En unik bild

 Den här lilla bilden har jag just hittat. Den är tagen alldeles i början av 1960-talet. Längs fram min bror I, i knäet på mormor min syster B. Jag framför dem. I knäet på mamma min syster C. Men sensationen för mig är att bredvid pappa står mormors (påstått) amerikanska kusin! Eva från Milwaukee. Hennes ständiga prat om hur bra indianerna hade det i sina reservat gjorde pappa rasande. Han spelade i all hemlighet in hennes dumheter med en bandspelare gömd bakom soffan. Vilka minnen en liten bild kan väcka.

Bilderna, haken av liv

Foto: T.N.

 

Lissabon 1983. Trappan vid floden Tejo framför Praça do Comercio (Terreiro do Paço). Åren har gått, många gånger har jag suttit eller stått där. Min gamla bild har något passande grått över sig. Den undre bilden tagen från samma plats. Färjorna går fram och tillbaka över floden. Flera gånger har jag/vi tagit den till Cacilhas, det lilla samhället på andra sidan, där man nära hamnen kan äta en billig lunch medan verkstäderna bredvid bullrar och skräller.

Varför rota bland gamla bilder? När man förlorat nästan allt är minnena en hake av liv.

 

Foto: T.N.

I går gick Europas folk till sängs förvissade om att Putins mordmaskin skulle reduceras eller dras tillbaka

Träd vid Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl

 

Om man sväljer första bästa "nyhet" - oavsett medieform och land - går man vilse. I går gick Europas folk till sängs förvissade om att Putins mordmaskin skulle reduceras eller dras tillbaka. I DN kan man nu läsa hur det gick:

Ukrainas försvarsmakt skriver i sin senaste rapport att Ryssland ser ut att skifta fokus mot öster, men att det inte rör sig om ett regelrätt tillbakadragande. Det ukrainska försvaret kallar det en omgruppering för att ”vilseleda”.

Guvernören i Tjernihiv-regionen i norra Ukraina har inte sett någon lättnad i de ryska attackerna efter löftet från den ryska sidan om minskad militär aktivitet.

– Tror vi på det? Såklart inte, säger guvernören Viatjeslav Chaus på Telegram på onsdagen.

Han tillägger att den ”minskade aktiviteten” visar sig i att ”fienden utfört attacker mot Nizjyn och hela natten har de attackerat Tjernihiv”.

Det gäller nu att söka fakta på annat sätt. Jag läser två intressanta sajter, Meduza och Euromaidanpress, som ser kriget utifrån Ukrainas perspektiv utan att vara regeringsorgan.

Den som ser svenska Rapport eller liknande blir indragen i en tragisk sörja, där man inte kan skilja på förövare och offer. Där man säger att "parterna" förhandlar, där Rysslandskorren finner sig i att man i Ryssland inte får använda ordet krig.

Söka alternativen är en självklarhet. Då finns det också anledning att närmare studera undersökningen av den film som nu sprids på nätet, och som uppges visa hur man i Ukraina skjuter ryska krigsfångar. Den gör inte det! BBC har hela historien:

The grainy video has been circulating on social media after first appearing in the early hours of Sunday morning (27 March). Since then, it's been widely reposted by pro-Russian accounts on various platforms.

Ukrainian armed forces Commander-in-Chief Valerii Zaluzhnyi said Russia was "filming and distributing staged videos" in order to discredit Ukraine's treatment of Russian prisoners.

However, Oleksiy Arestovych, an adviser to the Ukrainian president, Volodymyr Zelensky, said there would be an immediate investigation and added: "I would like to remind all our military, civilians and defence forces that abusing prisoners of war is a war crime."

The head of the UN Human Rights Monitoring Mission in Ukraine, Matilda Bogner said she was "very concerned" and confirmed that the video would be investigated.

The BBC has been analysing the footage but has not been able to independently verify it yet. As we continue to examine the footage, here is what we have found out so far.

 Läs hela texten här.

 

Det fanns fortfarande illusioner

Bild i Sydsvenskan, 1977

 

Det fanns fortfarande illusioner. Jag hade anställts som bokhandelsbiträde i bokhandeln Oktober i Malmö. Ägdes av det dåvarande maoistiska partiet SKP (ej att förväxla med det nuvarande).

Jag hade utgivit min första prosabok på deras förlag. Året därpå, 1978, reste jag till Albanien som ordförande för en så kallad "delegation". När vi var där bröt Kina med Albanien. Alla maoisterna tog naturligtvis ställning för Kina. Inte jag. Väl hemkommen till Malmö lämnade jag allt detta. 

Trodde mig vara "vänster" men aldrig mer i någon organisatorisk mening. Det är flera årtionden sedan jag slutade använda meningslösa begrepp som "vänster" och "höger", eftersom de två står för samma systemtrogna grundsyn. Parlamentarismen som likriktning och massans okunniga uppslutning bakom röstsedeln som symbolgest. "Vänstern" är inte mer vänster än en vilsen centerpartist och "högern" inte mer höger än vilken socialliberal som helst. De är alla besatta av genusträsk och identitetsromantik.

I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder. Jag kunde inte befria mig från den starka förälskelse jag befann mig i. Och den gick inte att förena med den familj jag tillhörde. Striden blev både mental och fysisk. Den gjorde mig till en än mer rastlös, vilsen och hemlös människa. Inte ens flykten förmådde jag välja. Det skulle ta fjorton år till. 

Bilder kan påminna en om något avlägset, som ändå är starkt närvarande i nuet.

"Rysk billig olja är viktigare för ungerska politiker, än ukrainskt blod". Visegradmötet inställt

Visegrad 4 -mötet ställs in, då Polen och Tjeckien menar att Ungerns politik är ett de facto stöd för Putins angreppskrig i Ukraina.

Euractiv rapporterar:

The upcoming Visegrad 4 meeting between respective defence ministers will no longer take place as both Poland and Czechia have pulled out over Budapest’s lukewarm support for action against Moscow, according to preliminary information from the Slovak defence ministry.

The meeting, organised by Hungary was set to take place on 30-31 March, but now it seems it will not take place at all.

Polish Defence Minister Mariusz Błaszczak cancelled his participation in the meeting over Hungary’s rhetoric over the Russian invasion of Ukraine, leading daily “Gazeta Wyborcza” reported citing government sources on Monday.

Czech Defence Minister Jana Černochová (ODS, ECR) also cancelled her participation on Friday (25 March) while EU leaders met to discuss the situation in Ukraine last week in Brussels.

“I have always supported the V4 and I am very sorry that cheap Russian oil is now more important to Hungarian politicians than Ukrainian blood,” Černochová wrote on her Twitter.

She also noted that elections are set to take place in Hungary on Sunday (3 April) and she does not want to “take part in the campaign”.

The lack of unity and the cancellation of two key members of the four-nation strong group means there is little chance of the meeting progressing.

“According to our preliminary information, there will be no meeting”, the Slovak defence ministry told EURACTIV.sk on Monday evening.

Lacklustre approach

While Hungary voted in favour of all four packages of EU sanctions imposed on Russia, it has vehemently opposed sanctions targeting energy imports and said it would not let weapons destined for bordering Ukraine through its territory.

Budapest has also vehemently rejected calls for banning Russian energy exports.

On Sunday, Hungarian Prime Minister Viktor Orbán told public radio that the Ukrainian side is asking for “a complete shutdown of the Hungarian economy”.

Polish Deputy Minister Wojciech Skurkiewicz told the Radio Information Agency (IAR) that “what is going on around the V4 gives no reason for optimism”.

Reacting to Černochová’s Friday announcement, Hungarian defence minister Tibor Benkő said that he had not met the Czech Defence Minister at the NATO summit in Brussels last week either, although that was not in Hungary.

“I have never met the Czech Defence Minister at any NATO meeting”, he added, according to RTL.

However, at the NATO summit of heads of states and government, the country was represented by Czech Prime Minister Petr Fiala, and Černochová joined both preceding NATO ministerial meetings in March and February, as is clearly visible from the ministers’ family photo.

Footage also shows Bekő arriving at the February meeting, where Černochová took part.

Hungarian Prime Minister Viktor Orbán was singled out by Ukrainian President Volodymyr Zelenskyy in his address to EU leaders via video on Thursday (24 March).

“Hungary, I want to stop here and be honest. Once and for all. You have to decide for yourself who you are with,” the Ukrainian leader said.

Neither the Hungarian foreign ministry or the international communications office responded to EURACTIV’s request for comment by the time of publication.

Following publication, the Hungarian defence ministry has confirmed that the meeting has been cancelled and an “in person meeting will be held at a later date.”

NU HALVA PRISET! Anne-Marie Berglunds brev

Klicka på bilden för större format.

 

NU HALVA PRISET!

 

Anne-Marie Berglunds 24 år långa brevväxling med Thomas Nydahl utges i urval i boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Med foton av Hideo Matsumoto.

316 sidor. 100:- + frakt, Postnords blå bokpåse á 62:-

Frakttillägg för beställningar utanför Sverige.

 

Bokens ursprungliga pris var 300:- inklusive frakt.

 

Visa Ukrainas förödelse för ryssarna, så som tyskarna tvingades se Hitlers offer efter kriget

Gåva från Gabriela Melinescu 1993

Tänker i dag att jag vill visa några viktiga passager i Mikhail Shishkins essä publicerad i The Guardian:

Two attempts to introduce a democratic social order in Russia have already failed. The first Russian democracy, of 1917, lasted only a few months. The second, in the 1990s, lasted a few years with great difficulty. Every time my country tries to build a democratic society by establishing elections, a parliament and a republic, it finds itself in a totalitarian empire.

 

Do a dictatorship and a dictator give birth to a slave population or does a slave population give birth to a dictatorship and a dictator? The chicken and the egg. How can this vicious circle be broken? How can a new Russia begin?

 

Hitler’s Germany found its way out of the vicious circle of dictatorship. Germans learned a lot about dealing with the past and coming to terms with guilt, and were able to build a democratically oriented society. However, the rebirth of their nation was predicated on total, crushing military defeat. Russia needs this zero hour, too. A new democratic start in Russia is impossible without paying a price and acknowledging national guilt.

 

There was no de-Stalinisation in Russia and there were no Nuremberg trials for the Communist party. Now Russia’s fate depends on de-Putinisation. Just as the “ignorant” German population was shown concentration camps in 1945, so “ignorant” Russians must be shown destroyed Ukrainian cities and the corpses of children. We Russians must openly and courageously acknowledge our guilt and ask for forgiveness. 

Vladimir Pastukhov: Väst saknar förståelse kring aggressionens natur

Henri Gaudier-Brzeskas porträtt av Ezra Pound.

 

Jag läser i Euromaidan:

 

Vladimir Pastukhov says that it is unclear why Western leaders say with increasing frequency that they are not parties to Putin’s war in Ukraine and that they will not interfere because they are already “interfering” by providing lethal aid and because saying they won’t intervene will only lead the Kremlin leader to expand his aggression.

 

Such declarations, the London-based Russian analyst says, either reflect an effort to calm their own populations, send a signal to Kyiv that it must ultimately make a deal with Moscow, or reflect a complete lack of understanding about the nature of aggression.

 

Telling a leader hellbent on aggression that you won’t intervene in this or that case, Pastukhov argues, inevitably leads him to conclude that you won’t intervene ever, to launch broader aggression, and ultimately force you to begin to defend your interests and rights seriously from what will be an initially much weaker position.

 

Skärmdump.

A home on fire in the city of Irpin, just outside Kyiv.

Aris Messinis / AFP / Scanpix / LETA

That is what happened in the case of Hitler when the British and French failed to respond to Hitler’s occupation of the Rhineland in 1936. And when the German dictator saw that, he concluded, according to his architect Albert Speer, that the road was clear for him to move even more boldly.

 

That was exactly the reverse of what the British and French hoped for; and tragically, Western leaders may find themselves in exactly the same position their predecessors did in the years leading up to World War II. Those who sought to avoid that conflict most passionately as history shows were the very ones who made such a world conflagration more likely.

 

Photo: City of Mariupol website

Aldrig mer! Eller kanske bara en eller två gånger till

Foto: Astrid Nydahl

 

Aldrig mer! Om folkmord heter en utställning som Forum för levande historia har gjort. Orden Aldrig mer! har under årtionden uttalats av politiker, aktivister, men de har i mitt medvetande alltid framstått som tomma och rituella. 

Var fanns innebörden av orden när Balkan slets sönder av folkmord? Fråga en bosniak eller en alban om det som skedde. 

En vänsterpartist menar att orden huvudsakligen formulerades uppfordrande för att vi ska minnas Förintelsens miljoner offer. 

Det är förstås sant - orden syftar just på att Förintelsen aldrig mer får förekomma - men om orden ska peka framåt måste de vara en maning,  konkret och syftande till handling.Problemet med vänsterns syn på ämnet är att de aldrig nämner den mordiska islamismen och dess fascistoida karaktär.

Så, hur är det möjligt att Europas politikerklasser, oavsett nation, beter sig som om de helst av allt inte ville höra orden, och framför allt inte handla och agera som om de hade en konkret mening och innebörd. Ska vi bara symboliskt stå vid Ukrainas sida, eller finns det möjligen några planer på att militärt ingripa (tänk Churchills "blod, svett och tårar" kontra Chamberleins "Peace in our time").

I andra änden av det politiska (uttryckt som ren dumhet) finns förnekelsen av Förintelsen. Den vinner terräng och fyller mig med fasa och äckel. Läs därför Margit Silbersteins artikel (här bara ett kort citat):

”Jag tror inte att Förintelsen ägt rum, men jag önskar att det varit så.”

Vilket ultimat antisemitiskt uttalande, jag hörde det häromdagen i en BBC-dokumentär om Förintelseförnekare. Först förnekelse av att sex miljoner judar utplånats från jordens yta, därefter ett beklagande att det inte inträffat. Som den franske filosofen Alain Finkielkraut formulerat det: Först tog antisemiterna judarnas liv, sen vill de också ta ifrån dem deras död.

Jag och många med mig får rysningar. Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten? En ständigt pågående diskussion som hettade t ill för några dagar sedan, när regeringen aviserade att den vill straffa förintelseförnekarna, de som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, som Morgan Johansson sa, de måste ställas till svars. Riksdagspartier på rad har sågat regeringens ambition, som också är en anmodan från EU-kommissionen.

 

Bach som gågatumusik? Åh nej!

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since  neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”

( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)

Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

Strö aska över ditt huvud. Peter Handberg kommer med en ny bok i april

 

Snart kommer Peter Handbergs nya bok. Just nu är den extremt relevant, med tanke på Putin-Rysslands våldsamma krig mot Ukraina. Föregångaren Världens yttersta platser har jag skrivit om här. Och ett kortare citat:

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

Det är två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

 

 

Folke Dahlbergs 1950-talsverk

 

En grå beklämning följer mig

och över mig har tvekan spänt

sitt lätta nät – spindelväven

gömmer mitt i stjärnan sorgen

ruvande och stilla, alltid levande

och vaksam som en spindel när jag rör

händerna i flykt från verkligheten.

"Det är bara livet" brukade min son Tobias säga

Pressbild, mitten av 1970-talet, förmodligen Sydsvenskan.

 

Det som förlorats är för alltid förlorat. Oavsett om det gäller själsliga eller materiella ting, så är regeln densamma.

Som mycket ung förlorade jag mitt psykes lilla balans. De första sammanbrotten kom redan i barndomen - därför BUP och "vilohem" i 10-årsåldern - och de fortsatte upp i tonåren och vuxenlivet.

Försöken att leva ett "normalt" vuxenliv med familj misslyckades redan tidigt. Ändå blev jag sexbarnsfar och ansträngde mig till det yttersta för att försörja hela familjen på mitt skrivande.

På 1980-talet havererade jag i Lissabon. Kom till vuxenpsykiatrin i Kristianstad med dubbeldiagnosen Panic Disorder (heter förstås panikångest nu, men då fanns inget svenskt namn) och kroniskt depressionssyndrom.

Ett helt vuxenliv senare medicinerar jag fortfarande. Min familj lämnade jag 1991. Såren blev djupa och bestående. Så hade jag inte orkat fortsätta leva, om inte miraklet inträffat 1994.

Det familjeliv jag lever sedan dess är radikalt annorlunda. Med henne jag älskar är både vardagen och det särskilda möjligt. Mitt psykes obalans är i grund och botten likadant, men jag lyckas parera på ett bättre sätt.

"Det är bara livet" brukade min son Tobias säga. Jag tänker ofta på det.

"Om vi inte försöker försvara oss kommer allt det vi värdesätter, som ni värdesätter, som alla människor i fria länder värdesätter, leva i fara"

Skärmdump från The Guardian

Det är en smutsig märkesdag i dag. I en månad har Putins Ryssland bombat, förstört, raserat och mördat i Ukraina. President Zelenskyj har bett världen visa sin solidaritet och vrede för att markera dagen. Själv talade han till den svenska riksdagen.

– Mina damer och herrar, det svenska folket, Europa, är grundat på tydliga gränser. Alla länder har rätt att välja sin egen framtid utan tvång och påtryck från andra länder. Vi har ett samarbete med fred.

– Men den ryska ledningen har bestämt att de kan flytta saker i tiden och helt avskriva det vi sett det senaste århundradet. Om vi inte försöker försvara oss kommer allt det vi värdesätter, som ni värdesätter, som alla människor i fria länder värdesätter, leva i fara.

– Det är bara vatten som skiljer er från dessa tankegångar. Redan nu har man från rysk sida diskuterat hur man ska kunna ockupera Gotland från rysk sida, hur det skulle se ut om ryska armén drar in. 

(...)

– Se bara vad den ryska armén gör i vårt land. Åtta år av krig i öst, där de slår ner alla uttryck för frihet och fred. En månad av bombningar i likhet med det vi sett i Syrien.

- Tusentals bostäder har förstörts. 10 miljoner som är på flykt. Jag vet att de ukrainska flyktingarna kommer återvända, så snart Ryssland lämnar vårt land.

– Mina damer och herrar: den svenska nationen var ett av de första länderna som bidrog med stöd till Ukraina. Alla vet vad Sverige eftersträvar. Vi kämpar tillsammans. Det var ett historiskt beslut när Sverige skickade vapen till Sverige. Vi är väldigt tacksamma, fortsätter han.

Han säger också att det behövs tuffare sanktioner mot Ryssland.

– Man måste utnyttja de möjligheter som finns. Den fria världen måste agera, fortsätter han. 

(Ur president Zelenskys tal till den svenska riksdagen)

Hos familjen Resselbach på judiska institutet för blinda barn i Jerusalem

Privat bild

 

Chaim Resselbach var en gång i tiden kantor i Stockholms synagoga. Därför svensktalande. Hemma i Israel blev han chef för Jewish Institute for the blind.

 

Dit kom jag på 1980-talet. Lärde känna Chaim, hans fru och den personal som gjorde livet drägligt för de blinda barnen.

 

Tre gånger fick jag bo där, när jag var på reportageresor i landet. En av gångerna blev jag bjuden när hans dotter skulle gifta sig i Tel Aviv. Det var den livligaste, gladaste och härligaste fest jag varit på i hela mitt liv.

 

Chaim står längst till höger på bilden, hans fru längst till vänster. Dottern och hennes blivande man står under chuppan (bröllopsbaldakinen), en symbol för hemmet som det nya paret kommer att bygga tillsammans.

 

När glaset, placerat på golvet, krossats av brudgummen med foten – en symbol för sorg över Templets förstörelse, är bröllopet fullbordat och alla ropar mazal tov (grattis).

 

Dansen hora glömmer jag aldrig. Och att jag fick vara med på det inbjudande sättet!

***

Hämtat från nätet:

Hora är en judisk cirkeldans som dansas traditionellt vid judiska bröllop och andra glada tillfällen.

 

 

 

Hatets och krigets språk

Foto: Anne-Marie Berglund

 

Det mesta kan nu beskrivas som grumligt. Eller är obehagligt ett bättre ord? Uppriktigt saknar jag rätt ord för att beskriva kollisionen mellan vårens fågelsång och krigsmaskinens förintelseljud.

Skåne. Ukraina. Kristianstad. Kiev.

I Malmö mördades två lärare. Pojken stinn av steroider och hat. Den skolan är en minnets del av mitt Malmöliv. Sista gången jag satt i aulan sjöng Fred Åkerström. Det var 1970-tal.

Nu hatets språk. Krigets språk. Äter sig in under den darrande huden. 

 

Flykten från Ryssland är omfattande. Döden är ikapp angriparna

Skärmdump

 

”Jag vet inte varför min generation så metodiskt fråntogs alla möjligheter, men jag tror att sista akten i den föreställningen nu har inletts. Det finns ingenting kvar att trampa ner oss med ... Hur ska 20- eller 14-åringar kunna glorifiera militärattacker mot våra grannländer och stå inför en fullständig kulturell isolering?” (Den ryska konsthistorikern Nadia Plungian)

När ett land förlorar en ung, vuxen generation, visar det på kraften i dess motsättningar och inre avgrunder. Flykten från Ryssland är omfattande. Den inre exilen är ett alternativ för andra. Men Plungians fråga är central: hur skulle 20- eller 14-åringar kunna känna sympati eller delaktighet när deras generationskamrater slaktar och slaktas i Ukraina?

De dödssiffror som idag har sipprat ut säger det mesta. Putins krig är därför så smutsigt och kan bara "vinnas" med monumental terror och förstörelse.

Flykten från Ryssland är omfattande, ja det är den, men döden är också omfattande. En krigsmaskin som förlorar så många stridande soldater på så kort tid kommer att trampa länge i gyttjan, innan de skickas döda på ett tåg till Belarus. Hem kommer de aldrig.

 ***

Cornucopia 11:00 Nya förlustsiffror för Ryssland enligt det ukrainska försvaret. Man har nu förlorat 509 stridsvagnar, 99 flygplan och hela 1 000 mjuka fordon, samt 1 556 övriga pansarfordon. I personal är siffran nu uppe på 15 300 döda. Ett stort antal större drönare sköts ner senaste dygnet, från 24 till 35 stycken. 

 

Att läsa sakta och att se på svanarna en vårlik förmiddag vid Östersjön

Att åter lära sig den långsamma läsningen. Illuminerade detaljer är ytterst lämplig för det. 100 sidor på en vecka. Eftertänksamt. Antecknande. Långsam läsning inte med någon särskild avsikt, utan för att långsamheten i sig skärper uppmärksamheten.

Foto på svanarna vid Tosteberga är tagna av Astrid Nydahl i går förmiddag.

Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund

 

N Y    B O K

Nu kommer boken med Anne-Marie Berglunds brev. Hennes 24 år långa brevväxling med Thomas Nydahl utges i urval i boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Med foton av Hideo Matsumoto.

316 sidor. 300:- inklusive frakt. 

Frakttillägg för beställningar utanför Sverige (kostnad totalt 350:- till övriga Europa)

 

"Varför lät ni er slaktas?" - frågan efter Förintelsen. Om fascistiskt förtryck och sympatiyttringar inifrån dess hjärtland

Skärmdump

 

Det väsentligaste i kunskapsväg om Förintelsen lärde jag mig i unga år. Det fanns flera skäl till det, och i mina bloggar har jag återkommande skrivit om det.

"Varför lät sig judarna ledas till gaskamrarna som lydiga lamm?" lydde en av de mer svårsmälta, retoriska frågorna.

De gjorde inte det! Det fanns motståndsgrupper över hela Europa. På alla nivåer förekom motståndsaktivismen, från flygbladsutdelning inne i Tyskland till väpnade judiska grupper. När jag skrev om Artur Szulc och hans bok Judarna har vapen uttryckte jag mig bland annat så här:

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna.

Då vill jag övergå till dagens situation i Ukraina. Att det sker ett väpnat motstånd från ett mycket enat ukrainskt folk, råder det väl ingen tvekan om. Men det finns ett motstånd inne i Ryssland också. Att undervärdera det är ett historiskt misstag. Varje ryss som offentligt säger nej till Putins krig förtjänar sympati. Självklart för mig. Civil Rights Defenders skriver: 

Polisen har fängslat både demonstranter och journalister som rapporterat om protesterna.  Polisen fängslar personer som deltar i protesterna, som är nära protesterna, alla som har anti-krig- eller pro Ukraina-skyltar, och alla som har ”nej till krig”-slogans skrivet på ansiktsmasker eller kläder. Flera har gripits för att ha burit en ”No War”-pin, säger Maria Chaschilova, koordinator för OVD-Infos juridiska hjälplinje.

I varje krig är frihetskampen moraliskt och politiskt stärkt av omvärldens stöd och sympati. Ukraina hade förstås helst velat se väpnat stöd. Men de är inte likgiltiga inför omvärldens aktioner. Så tackade till exempel president Zelensky det svenska hamnarbetarförbundet för stödet. Bara en detalj, men nog så viktig, eftersom det handlar om att globalt stoppa Ryssland möjligheter till handel.

Nej, judarna lät sig inte frivilligt slaktas. Men de hade en fasansfull fiende i Hitlers nazistyrkor och i de antisemitiska rörelserna och regimerna över hela Europa. Det ukrainska civilsamhället genomgår en historisk orättvisa och tragedi, där en gigantisk militärapparat i händerna på en fascistisk härskare gör allt för att krossa dem.

Jag tror uppriktigt att de inte kommer att lyckas med det. Slava Ukraina! Död åt Putin!