 |
| Ölands södra udde vintertid. Foto: Astrid Nydahl |
Åren går. Det jag trodde skulle bli vila och tystnad blev mest sjukdom och orosmoln.
Bläddrar jag i album ser jag det förflutna som vore det en dröm eller en osanning.
Ja, jag förstår sambanden. Jag vet att hjärtstoppet krossade det som innerst inne är jag. Inte en dag kommer jag ut för jag har glömt hur man går (och för sig).
Sedan den 1 januari har jag känt utomhusluften tio minuter.
Klagar jag? Det är ju löjligt att ens förneka det, ännu löjligare att göra det.
Bland alla resor väljer jag att illustrera det förlorade med en bild från södra Ölands udde, allra längst ner, en magisk vinterdag. Det får mig också att minnas vår vän på ön, Kate Larson, som kom att betyda mycket. Visst var det både Simone Weil och Iris Murdoch vi talade så mycket om.
Åren går. Varje dag börjar med att jag vill se eftermiddagens mörker sänka sig. Till sängs går jag allt tidigare, jag tar min sömntablett och vaknar jag mitt i natten tar jag ännu en.
Bland det förlorade finns så mycket, både i mitt eget land och de länder jag besökt. Också helt nära, som i Danmark och Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar