Till frukosten läste jag idag en text så intressant att jag också till elvakaffet läste den igen: Björn Wimans stora artikel om och intervju med nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Den finns i sin helhet också i DN på nätet, följ bara länken ovan. Den öppnar för läsningar som mycket av vad som redan sagts i svensk press snarare förhindrat. Han talar mycket om sitt ansvar som intellektuell. Samtidigt betonar han fiktionens värld i egen rätt, också när en romankaraktär med samma namn som författare dyker upp i texten:"– Jo, men den karaktären är inte Mario Vargas Llosa av kött och blod, den ”Mario Vargas Llosa” är gjord av ord och deras existens börjar och upphör inom den bok där han uppträder. Jag tror visst att man kan använda sitt namn för att ge större trovärdighet åt en berättelse, men för den sakens skull upphör den inte att vara en påhittad historia. Allt som uppträder inom fiktionens ramar blir till fiktion, även om det hänvisar till en yttre verklighet."
Att förstå människor - individer, karaktärer - också när de är "gjorda av ord" är väl en alldeles rimlig utgångspunkt för skönlitterär läsning. De människor som törstar efter goda, välmenande, fina, rara och snygga människor att identifiera sig med i den litterära texten tycks ha missförstått något fundamentalt. Och jag tror att en helt vanlig spegel fungerar bättre än en roman för den läsare som vägrar bekanta sig med det onda, elaka, ofina, vulgära och fula - eller något annat man finner motbjudande.
Intervjun/artikeln bör man inte missa, när Mario Vargas Llosa nu anländer till Sverige. Att Wiman är en passionerad läsare gör inte saken mindre intressant - det öppnar rentav för ett mycket personligt samtal. Jag ska läsa Mario Vargas Llosas böcker igen, det är det ingen tvekan om.
Foto: A. Nydahl, södra Öland i november.
