Ervin Rosenberg 90 år

Ervin Rosenberg i Szentendre, Ungern 2011. Foto: Astrid Nydahl

 

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria.”   

Etienne de La Boétie ur Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde, 1549 (översättning av Ervin Rosenberg)

 

 Idag fyller Ervin Rosenberg 90 år. Det är en aktningsvärd ålder. Ervin är ungersk jude, men i själ och hjärta sedan tidigt 1960-tal, inte minst svensk.

När vi gratulerar Ervin idag så är det i den självklara avsikten att rikta ljuset mot honom. Han är inte en linslus i något avseende. Sina viktiga arbeten har han gjort med flit och passion, inte för att locka fram applåder. Viktigast av dem alla är det stora antalet verk, sammanlagt elva stycken, han översatt av Imre Kertész, Nobelpristagaren från 2002. 

Bland hans övriga översättningar finns bland annat  Egen död, Péter Nádas gripande bok, Alexis de Tocquevilles stora verk Om demokratin i Amerika, Sándor Márais Dagbok 1984-1989, ett antal andra verk, samt den ovan citerade av Etienne de La Boétie.

Under en viktig period skrev Ervin väl underbyggda angrepp på den styrande regimen i Ungern, under ledning av populisten och Putin-vännenViktor Orbán.

I 30 år arbetade Ervin som gymnasielärare i Falun.

I Kristianstadsbladet kunde man 2009, i samband med en föreläsning, om honom läsa:

"- Jag är ingen som kommer med uppmuntran att det går år rätt håll.

Tvärtom tycker han sig se tecken på att antisemitismen är på frammarsch.

- Nynazismen är på frammarsch i Europa liksom muslimsk fundamentalism. Det förefaller som om inte så få människor skulle vilja se en upprepning av förintelsen, säger han."

Ervin är sannerligen ingen agitator. Men det han uträttat under ett långt liv kan tjäna som ett exempel i en tid som präglas av mörk antisemitism och populism. 

För oss personligen har Ervin under många år betytt mycket. Han är en ovanligt trofast vän som alltid har tid att lyssna, kommunicera och bidra till att livet känns en smula bättre, inte minst i tider av sjukdom och problem. Trots att Ervin själv länge brottats med fysiska plågor finns han där alltid, i mörka såväl som ljusa tider.

Tack Ervin! Måtte din 90-årsdag bli ljus och vacker, i sällskap med din älskade Erzsi och övriga anhöriga. 

Thomas och Astrid 

 

Sjukdom? Sjukdom!

Foto: Astrid Nydahl

  

"Vad har du för sjukdom?" frågar folk.

Det är ingen sjukdom, i vanlig bemärkelse, jag har. Helvetet som är min vardag beror helt och hållet på det hjärtstopp jag drabbades av. 

Neuropatin främst, varje dags eget helvete. Smärtorna, kramperna, värken. Fötter och händer som inte vill lyda.

Omvärlden vet inte vad som sker i min kropp. Hur skulle den?

Söndagen är ännu en dag av fysiskt och psykiskt motstånd. 

Utförsbacken. Hösten

Foto: Astrid Nydahl

 

 Skulle jag klaga?

Nej, jag överlevde. Sjukdomarna/skadorna som kom på köpet kan jag hantera.

Jag har tak över huvudet och kläder på kroppen.

Maten lagar vi själva.

Livet är en utförsbacke som slutar på samma sätt för alla människor.

Och nu är det höst. Tack och lov. 

God, godare, godast

Foto: Astrid Nydahl 23 september 2025

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Alejandra Pizarnik ”Litteraturen ger mig inga fördelar ..."

Foto: Astrid Nydahl

 

 

Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. 

Nu hade jag något att ta igen. Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. 

 

Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker. Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat, eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem. Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. 

 

Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker. Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort. 

 

Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det är med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

 

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

 

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda,

 

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

 

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

 

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

 

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

 

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

 

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

 

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

 

och i en not:

 

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

 

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

 

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

 

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

 

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

 

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

 

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

 

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

 

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

 

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

 

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

 

***

 

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.

Ps. Det har senare kommit översatta böcker av henne på svenska. 

 

 

 

 

Isabell Schierenbeck: Vändpunkt Tel Aviv. Det tyska arvet, kärleken och politiken (Ordfront)

På sidan 56 tänder det till för mig. Isabell Schierenbeck ska i mars 2023 besöka det Israeliska Schocken-bibilioteket. Hon blir inte insläppt och hamnar i ett långt samtal med vaktmästaren om Salman Schocken och Erich Mendelsohn. Hon och vaktmästaren visar sig ha liknande intressen.

 

De två männen hade tvingats i exil från Tyskland. Samtalet leder till att vaktmästaren släpper in Isabell Schierenbeck. Det är därinne hon inleder en svindlande berättelse som griper mig starkt. Vem skulle vara likgiltig inför Schockens resa från. Tyskland 1933, då han tar med sig 60 000 böcker och i det israeliska biblioteket på Balfourgatan finns hans samling av judisk och tysk litteratur, och författaren säger att den är unik i sin bredd av judisk historia, hebreisk poesi, judisk mysticism och filosofi, samt tyska klassiker. Samlingen utgjorde en tyskspråkig oas. Schocken själv beskrev det som pågick med orden: ”Detta är vad jag kallar den inre renässansen, den judiska personens inre pånyttfödelse.”

 

Det som berättas här är ändå bara ett rikt kapitel i en bok som rymmer så mycket mer.

 

I rättvisans namn vill jag börja från början. Isabell Schierenbeck har en tysk-svensk familjehistoria, och det är just i denna familj hon dyker ner. Så fångar hon både tyska och israeliska öden. Sin egen historia berättar hon utifrån de egna studierna i Tel Aviv. Med stark närvaro möter vi henne på Ben Yehudagatan. Staden hade nu på 1990-talet blivit känd som en plats öppen för fredssamtal, men det var också det upprörande mordet på premiärminister Yitzhak Rabin ägde rum i november 1995.

 

Här försänker hon sig gärna i den atmosfär som erbjuder sammanhang: trottoarkulturen med alla sina

tysktalande, välklädda människor, trängseln på de lokala konditorierna. Här, på Ben Yehuda Strassse, hade många judar på flykt undan nazismen, bosatt sig på 1930-talet. 

 

Författaren pendlar behagligt och smidigt mellan sin hemvist och det Israel hon besöker och på europeisk resa. Så tar hon t.ex. en paus i Kassel för tågbyte. På stationen står namnen på de judar som deporterades till Riga, Majdanek och Sobibor. Man blir starkt påmind. Ingen av oss slipper undan mörkrets historia. Påminnelserna är alltid skakande och hemska. 

 

Som berättelsen fortsätter får vi stifta bekantskap med den tyska krigsvardagen – och det som sträcker sig till Bauhaus-kulturens vackra byggnader i Tel Aviv. Berg av vår är stadsnamnets betydelse, och nog är det så vackert att man blir starkt berörd. Författaren blir härligt konkret när hon skriver om korsningen Rambamgatan och Binyamingatan där tygaffärerna ligger tätt. Hon beskriver arkitekturen där med en blandning av kärlek och saklighet.

 

Hennes beskrivning av hur den judiska befolkningen växer och sprids över hela landet ger en stark bild av hur tanken på Israel blev verklighet. I det sammanhanget berättar hon också om de politiska realiteterna. Att läsa om det, nu när kriget rasar, ger mig också en tung känsla av sorgsenhet. Jag tänker på allt som kunde ha blivit, och allt som förlorades.

 

Schierenbeck berättar om hur hon ”röjt i min familjs historia, i anekdoter, brev och dokument från 1930-talet och framåt.” Det är jag mycket tacksam att hon gjort, ty det ligger till grund för denna rika, personliga och viktiga bok. Den ger bättre förståelse än all den propaganda som dagligen pumpas ut.

Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur)

"Han älskade Stalin väldigt mycket" (Enver Hoxhas spökskrivare Spiro Dede)

"Man sjöng en sång om Enver, om att hans liv skulle vara lika långt som bergen var höga. Han vände sig till Nexhmije: Jag har ju sagt att jag inte vill höra några sånger om mig." (Klement Kolaneci, gift med Enver Hoxhas dotter Pranvera)

När jag får en ny - därtill svensk - bok om Albanien i mina händer är det oundvikligt att alla mina egna minnen och erfarenheter bubblar upp till ytan. Jag säger det som en reservation för denna text, eftersom den kommer att handla om Peter Kadhammars bok läst utifrån min egen relation till det albanska i vid mening.

1974 gjorde jag mitt första besök i Albanien. Det skulle bli fler. Sommaren 1978 var jag både delegationsordförande för Svensk-Albanska föreningen och platsansvarig för resebyrån Reso. Det gav mig på plats en unik inblick i vad som skedde i landet under den dramatiska period då det albanska kommunistpartiet AAP och kineserna bröt med varandra. Jag tillhörde den vänstergruppering som tidigare betraktat sig som vänner till båda dessa länder (i ytterst naiva föreställningar om vad begreppet "socialism" innebar i verkliga livet). 

 

I juli 1978 gällde det att välja sida. Jag valde albanernas eftersom det var i deras land jag befann mig och för att jag svalde albanernas version av den absurda konflikten. Hur andra valde har jag begränsade minnen av. Däremot vet jag att journalisten och författaren Peter Kadhammar tillhörde samma vänsterkrets som jag. Han är en av de få som fortsatt intressera sig för Albanien vilket jag själv också gjort, med den skillnaden att tyngdpunkten för mig i många år legat på Kosova och dess väg till nationell frihet. Kadhammars fördjupande och återkommande besök i Albanien har skaffat honom fullständigt enastående informationer och berättelser. Jag skulle vilja påstå att hans bok är den första - i alla fall på vårt språk - som ger en djupare förståelse för hur diktaturens elit tänkte och levde. Det de säger är i och för sig inga sensationella saker, men de blir både intressanta och lärorika därför att de uttrycks av numera fria människor, fria att tänka, leva och handla. Under Enver Hoxha fanns ingen sådan frihet. Det de säger blir därför minnen klädda i nya ord, med färger, smaker och dofter. 

Enver Hoxha beundrade Stalin. Han fanns som byst eller staty överallt i dåtidens Albanien. Foto: Thomas Nydahl

"Vi hade varmvatten och kunde ta ett bad varje dag och vi hade två hembiträden och en kock." (Spartak Toska, barn till Haki Toska, politbyrån)

Peter Kadhammars bok om Albanien måste betraktas som unik. Den bygger på och innehåller nästan helt berättelser från människor som tillhörde landets partielit eller andra som levde i den privilegierade slutna stadsdelen Blloku (Kvarteret). Här talar gamla partiveteraner, deras barn, ingifta och andra som har egen fysisk erfarenhet av det livet, samtidigt som andra yrkeskategorier ger sina vittnesmål, som städerskor och läkare.

Det finns ett bildark i boken. Det består av bilder tagna av Petrit Kumi som var Enver Hoxhas personlige fotograf. Vem som helst kan se vad bilderna föreställer, men det finns inte ett enda vägledande ord om dem, vilket jag finner problematisk. En av bilderna finns på bokens omslag. Där ser vi att en av kvinnornas ansikte döljs. Varför, vem var hon? Omslagsbilden säger oss annars det som var uppenbart på 1970-talet: albanerna hade hunnit fram till mode och annat som i Sverige var vanligt på 1950-talet. Se på barnvagnarna! Se på kvinnornas koftor. Den lilla flickan på barncykel skvallrar också om något. 

Som framgår av bilden fanns det 1978 ingen privatbilism ens på Stalinboulevarden. Foto: Thomas Nydahl

Cykeln var det enda verkligt användbara fordon som vanliga albaner hade till sitt förfogande. De var tillverkade i Kina och vällde fram överallt. Bilar var nämligen mycket ovanliga, dels för att privatbilismen i lag var förbjuden, dels för att bilar var ett privilegium för eliten. Jag reste själv i en Fiat Polski över i stort sett hela landet, med såväl chaufför som guide (vilket betydde övervakare och tillrättaläggare). Undantaget var förstås lastbilstrafik och kollektivtrafik (och gällande den framgår det i ett av Kadhammars vittnesmål att det i dåtidens Tirana bara fanns två busslinjer, de flesta fick gå eller cykla till sina arbetsplatser).

"Miljoner applåderade honom, han behövde inte en till. Han behövde mig som läkare." (Isuf Kalo, livläkaren)

 

Vilse i livet och världen

Foto: Astrid Nydahl

 

How does it feel
To be on your own
With no direction home

(Ur Bob Dylan: Like a Rolling Stone, 1965)

Låt mig tala klarspråk. 1965 var jag 13 år gammal. Jag lyssnade till så kallad populärmusik som alla mina klasskamrater. Först och främst The Beatles, förstås, men ganska snart också Bob Dylan och Leonard Cohen. Ett helt annat spår förde pappa in mig på med Leif Smokerings Anderssons radioprogram. Pappa kände honom. Jag fick en fin LP med Duke Ellington av honom, signerad av Smokerings. Men det var mest ett sidospår av noll kulturellt värde på Lorensborg de unga åren.

Det jag ville tala om i dag var frasen ur Dylans sång. När han sjunger orden "With no direction home" känner jag igen mig ännu bättre i september 2025 än jag gjorde 1965. Nu har jag ett helt livs erfarenhet av hemmet, den egna platsen för födelse, uppväxt, vuxenliv, pappaliv och sedan pensionärsliv. Men också - och inte minst! - erfarenheten av att se världen utanför, att resa, att informera, bekanta och bilda sig. 

Men det är inte mer än sju år sedan jag definitivt bestämde mig för att aldrig mer resa/flyga. Tågen stannar halvvägs eller börjar inte köra alls, flygplatsen har förvandlats till groteska gallerior och varukrängandet måste föregå minsta lilla resa. I Manchester 2018 satte jag ner den fot som så många gånger varit på samma beslutsväg: Nu räcker det, hit men inte längre! Jag har stått fast vid det, varken åkt tåg eller flugit sedan dess. Kommer aldrig att göra det. Bussen får räcka.

Och ändå, helt plötsligt, hittar jag inte ens längre. När jag inte hittar blir jag plötsligt hemlös! Inte så att jag behöver kliva ur en rännsten för att inte frysa. Men hemlös i alla andra avseenden. Sjuk, förvirrad, utan känsla av att det ens finns kvar ens ett uns av ett jag.

Salla Leponiemi: Utan konsten inget liv. Elin Danielson-Gambogi 1861–1919

 

Ännu en vacker bok utkommen i samarbete mellan Appell förlag i Sverige, och SLS förlag Finland. Som ofta handlar det om konst och kultur.

Den här gången är det om bildkonstnären Elin Danielson-Gambogi, (1861-1919), verksam i födelselandet Finland och i bland annat Paris, där hon upptäckte realismen och naturalismen, liksom i Bretagne, där hon fann friluftsmåleriet.

Boken gör, i all sin konstnärliga skönhet, ett starkt intryck som biografi och som konstverk i eget rätt. Jag uppskattar särskilt detta samarbete med Sverige och Finland som också för oss presenterar ett konstnärskap vi kanske inte annars skulle ha blivit bekanta med.

 

Förlagets presentation:

Elin Danielson-Gambogi hörde till de skickligaste konstnärerna under den finska konstens guldålder och var lidelsefullt hängiven sin konst. Hon var egensinnig, obrydd om borgerliga konventioner och älskade storstädernas myller. I Paris upptäckte hon realismen och naturalismen, i Bretagne friluftsmåleriet. Men gemenskapen i Finlands första konstnärskoloni i Önningeby på Åland kom att bli särskilt betydelsefull. Hon var mästerlig på att fånga ljuset och avbildade ofta sådant som inte ansågs passande, i synnerhet väckte hennes fördomsfria skildringar av kvinnor sensation.

Under den toscanska solen hittade Elin så småningom sitt hem och sin kärlek, den betydligt yngre konstnären Raffaello Gambogi. Livet där kom att bjuda på stora konstnärliga framgångar men även livsavgörande svårigheter: sjukdom, äktenskapskris, världskrig, isolering från konstvärlden – och hennes målande hamnade alltmer i skymundan.

Konsthistorikern Salla Leponiemi, bosatt i Florens, levandegör Elin Danielson-Gambogis ovanliga historia genom hennes vardagsnära och känsligt inkännande konst och en stor mängd efterlämnad korrespondens.

 

Allas rätt till Sverige

Albert Dock i Liverpool. Foto: Astrid Nydahl

 

Allas rätt till Sverige. Så förhåller det sig. Har du väl tagit dig in – lättast tänkbara – kan du så småningom bli medborgare. Svensk.

Född långtbortistan, utan flyktingstatus, kan du ”smälta in” via din, ja vadå?  Man skulle kunna kalla detta brott för  ”hyrd personlighet”.  Jag är den jag är, men inför andra är jag en annan. Jag hyr någon annans person.

Varför gör jag det? Just för att detta verkliga ”Jag” egentligen inte har någon rätt att bosätta sig och leva i vårt land.

 

Man hur skulle världens nationalstater fungera om var och en av oss kunde bosätta sig och leva precis var som  helst och därtill uppnå juridisk status som PUT eller medborgare? Det skulle inte fungera.

 

”Många papperslösa hyr personnummer och bankkonto av personer som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige.” Så skrev en gång Svenska Dagbladet.

 

Hur många av de sprängande, skjutande, våldtagande, misshandlande, förstörande, rånande och andra Sveriges underminerande människor är hyrda personligheter och hur många har gått genom skenliberalismens öppna hjärtan rakt in i ett före detta folkhem i akt och mening att förstöra och förgöra det?

 

Mer än en ska skämmas. Mer än en är ytterst ansvarig.

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson)

Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?

Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter. 

 

Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.

 

Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.

 

Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.

 

I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.

 

Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret. 

 

”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”

 

Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom: 

 

”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”

Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord.

 

Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.

 

Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”.

 

Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han. 

 

Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar? Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!

 

"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."

 

Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.

 

Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.

 

Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”

 

Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:

 

”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.

 

Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.

 

Jean Améry tog sitt liv 1978.

Mer av Lindqvist - och Stark

 

Efter de två kärleksdagböckerna kom så en helt ny volym tillsammans med nya hustrun Agneta Stark : Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle och kärlek 1978 - 1986. Sven Lindqvist var förstås redan gift när han och Stark inledde sin kärleksrelation. Det gjorde förstås inte den nya relationen mindre vibrerande. Förlaget skriver:  

Under åren kring 1980 inleder Agneta Stark och Sven Lindqvist en kärleksrelation med förhinder. Han är redan gift och hon har andra historier. Men även under perioder då de avstår från att ses skriver de brev, ibland flera gånger om dagen, och slutligen förenas de ändå och lever som livskamrater i fyra decennier. Deras intensiva brevväxling rymmer allt, från dagspolitik, litteratur och arbete till kärleksjoller, förebråelser, erotik och – framför allt – ”en särskild närhet”, en gemenskap som tycks överleva vad som helst. Under dessa år genomgår Sven Lindqvists författarskap också en drastisk förändring. Efter samhällsengagerade böcker om såväl jordbruk i Latinamerika som demokrati på arbetsplatsen inleder han en inre resa och skriver i tät följd ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok”.
 
Agneta Stark, född 1946 i Stockholm, är en svensk feministisk ekonomiforskare, författare och samhällsdebattör som mellan 2004 och 2010 var rektor vid Högskolan Dalarna. Stark har varit krönikör i Svenska Dagbladet och Dagens Arbete, är nu vass och uppskattad krönikör i Dagens ETC och föreläser om ekonomi och samhällsfrågor i jämställdhetsperspektiv.

Minnesbankar

Kan en fysisk sjukdom framkalla psykiska processer, vilka i sin tur blir bärare av massiva minnesbankar? Det finns starka skäl att tro det. 

En sommardag i barndomen framträder som samtida och högst  närvarande. 

Bussresornas Manchester

Här stortrivdes jag. Resorna med gratisbussarna i Manchester öppnade en helt ny värld. Jag skulle gärna återvända, en vacker eller regnig dag.

Blogga igen?

Ska bloggen öppna igen? Tanken har börjat gro. Den mörka känslan behöver ljus. Nu återstår bara beslutet. Huvudet är fullt. 

Mitt älskade Malmö 

Att fylla frysen som värnpliktig

Foto: Thomas Nydahl

Äldste sonens födelse i maj 1973 var och förblir den största revolutionen i mitt liv. Många tankar tvinnades samman om den verkliga innebörden och vad han skulle betyda för mitt och för vårt gemensamma liv. 

Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik men just perioden då han föddes gjorde jag min värnplikt på staben FO11 i Malmö. Det var min smala lycka. Varje morgon tog jag mig civilklädd från Motetten på Lindängen till centrum, där staben låg mitt emot lyxvaruhuset NK. Som värnpliktig hade jag matkuponger för fyra måltider om dagen. Vi på staben gick egentligen bara till restaurangen för att äta lunch. Resten av kupongerna löste vi in hos två ställen: dels restaurangen där vi åt på Engelbrektsgatan, dels på vuxenutbildningen på Ystadsgatan. 

På restaurangen tog jag ut det i tobak och cigaretter, på vuxenutbildningen i form av kött och andra råvaror. Vår frys var alltid full av en förunderlig blandning matvaror och tobak. Vi var båda rökare och tyckte att vi hade det bättre än annars. Vi hade bostadsbidrag och ett särskilt barntillägg som alla värnpliktiga föräldrar fick. Och vi kunde ofta bjuda våra röda kamrater på den tidens fredagslyx, lövbiff med pommes frites och mellanöl.