I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:
"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."
Så tröstar jag mig denna söndag av mörker, regn och blåst med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?
1 kommentar:
Så tröstar jag mig denna söndag av mörker, regn och blåst med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem ...
Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?
Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?
Men jag känner igen mig. Jag var olämplig inte bara för "vanliga sysslor" utan för de flesta som upptar min samtids människor.
Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget.
Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.
Han är också en själva livets ironiker och genomskådare, så när han närmar sig slutet på de långa funderingarna kring erotik, åtrå, kärlek och äktenskap kan det, i Jan Stolpes översättning, låta så här: "... när jag betänker att man har placerat våra organ för vällust och avföring intill varandra och att den högsta njutningen precis som smärtan är förknippad med vanmakt och klagan, då tror jag att Platon har rätt när han säger att människan har skapats av gudarna till att vara deras lekboll..."
Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver.
Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?
Jag kan bli sjösjuk av att läsa Montaigne om jag inte ligger ner.
Nyttjad, nyttig! Det är alldeles för lätt att man ger upp inför det som de egna intellektuella krafterna inte tycks kunna hantera. Men vid femte eller åttonde försöket bryter man igenom en vall. Man når fram. Man förstår bättre och kan dra slutsatser.
Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod?
Montaigne kan läsas på många sätt. Här de vanligaste läsarterna:
1 – Ms samtida beundrade hans stoiska visdom, förmågan att hitta passande latinska citat
2 – Ms samtida stöttes bort av hans oförmåga att skilja människor från djur
3 – 16- och 1700-talets libertiner såg i M en fritänkare
4 – upplysningstiden föll för Ms skepticism, intresse för ”ädla vildar”
5 - romantiken älskade ”den naturlige” M
6 - 1800-talets moralister tyckte M saknade moral och etik och skapade sig en mer passande bild
7 - Nietzche såg M som talesman för en ny tid
8 - Virginia Woolf föll för Ms livs- och närvarokänsla
9 - 1900-talets läsare, som upplevt krig, läste M på sitt sätt
Skicka en kommentar