Ideologierna - igen
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag läser hos Gunnel Vallquist (Steg på vägen, 1983):
Ideologier leder alltid vilse. En övertygelse föds, växer sig stark, man börjar omsätta den i praktiken. Denna första fas, själva starten och den inledande perioden, är rörelsens benådade tid.
Var och en kan känna igen sig. Lyckan att ha "funnit svar" är gemensam för varje människa som hittat dem i just en ideologi. Politikens, kulturens och religionens ideologier samlar inom en strängt definierad ram. Vallquist:
När framgången har nåtts börjar systematiseringen av både teori och praxis. Inspirationen ersätts av dogmatism, den fria insatsen av påbud.
Hon drar en slutsats värd att fundera på:
Slutsats: lita aldrig på en ideologi - den blir förr eller senare ett fängelse. När du satsar på en övertygelse: var inställd på att inte fortsätta tills målet är nått, eller ens utkristalliserat. Ett mål värt din insats kan aldrig nås.
Alltså: att inte fortsätta, att inte bli ideologins fånge. Om man låter sig fängslas, istället för att vända om eller fly, blir man övertygelsens predikant. Också vår tid ser predikanter överallt. De är inte alltid politiker eller religionsföreträdare. Men alltför ofta är de en kombination av de två, livsfarliga att försvara eller umgås med.
1 kommentar:
Intressant inlägg som kommer som ett direkt eko till ett möte igâr kväll, där en kvinnlig journalist och kriminolog bl.a. presenterade sin bok "Khmerska bryderier" om en del av sina erfarenheter och reflektioner efter tre ârs arbete i en NGO i Kambodja.
En ung man hon träffat där hade med ungdomlig iver och i god tro gâtt med i Röda Kmererna för att kunna bidra till att förbättra landet och livet för befolkningen. Och det tog tid, innan han riktigt förstod vilken fruktansvärd inriktning deras aktiviteter tagit. Detta skedde först senare, när han av en händelse râkade fâ se en bild pâ en av sina egna systrar, som dömts till straffarbete och död, och han själv
verkligen fick känna närheten och orimligheten i deras vâldsdâd.
Av detta drogs samma slutsats igâr kväll, som det du skriver att Gunnel Vallqvist uppmärksammat sâ väl i "Steg pâ Vägen" men man kan ju verkligen frâga sig VAD och HUR man ska göra för att kunna undvika att ett land, en grupp, stora grupper INTE tar vägen fullt ut mot liknande extremt vâld? Hat hjälper ju knappast..
Skicka en kommentar