stod stilla på en och samma gång.
Berättelsen om Bolöt vill inte uppmana någon av oss att återgå till det sätt att leva som de tillämpade. Bara föreslå att vi ägnar en stunds uppmärksamhet och eftertanke åt den djupare innebörden i deras livsform. Däri finns sannolikt livsvärden att återvinna, ja att något balansera våra dagars tillvaro med, den som i många avseenden blivit modernare än våra drömmar om den ville att den skulle vara.
***
Är du intresserad av att köpa boken kan du skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar