fredag 21 mars 2014

Somalier i Sverige - blott bildsköna fotomodeller?

Under åren har jag ägnat mycket tid åt att studera både religionen islam och den politiska rörelse som kallas islamism. Gång på gång - ingen är väl förvånad? - har det slagit mig hur många problem islam/islamism inneburit för länder som Sverige. Ständigt ställs vi inför nya särkrav och sådant som med nyspråkets finesser kallas "bristande integration" eller "utanförskap". Jag brukar tala klarspråk här i bloggen och drar mig därför inte för att - ännu en gång - påpeka att somalierna utgör det entydigt största problemet. Väldigt få somalier som valt Sverige för sina liv deltar över huvud taget i svenskt samhällsliv. Försvinnande få har jobb. Väldigt många av männen ägnar sig åt en vegetativ missbrukartillvaro med kath-tuggande.

Så fick jag mig tillsänt en bok som heter Egna röster, egna bilder. Den är utgiven av den somaliska föreningen Hidde Iyo Dhaqan i Malmö och har som huvudredaktör författaren och journalisten Lars Åberg. De nytagna bilderna i boken är Lars Strandbergs. Men den innehåller förstås också mycket historiskt bildmaterial från det Somalia som fanns före klan- och inbördeskriget.

Det första jag tänkte när jag bläddrade i boken och såg bilder som denna var att boken ville framställa de somaliska kvinnorna som fotomodeller, snarare än som av tunga tältdukar insvepta människor på ständig vandring i de svenska städernas centrala delar. Och det ingav mig en mycket dubbel känsla; det finns ett estetiserande förhållningssätt i dessa bilder som med sitt "budskap" vill säga oss att allt vi trott och sett av somalier i Sverige varit falskt och fördomsfullt.

Detalj ur ett helt uppslag i boken.
Men riktigt så illa är det inte. Bokens texter är mycket intressanta. Jag kan bara ge ett enda exempel. Det är Ali Elmi, född 1947, boende i Sverige sedan 1986, som berättar om sina tankar kring en eventuell lösning i Somalia:
"Man använder många vackra ord, men i praktiken är det svårt. Man har bjudit in kriminella att komma till Somalia och använda landet som en fristad. Jihadister och andra har egna intressen där (...) Jag är pessimistisk."
Genomgående påtalas att klan-tänkandet utgör grunden för ett ändlöst inbördeskrig. Och på tal om att bjuda in kriminella; vad var tanken när Sveriges regering beslutade att ge automatisk PUT till alla "anhöriginvandrare" från Somalia, ett land där det handlas inte bara med identitetshandlingar utan också med familje- och släktband? Vi ser resultatet i hela vårt avlånga land. Sverige är extremt också i detta avseende.

De kvinnor och män som kommer till tals har synpunkter på kolonialismen, det nya Somalia efter befrielsen och den kultur som kunde utvecklas före klan-stridernas tid, då i princip hela landet lades i spillror. Jag hade önskat att någon också vågat och velat utveckla sina tankar kring hederskulturen och den kvinnliga, ytterst barbariska, tradition som omskärelsen innebär. Ayaan Hirsi Ali är den somaliska som bäst och starkast formulerat en befrielsestrategi i detta avseende, men i den här boken verkar man inte ha reflekterat över ämnet.(Här kan man läsa en text som behandlar de i Sverige boende omskurna kvinnorna).

Hade det inte också varit ett lysande tillfälle att berätta om terrorgruppen Al Shabaab och varför den etablerat sig i vårt land?

En bok som denna må ge historisk och kulturell kunskap - och det gör den verkligen, inte minst då den skildrar ett svunnet samhälle som både politiskt och kulturellt försökt frigöra sig från stamtänkandet - men den bidrar knappast till en djupare förståelse av vad de exil-somaliska enklaverna innebär i relation till hemlandets sedvänjor.


Inga kommentarer: