På sidan 56 tänder det till för mig. Isabell Schierenbeck ska i mars 2023 besöka det Israeliska Schocken-bibilioteket. Hon blir inte insläppt och hamnar i ett långt samtal med vaktmästaren om Salman Schocken och Erich Mendelsohn. Hon och vaktmästaren visar sig ha liknande intressen.
De två männen hade tvingats i exil från Tyskland. Samtalet leder till att vaktmästaren släpper in Isabell Schierenbeck. Det är därinne hon inleder en svindlande berättelse som griper mig starkt. Vem skulle vara likgiltig inför Schockens resa från. Tyskland 1933, då han tar med sig 60 000 böcker och i det israeliska biblioteket på Balfourgatan finns hans samling av judisk och tysk litteratur, och författaren säger att den är unik i sin bredd av judisk historia, hebreisk poesi, judisk mysticism och filosofi, samt tyska klassiker. Samlingen utgjorde en tyskspråkig oas. Schocken själv beskrev det som pågick med orden: ”Detta är vad jag kallar den inre renässansen, den judiska personens inre pånyttfödelse.”
Det som berättas här är ändå bara ett rikt kapitel i en bok som rymmer så mycket mer.
I rättvisans namn vill jag börja från början. Isabell Schierenbeck har en tysk-svensk familjehistoria, och det är just i denna familj hon dyker ner. Så fångar hon både tyska och israeliska öden. Sin egen historia berättar hon utifrån de egna studierna i Tel Aviv. Med stark närvaro möter vi henne på Ben Yehudagatan. Staden hade nu på 1990-talet blivit känd som en plats öppen för fredssamtal, men det var också det upprörande mordet på premiärminister Yitzhak Rabin ägde rum i november 1995.
Här försänker hon sig gärna i den atmosfär som erbjuder sammanhang: trottoarkulturen med alla sina
tysktalande, välklädda människor, trängseln på de lokala konditorierna. Här, på Ben Yehuda Strassse, hade många judar på flykt undan nazismen, bosatt sig på 1930-talet.
Författaren pendlar behagligt och smidigt mellan sin hemvist och det Israel hon besöker och på europeisk resa. Så tar hon t.ex. en paus i Kassel för tågbyte. På stationen står namnen på de judar som deporterades till Riga, Majdanek och Sobibor. Man blir starkt påmind. Ingen av oss slipper undan mörkrets historia. Påminnelserna är alltid skakande och hemska.
Som berättelsen fortsätter får vi stifta bekantskap med den tyska krigsvardagen – och det som sträcker sig till Bauhaus-kulturens vackra byggnader i Tel Aviv. Berg av vår är stadsnamnets betydelse, och nog är det så vackert att man blir starkt berörd. Författaren blir härligt konkret när hon skriver om korsningen Rambamgatan och Binyamingatan där tygaffärerna ligger tätt. Hon beskriver arkitekturen där med en blandning av kärlek och saklighet.
Hennes beskrivning av hur den judiska befolkningen växer och sprids över hela landet ger en stark bild av hur tanken på Israel blev verklighet. I det sammanhanget berättar hon också om de politiska realiteterna. Att läsa om det, nu när kriget rasar, ger mig också en tung känsla av sorgsenhet. Jag tänker på allt som kunde ha blivit, och allt som förlorades.
Schierenbeck berättar om hur hon ”röjt i min familjs historia, i anekdoter, brev och dokument från 1930-talet och framåt.” Det är jag mycket tacksam att hon gjort, ty det ligger till grund för denna rika, personliga och viktiga bok. Den ger bättre förståelse än all den propaganda som dagligen pumpas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar