Det förflutna är en fallande stjärna

 

Det blir inte mindre patetiskt för att det är längesedan. Med Nils Holmberg, Jan Myrdal och Robert Aschberg stod jag på scenen i Älvsjömässan och höll jubeltal till Gnistans 10-årsdag, 1977.

Det är en av de saker jag skäms för. Verkligen skäms.

Myrdal var förstås stjärnan. Holmberg representerade den generation som svassat för en levande Stalin. Vem jag representerade vet jag inte.

Det förflutna är en fallande stjärna.

Nederlagen, villkoren, uppgiften

När Tory fick vända sig åt det afrikanska hållet för att få en ny ledare förstod jag plötsligt hur den avgörande europeiska förändringen ser ut. Det finns alls ingenting europeiskt längre. Det finns inget vi kan kalla vårt. Det är alltid deras villkor som gäller. För "mångkulturens" predikanter finns det därför inga gränser, bara nya exempel på innebörden av det de menar.

I mitt sängliggande tillstånd blir det svåra allt svårare. Att betrakta världen genom en telefon eller en dator blir till en surrealistisk lek. Men om jag tar fram den betydande litteraturen så finns det en bättre väg till både insikt och förståelse, än det gör i de mediala världarna.

Varför skulle jag godta de brittiska eller amerikanska politikerklasserna, om jag redan lärt mig villkoren?

Nog hade jag för länge sedan bestämt mig: delta aldrig i de parlamentariska lekarna, vägra "rösträtten" och vägra den "medborgerliga" förnedringen. 

Vilka är alternativen? De är alltid friheten i tanke, handling och de olika vägvalen. Friheten inte som lekfullhet utan som insikt och nödvändighet. Motborgerligheten. Den egna rösten.

Att ha hamnat i en hyreslägenhet, 49 år efter löftet till mig själv att det aldrig mer skulle hända, är det enskilt största nederlaget. Att hantera och göra något åt det är uppgiften från och med måndagen. 

 

I vardagsrummet vid gränsen till Libanon. Kaffe före granaterna

I vardagsrummet på kibbutzen vid Rosh Hanikra

 

Där satt jag i vardagsrummet i kibbutzen vid Rosh Hanikra på gränsen mellan Israeel och Libanon.

Mannen var biologisk forskare, han visade sitt labb där men utvecklade nya metoder för att skydda grödor. Hans fru var hela tiden inne hos sonen som svårt skadad - i praktiken dömd till ett liv som orörlig människorest oförmögen att tala - och skötte det mesta av vad han behövde just då. Paret turades om trots förvärvsarbetet.

Ända sedan kriget bröt ut har jag tänkt på dem. Deras kibbutz finns förmodligen bara kvar som pulver och damm.

Och jag förbannar detta öde. Hade det inte varit bättre med ett stabilt fredsavtal? En naiv dröm. Men en dröm.

Helg och väderfenomen

Varje helg är en hyllning till stillheten och tystnaden. Efter flera månader utan bil har vi fått tillbaka den, och vi firar med turer minst två dagar.

Vi börjar med en tur lite längre söderut längs kusten mellan Åhus och Brösarp.

Vattnet må ligga mindre stilla denna helg, men det finns där det finns. Vindarna må vara starkare än annars, men de är pålitliga ändå. Det fanns en tid när vi sjöng om sol, vind och vatten. Nu är vi gamla och sjukdomarnas grepp är stark.

Photo by Bert Hardy. Children playing in a street, Elephant and Castle, London. 1949

Fernando Pessoa: Pessoas sista dagar och dikter (Faethon, översättning och förord av Henrik Nilsson)

 

Eftersom man aldrig kan få för mycket av Fernando Pessoa kan vi i år glädja oss åt tre utgåvor, två av dem översatta av Henrik Nilsson, denna och Mitt hjärta är lite större än hela universum, och så förstås den så gott som kompletta Orons bok i översättning av Örjan Sjögren.

 

Båda Nilssons utgåvor är diktsamlingar. Den helt nya Pessoas sista dagar och dikter dessutom helt unik i det att samtliga skrevs mot slutet av hans liv 1935 under heteronymen Alvaro de Campos. Det är första gången de tolkas till svenska, och som vanligt gör Nilsson ett gediget och finstämt jobb. Två ytterligare dikter i den lilla boken, Ricardo Reis sista ode och det absolut sista Pessoa skrev i eget namn, en namnlös dikt daterad 19 november 1935, han dör bara dagar senare. Den börjar med orden:

 

Det finns sjukdomar som är värre än sjukdomar.

 

Det är i den sista dikten som avslutningen lyder:

 

Ge mig mer vin, för livet är ingenting.

 

Allhelgonadagen

Det är egentligen ingenting att prata om. Men det är en viktig helg som börjar idag.

Vem fäster någon vikt vid den? Är det inte butikernas helg, utklädnadernas och godistuggandets helg? 

 

Jag har däremot många att minnas. Fler har gått bort denna höst än någon annan tidigare. Mycket viktiga vänner. Och det politiska våldet tilltar markant, därav bildvalet.

Vi kommer så småningom till 9 november och det uppmärksammar jag i år också.

Nog finns det anledning att hålla andan idag också. Jag gör det.