tisdag 21 juni 2016

Antoine Compagnon: En sommar med Baudelaire

Här bland mer eller mindre lästa utgåvor av Baudelaire placerar jag också 
dagens bok av Compagnon

När En sommarmed Montaigne av Antoine Compagnon utkom 2014 blev jag mycket förtjust och jag skrev bland annat följande:

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne. Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet: ”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.” Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan! Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

***

Efter Montaigneboken kom det också en om Proust, den missade jag dessvärre. Men så i förra veckan kom En sommar med Baudelaire (Atlantis förlag, översättning av Jan Stolpe). Eftersom det är en författare jag tycker mycket om tog jag mig genast an läsningen. Baudelaire har funnits i mina poesihyllor sedan början av 1980-talet då jag var med Per Helge från Rallarros förlag med originalen till Små prosadikter, i ny svensk översättning av Lars Bäckström. Ett tryckeri i Lund skulle göra jobbet. Per hade frågat sig själv om Baudelaire ens fanns i en svensk bokhandlares medvetande, så han testade på då anrika Gleerups i Lund. Nej, förstås, de hade aldrig hört talas om karln, och googla kunde de ju inte göra på den tiden.

Vad är det Compagnon fastnar för hos honom? Jag har gjort en mängd understrykningar i boken men ska inte trötta er med långa citat. Jag tror däremot att den finns en sammanfattning i följande mening: 
"Till en början var Baudelaire en förbannad, fördömd och förkastad. Kring femtioårsdagen för hans död 1917 och sedan för gott vid hundraårsdagen för hans födelse 1921 blev han den största franska poeten, den mest lästa, mest studerade och mest reciterade". 
Så kan man beskriva ett helt liv utan att göra sig skyldig till förenklingar.

Det jag fastnar för i Compagnons bok är de olika analyserna och skildringarna av Baudelaire som outcast, som upprorsman och motvalls. Han levde ju som han lärde, ibland riktigt illa och självdestruktivt. Om han smickrade någon så återkom han med hårda fördömanden. Det drabbade bland annat Victor Hugo. Och så fastnar jag förstås för alla hans vassa blickar på det moderna stadslivet, också på staden som sådan. Compagnon:
"Baudelaires modernitet är motståndet mot en modern värld där allt blir förgängligt; den är viljan att bevara något som är varaktigt och före det vidare."
Så kan en "trotsig" och motsägelsefull pessimism se ut, och den dricker jag alltid av, som ur en flaska gott vin. Vinruset var för övrigt föremål för många hyllningar i hans skrivande. Baudelaire såg både vinrusen och haschrökandet som möjligheter till vila från den verkliga världen. Hans äckel inför samtiden hade mycket med den skenande avsakraliseringen att göra, att man bara upphöjde nyttomänniskan och penningen.

Ett begrepp som jag sett i hans texter har tidigare översatts till "bordsdans" - ett fenomen fördömt av Baudelaire. Men det är inte frågan om några människor som dansar på ett bord. Jan Stolpes översättning säger korrekt vad det handlar om, nämligen "bordslevitation". Något helt annat. Det handlar helt enkelt om simpel "övernaturlighet" när människor runt ett bord får det att lyfta och dansa. Seanser, flum av det slaget avskydde han lika mycket som rösträtten (den senare för att den lett till en legitimering av diktaturen 1851 och valet 1852, som med hans egna ord "avpolitiserade mig fysiskt"). Compagnons kommentar: 
"Som många intellektuella fattade han djup misstro mot det direkta allmänna val som hade legitimerat diktaturen."
Baudelaire blev "vad man idag skulle kunna kalla en högeranarkist, efter att tidigare ha varit en vänsteranarkist".


Behöver jag säga att den här boken är verkligt intressant? Compagnon har på ett föredömligt sätt presenterat både en människa och hans diktade verk på relativt få sidor, men med en förmåga till både överblick och sinne för detaljernas betydelse, i kombination med en föredömlig framställningskonst.


2 kommentarer:

Mats B-P sa...

Hej!

Små prosadikter utkom 1983, så du har nog haft Baudelaire i poesihyllan sedan 80-talet. (Hoppas vi!)

Mvh Mats Paulsson

Thomas Nydahl sa...

Tack Mats för att du uppmärksammade mig på felskrivningen. Jag var ju själv med så det visste jag. Felet korrigerat nu! Tack.