torsdag 11 september 2014

Postoperativa informationsavdelningen....

Hemma igen. Skuren, sågad, hamrad, huggen och omplåstrad.
"Prepatellärt snitt, delar kapseln medialt om patella. Främre korsbandet delas och Hoffa´s fettkudde excideras partiellt. Femur first approach. Medullär rikt. Sågar till femur efter rikt och block. Extramedullär rikt på tibia som sågas till..."
Så börjar min operationsbeskrivning som jag idag överlämnat till sjukgymnasten, där jag gjort mitt första besök efter utskrivningen från sjukhuset igår. Den avslutas så här:
"Anbringar provprotes-delar och får bra fäste, samt extension och stabilitet, patella spårar fint. Slår tibiakomponenten på plats och sätter fast plasten. Därefter slås femurkomponenten på plats. Syr kapsel och subcutant. Staples i huden. Omläggning."
Så enkelt var det alltså! Det jag fruktat i mer än ett år är nu gjort. Operationen ägde rum i måndags morse. Igår blev jag utskriven sedan sjukgymnasten godkänt min gång och mitt klättrande i trappor. Jag går med två kryckor och har en lång konvalescens framför mig. Tre-sex veckor med kryckor. Två x 2 veckor med morfin. Fortsatt sjukgymnastik varje dag. Återbesök för agrafftagning 22 september. Återbesök för planering av operation nummer två om tre månader.

Vad är det viktigaste i livet? Ja, det är förstås själva levandet; andningen, hjärtslagen, synen, hörseln... men just nu värderar jag förmågan att gå mer än jag någonsin har gjort. Efter många år med smärta och ökade problem har jag nu förstått att det finns en vetenskap som kan vända allt till något positivt. Vägen är lång, men den är påbörjad. När jag lägger kryckorna åt sidan (om tre eller sex veckor) kommer jag att betrakta det som liv nummer två.

Och så ville jag säga att dygnen på sjukhus - som alltid - ger nya erfarenheter om det mänskliga. Nya människor. Svåra människor. Lätta människor. Och också denna gång en individ som jag tyckte mycket om, och som jag hade turen att få dela rum med. Men så minns jag den mycket gamla damen, som sedan i torsdags gjort samma operation tre gånger. Protesen hade fallit ur sitt läge. Tre sövningar. Och hennes replik: "Ja, men det är nog inte lätt att vara läkare heller". En försonlighet och en inställning man sällan eller aldrig möter hos unga människor i det klagande Nya Riket.

Imorgon hoppas jag kunna återgå till normalt bloggande. Krigen? Litteraturen? Det förestående valet? Existensen? Ingen aning, det får tiden utvisa.



6 kommentarer:

ipse Cogita! sa...

Skönt att allt gick bra. De är duktiga nu för tiden.
ser fram emot fortsatt dagligt läsande av bloggen din.

Krya på dig!

Mexhide Kycyku sa...

Välkommen tillbaka Thomas!

Kry och optimist, som du är!

...och en fortsättning skrivande i ditt blogg.

Med vänlig hälsning Mitchi

Anonym sa...

Krya på dig!
TJ

Madeleine sa...

Fint att det är gjort och att du är hemma igen. Och skriver! Den medicinska beskrivningen är (förbluffande nog) både poetisk och litterär!
Lycka till med träning att gå. Må du inte ha alltför ont!
Kram/ Madeleine

annannan sa...

Vad glad jag blir att läsa detta!

Det måste ju vara alldeles underbart att vara på väg.

Och du, jag tror att de unga var oförstående förr också. Överseende kommer med åren, nu som då. Även jag ser det komma hos mig.

Thomas Nydahl sa...

Tack till er alla för uppmuntrande hälsningar! Madeleine, det är fler än du som sagt så om operationsberättelsen. Anna, jag hoppas att du har rätt i den iakttagelsen. Och ja, det är underbart att vara på väg.
God helg önskar jag er alla!