onsdag 12 oktober 2011

Höstens nätter.

När natten kom smattrade redan regnet mot plåttaket. Hösten har sina ljud och dofter, natten fördjupar och förstärker dem. Jag läser Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers Hunger och siden. Natten till idag blev det två längre essäer och jag förundrades än en gång över hur bekant allting var. Hur i hela friden har dessa sjaskiga, urblekta, gråtrista, fattiga, isolerade, stillastående men järnhårda diktaturer någonsin kunnat attrahera unga västeuropéer? Hennes berättelser får mig att rysa. Varje liten detalj som läggs till pusslet om det rumänska armodet, efterblivenheten, dess förljugenhet, dess krav på uniforma medborgare som inte ens skulle ha vågat uttala det ordet. Medborgare var de aldrig. De var en överflödig massa som despoten helst hade sluppit. Ja, höstens mörka nätter är som gjorda för sådan läsning.

1 kommentar:

annannan sa...

"Hur i hela friden har dessa sjaskiga, urblekta, gråtrista, fattiga, isolerade, stillastående men järnhårda diktaturer någonsin kunnat attrahera unga västeuropéer?"

På den frågan har du väl själv bättre svar än jag, som tillhör en generation som växte upp med samma diktaturers fall.

För att se det sjaskiga måste man ju ha varit där. I salongerna i Oxford och källarna i Malmö antar jag att idealen kunde putsas skinande utan risk att verkligheten någonsin speglades däri.

Förra året hade Guardian en artikel om Sovjets glansperiod på 1950-talet, när USA faktiskt såg landet som en konkurrent, när sovjetisk industri och teknikutveckling låg i täten. Det varade bara några år, förstås, men det fanns en sådan period.

Fast Natt klockan 12 på dagen kom 1940 och En dag i Ivan Denisovitjs liv 1963, så nog kan man undra.

Människans förmåga till selektivt seende är väl både hennes välsignelse och hennes förbannelse.