Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud

Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud (Norstedts, översättning av Aimée Delblanc).

Har man just umgåtts med Herta Müllers fullständigt illusionsbefriade skildringar av "realsocialismen" så är det svårt att växla till Christa Wolfs trevanden och hummanden. Jag började läsa hennes senaste roman med öppet sinne. Jag fastnade för detaljer och antecknade dem:

Christa Wolf håller tal på Alexanderplatz den 4 november 1989, där hon manade till "förändring" av DDR, genom "vidareutveckling av socialismen." Det var kanske lite väl sent påtänkt.

"Jag vet ju hur det står till med mitt minne, och jag kan bara hoppas att jag inte hamnar i den situationen att jag måste berätta något om att minnas och att glömma för alla dessa oskyldiga människor med sina helgjutet rena samveten."

När jag läser en sådan passage tänker jag: ironin finns där, hon vet att hon aldrig kan bli en människa med helgjutet rent samvete, och det finns inte svart eller vitt när vi granskar DDR. Halva folket skulle alltså ha spionerat på den andra halvan?! Eller är det så att Stasis formulering "informell medarbetare" betydde något helt annat? Om det inte gjorde det, tvingas vi fördöma ett halvt folk som utövare av förtrycket, och det är förstås både orimligt och lite skrattretande.

Nå, där tar jag min utgångspunkt, då Wolf berättar om sitt nio månader långa stipendieboende i USA. Jag ser vad hon skriver och jag förstår vad hon brottas med. Och som jag tidigare påpekat är jag inte mannen att (be-)döma hennes liv. Varför skulle jag det? Jag ser inga försvar av förtrycket hos henne. Men jag ser hennes ambivalens och hennes ofta obehagliga sentimentalitet.

När hon sitter där mitt i romanen och minns de kommunistiska kampsångerna från tiden då Hitler härskade undrar jag vad de ska vara bra för. Försvarar jag min mänsklighet med att nynna på Die Moorsoldaten eller Thälmann-lied? Jag tror inte det. Tvärtom går jag in i en gränd där det bara finns murar, som hindrar mig att komma vidare. I den postkommunistiska sentimentaliten glömmer man t.ex. bort att Sovjetunionen hämtade Thälmann-bataljonens frivilliga i Spanien och förde dem till Gulag. Man glömmer bort allt det som gör att sovjeternas tid också blir förtryckets och förnedringens tid.

Jag vill säga att jag fascineras av Änglarnas stad. Men den erbjuder inte det som Herta Müller kan göra, den skapar varken förutsättningar för en uppgörelse med den totalitära leninismen eller någon illusionslöshet gentemot de politiska klass- och maktsystemen. Inte heller finner man hos Wolf bilden av det hopplöst efterblivna samhälle som DDR var, sedan länge akterseglat av förbundsrepubliken, ett samhälle där allt som skulle föreställa tekniska framsteg egentligen bara var parodier av Trabantformat. Men jag låter aldrig bli att läsa en intressant tysk roman om vårt eget smärtsamma och våldsamma 1900-tal. Christa Wolf har trots allt i sitt författarskap satt fingret på många av dess ömma punkter.