Skånsk skogsmiljö. Foto: Astrid Nydahl |
Skräckscenarierna är många. Det första de fick mig att tänka på var motsvarigheterna i Sverige när vi folkomröstade. De såg ungefär likadana ut: vi skulle bli utblottade, utstötta, massarbetslösa och eländiga om vi inte gick med. Det skulle vi också bli om vi gick med. Man kan inte grunda beslut på skräcken för vad som komma skall. Men i vårt land finns det ett ordspråk som tycks styra liv: "Man vet vad man har men inte vad man får". Jag skulle vilja påstå att det är ett ordspråk som saknar varje existensberättigande, av det enkla skälet att verkligheten inte ser ut så. Man kan möjligen tro sig veta vad man har, men plötsligt kan allt detta vara underkastat händelser och processer som förvandlar allt detta till blotta minnen, till existentiell sand.
Ko i skånsk hage, söndagen 5 juni 2016. Foto: Astrid Nydahl |
Varför fira nationaldag alltså? Även jag skulle kunna tycka att det vore en fin symbol, en markering mot de starka politiska krafter som hävdar att Sverige och svenskarna egentligen inte existerar (och enda alternativet som ges är att alla är svenskar, oavsett om de kommit från Asien eller Afrika, ty svensk är man, som vi minns från valrörelsen 2014, om man "åker tunnelbana i Stockholm"). Googla på ordet nationaldag! Det ger många häpnadsväckande träffar om diverse arabiska festivaler som arrangeras i vårt land "för att motverka" - ja, vad då? Det är ingen tillfällighet att sådana fester och festivaler går av stapeln just 6 juni.
Läsare av min blogg vet att de här inte hittar nationalistiska slagord eller nationellt sinnad propaganda. Just därför finns det skäl att understryka att jag gärna bidrar till att argumentera för verkliga omständigheter istället för vackert klingande mångkulturmyter. Sverige och svenskarna existerar. Varje dag, året runt, och jag skulle vilja travestera den polska nationalhymnen och säga: "Än är Sverige ej förlorat". Och med detta i tankarna åker jag ut till Östersjö-kusten, läser och fikar till ljudet av sjungande fåglar och idisslande kor.