 |
| Jan och Dany Valdelin |
Första mötet. Diskussion kring omslaget till Förbannade tystnad. Balkong med Jan och Dany. Hon mycket aktivt entusiastisk efter att ha läst mitt manus. Jan närmast lyrisk. Det är möjligt att den balkongen låg i förlagslokalen, det minns jag inte.
Jag kom senare, tillsammans med min dotter, med Jan till stora villan i Saltsjöbaden. Sonen Emil kommenterar: ”Sjuvilla nummer 2 hette den - ett maffigt hus ja!”
När jag var där hade jag en dotter med mig, Lina som då var en liten flicka på kanske fyra år. Dany fick henne och Emil, bara något år äldre, att börja leka – och de ville aldrig sluta den härliga kvällen då vi vuxna satt vid det gigantiska matbordet, åt, drack och diskuterade min och andras böcker. Lina var så blyg att hon sjönk in i sig själv, men när Dany gav klartecken för leken blev hon en annan människa.
Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö.
Jan Valdelin var gift med författarinnan som verkade under pseudonymen Jeanne Cordelier. Hon hette Dany i förnamn och kom med giftermålet att heta Danielle Valdelin, en förtjusande människa och fin författare. Hennes genombrottsroman handlade om livet som prostituerad i Paris, och hette Utbrytningen. Hon fick senare i Sverige ett rikt författarskap. Med Jans död förlorade hon sin mångåriga make. Hon är sedan länge bosatt i sydvästra Frankrike.
Jag ställde två frågor till sonen Emil Valdelin och han berättade kort:
Nej, Jan var inte pensionär när de flyttade till Frankrike. Han fortsatte att arbeta och tog på sig enstaka jobb här och där. Tyvärr satte hans cancer stopp för det och han blev i praktiken tvingad in i pensionen. Jan gick bort i Frankrike, under natten mellan den 16 och 17 mars 2020. Vi respekterade hans önskemål och han kremerades. Dany, Jon och jag spred hans aska i en liten skog nära huset där Jan och Dany hade njutit mest av sitt franska landsbygdsliv – ett hus de sålde några år innan han gick bort.
Hade Jan fortsättningsvis någon litterär verksamhet i Frankrike?
Tyvärr fortsatte han inte sin litterära verksamhet i Frankrike, förutom att stötta Dany i hennes skrivande. Dany fortsatte däremot att skriva, och gör det fortfarande.
Jan blev 76 år.
Jag läser en minnestext i Svenska Dagbladet och citerar:
”Han var djupt involverad i utvecklingsfrågor – alltifrån Södermalm och bort mot Etiopien, Vietnam, Jamaica och många andra länder. I arbetet med internationella frågor utgjorde ekonomisk teori och handfasta arbetsverktyg en stark kombination – hur skulle man annars kunna sortera bort politisk retorik, irrelevanta partsintressen eller ren korruption inför viktiga beslut när Sida och andra biståndsorgan förväntades bidra med ekonomiska insatser?
Jan kom att utveckla en god kompetens för uppdrag i dessa krävande miljöer, från början av 1980-talet i eget konsultföretag. Intresset för litteratur resulterade i etablering av bokförlag, med fokus på fransk litteratur och egen insats som översättare, småningom av hustrun Danys romaner – och bosättning i Frankrike.
Jan hade en förmåga att med humor och värme sprida omtänksamhet omkring sig, först i Handels lokaliteter, gärna i sällskap med kvinnliga studerande vilka på den tiden nog var en smått förbisedd begåvningsreserv. Som krävande chef i Interconsult fungerade Jan som en briljant mentor där många nyexaminerade Handelsstudenter fick sin första kontakt med en tuff arbetsmarknad.”
*
Om Dany skrev jag 2009:
Hon föddes i Frankrike under andra världskriget. Omständigheterna och grymma män drev henne ut i prostitution under fem helvetesår. Hon levde ett liv i förnedring, men bröt sig ur och började ett nytt liv med publiceringen av debutromanen "Utbrytningen". Hela boken handlar om hennes tuffa väg till frihet.
Den hyllades först i Frankrike – "ett lysande debutverk" – och blev sedan en internationell storsäljare. Hon hette Jeanne Cordelier. Trodde jag. När jag mötte henne i Stockholm i slutet av 1980-talet fick jag veta hennes riktiga namn: Danielle Valdelin. Hon var gift med förläggaren Jan Valdelin på Interculture, ett av den tidens aktade småförlag som specialiserat sig på fransk skönlitteratur, från Marguerite Duras till Henri Michaux.
Jag och min dotter Lina trivdes hemma hos dem, i huset som liknade Villa Villekulla och bjöd på såväl god litteratur som mat och vin. Både Jan och Danielle visade sig vara fantastiska människor – generösa, vänliga och omtänksamma.
Vi hade kontakt några år. Sedan flyttade Danielle och Jan till Vietnam. Han engagerad i biståndsprojekt, hon i fortsatt skrivande. Jag undrade länge vad det blivit av dem och trodde inte att jag någonsin mer skulle se hennes pseudonym Cordelier.
Och som det brukar varanu för tiden så var det på nätet jag hittade henne igen. Efter många år utomlands, först i Asien, sedan på Balkan, hade de nu bosatt sig i sydvästra Frankrike. I hennes svarsmail stod det: "Jag har inte glömt dig Thomas, du är alltid välkommen hit till oss!"
Så slöts en tjugotvåårig cirkel som slagit en lov jorden runt.
*
Jan Valdelin skrev vid ett tillfälle om sig själv:
"Jag är snart 70 år, gift och har två söner och två barnbarn, en pojke och en flicka. Mitt namn är Jan Valdelin.
Efter att ha studerat vid Handelshögskolan i Stockholm arbetade jag mer än tolv år som forskare och lärare.
Sedan jag lämnade det akademiska yrkesområdet har jag arbetat inom internationellt utvecklingssamarbete. Detta har naturligtvis medfört att jag rest mycket och arbetat i mer än 40 olika länder (på resande fot under åtta av de 14 år jag arbetade från Sverige). Jag har också levt i utvecklingsländer i över åtta år – Indien, Vietnam, Etiopien och Albanien. Omkring 16 år u-länder och sedan snart 10 år bosatt i Frankrike.
Mina intressen kretsar kring historia, ekonomi, sociologi, politik och aktuell debatt. På denna blogg kommer anmälningar av artiklar och böcker i dessa ämnen, minnen som kan illustrera aktuella frågor samt utblickar från ett lantligt hus i sydvästra Frankrike."
 |
| Jan och Dany - alltid! |
*
Det var det fina
Stockholmsbaserade förlaget Interculture – Jan Valdelins förlag - som gav min
bok Förbannade tystnad.
Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen
erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation
med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet
att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.
Nå, jag mitt dumma fån bytte ut personnamn, jag lät verkliga händelser utspela
sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn
trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för
att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades,
naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp
saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin
intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv
sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att
svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad
och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av
hans liv.
Jag fick sedan frågan om jag hade något manus som kunde passa som bok nu när det första palestinska upproret i modern tid hade brutit ut. Det kallades intifada och vi hade ingen aning om ordets betydelse.
Jag hade ett manus. Det skulle ha blivit ett helt annat manus tillsammans med en skånsk konstnär. Men eftersom vårt samarbete hade spruckit blev texten liggande.
Nu väcktes det till liv. Jan läste och sa: ”Det är bra. Men det duger inte. Kan du skriva till nya avsnitt som griper direkt in i det palestinska upproret, så kan det bli en bok värd att ge ut.”
Jag gjorde som Jan bad mig, men det dög ändå inte. Det krävdes ytterligare arbete.
Vi gjorde det arbetet och en färdig bok blev det. Titeln blev följdriktigt Intifada – med en felstavad underrubrik som skulle ha blivit Rapport från ett palestinskt uppror.
Och jag var själv stolt över de intervjuer jag gjort med framstående och för situationen viktiga israeliska intellektuella, som författaren Yoram Kaniuk (redan då en högprofilerad ”dissident”), språkrör för Beit Hagefen och New Outlook, två väletablerade institutioner för israelisk-palestinsk samverkan, den senare dessutom en tidskrift av hög kvalitet, författarinnan Shulamit Hareven, ovanlig för sina Gaza-reportage, samt inte minst Israels nationalpoet Yehuda Amichai, som jag fick träffa tillsammans med Ofra ben Jakov i hans hem. Amichai fällde de för mig oförglömliga orden: ”Låt dem stå i givakt hela dagarna”. Han var fysiskt illamående av våldet och de nationalistiska excesserna. Ofra hade varit hans elev i skolan, och han kom ihåg henne.
Jag besökte Al-Haq i Ramallah, där man samlade fakta och vittnesmål om de israeliska övergreppen – inte minst militära – mot civila palestinier. Al-Haq betyder Sanningen eller Det rätta. Sedan 2022 har de stämplats som ”terrorister” av Israel. Det är en grotesk anklagelse i alla avseenden, men gör naturligtvis arbetet mycket svårare för dem.
Tilläggas ska att jag
träffade den under många årtionden avgörande politikern Arie Lova Eliav som
lämnat all israelisk partipolitik, men som fortsatte att verka i Knesset. Honom
samtalade jag med vid flera olika tillfällen - en gång i Malmö! - och de texterna
kom att prägla boken. Hans rykte hade grundlagts direkt efter kriget då han
förde överlevande från koncentrationslägren till Palestinas kust, och med svåra
och oftast otillåtna medel fick dem i land, där de kunde etablera sig, lång
innan staten Israel grundades. Vi gillade varandra och kunde samtala helt utan prestige, trots stor åldersskillnad och en socialpolitisk avgrund mellan oss.
Nå, boken kom ut. Det var den första på svenska språket i ämnet, och trots att det var övervägande israeliska röster och miljöer den speglade, fick den ödmjuka och ibland – som av Per Garthon – mycket positiva recensioner. Jag tror att Jan var nöjd.
 |
| Jan Valdelin ( 1943 - 2020 ) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar