 |
| Påsk i skogsbacken. Foto: Astrid Nydahl |
”Det
är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm
om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri.” Det skrev E.M. Cioran i Sammanfattning
av sönderfallet från 1949 (svensk översättning av Nikanor Teratologen). Klokheten i påpekandet blir uppenbar för var och en som tar sig an dagspressens "analyser" av den islamistiska terrorvågen i Europa. Dogmen hittar man utan besvär: Öppenhet, generositet och solidaritet. Inget av de tre orden har till sin karaktär minsta fel. Jag använder gärna orden. Har alltid gjort det. Det är när de förvandlas till dogm som jag finner dem motbjudande. Dogmen har ingenting att anföra inför verkliga problem. Tvärtom, det första dogmen gör är att döpa om problemen och kalla dem utmaningar. På så sätt överlever dogmen också nästa debattprogram i tv.
I svensk flyktingdebatt får man lätt intrycket att Sverige aldrig tagit emot några flyktingar, aldrig någonsin. Den som modifierar den tanken kan medge att så skett, men att vårt land ändå alltid präglats av snålhet och intolerans. Dessa snörpta tankar har ingenting med verkligheten att göra. Det vet alla som fått asyl här. Och de är många, det vet också varje människa som kan se förbi de påbjudna dogmerna. Det är som Cioran skriver, ytterst medelmåttigt att predika dem. Det kommer en vardag igen. Och det är verkliga och högst vardagliga problem vi står inför. Det som skett i Bryssel den gångna helgen visar oss också vad som kan beskrivas som en islamismens spegelbild: heilande, svartklädda ungdomar, stinna av hat och inre kaos. Inför de bilderna kan vi bara konstatera att realiteterna är sådana, att heller inga fräsigt formulerade dogmer duger. Allt de säger oss är att vi befinner oss på ett sluttande plan, tids nog faller vi av det.
