 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Du förbannar
uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du
annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta
ett kliv uppåt.” Olav H. Hauge, dagboken 1958.
Jag kikar då och då på vad
som kallas ”debatt” och frågar mig varje gång varför inget är nytt under solen.
Varför ens bry sig när rösterna hela tiden maler samma gamla vanföreställningar.
Är då den politiska och
kulturella sfären något att sträva efter, något som man från underläge ska
försöka nå upp till? Det beror alldeles på varifrån man ser. Om man ser uppåt
mot de maktsfärer som formulerar vad som är korrekt och vad som är icke-korrekt
finner man snart nog att underläget är att föredra. Man kan också kalla det
ensamhet och avskildhet. I så fall är underläget ett skydd (jag behöver då inte ens tänka på bokmässor, parlamentsval, stadsfestivaler eller tv-underhållning).
Att ta ett kliv
uppåt måste innebära att man tar sig dit där det djupast sett
mänskliga finns. Hos fränder, familj, kollegor? Det blir ingen stor skara. Men
det blir en skara värd att tillhöra.
Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.
Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.
1 kommentar:
Vet inte riktigt om jag helhjärtat kan skriva under pâ vad Hauge har skrivit, hur mycket jag än uppskattar honom. Tyvärr är det väl inte alltid sâ att motgângar ger oss alla styrka att ta oss vidare eller ut ur sorgliga sammanhang... men att de kan fâ flera av oss att mobilisera alla vâra krafter, när det verkligen behövs, det tror jag.
Dessutom tycker jag att vârt sprâk och normaliserade-normaliserande sätt att leva pâ och uttrycka oss, ofta kan bidra till att ge oss en del "fixa" idéer om hur man ska vara och leva... Men att ta sig upp, bli uppskattad och vara en del av toppskiktet i samhället behöver ju som du skriver inte nödvändigtvis betraktas som nâgot mänskligt direkt eftersträvansvärt, tvärtom. Man kan ju faktiskt eller har hittills kunnat "Vägra Göra Karriär" och inte vilja-behöva lägga ner all sin energi pâ att komma upp pâ samhällsstegen och bli en parvenu med allt vad det innebär...
Sâ kanske är det därför nu dags att ocksâ försöka bättra pâ sprâket och vâra tankevanorna och söka andra uttryck för "att ta ett kliv UPPât", för att uttrycka att man tar sig dit "där det djupast sett mänskliga finns" och sedan leva därefter...
Redan "att ta ett kliv ut mot eller IN dit där det djupast mänskliga finns" tycks mig mer mänskligt intressant och lärorikt, eller...?
Skicka en kommentar