Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad)

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

Dagens recension av Black Country

I nummer 5 av Dispatch International som utkommer idag finns det en recension av min Black Country-bok. Den finns inte på nätet (än i alla fall) så jag vill bara citera en liten bit (den tar nästan en halv sida i tidningen och fick därför inte plats i sin helhet i min scanner):

"Det enda som kan ändra på denna omständighet (islamismens hot), menar TN, är att en reformation av islam sker inifrån. Men han är pessimist också här. De liberala, sekulära muslimerna har inget inflytande, och de får heller inte mycket till stöd från en västvärld som istället väljer att lyssna till islamisternas krav på västerländsk självcensur."

Efter gårdagens Uppdrag granskning om svenska moskéer kan man säga att min pessimism faktiskt fått ett ganska tungt instämmande.

Helle Merete Brix: En komité til en truet mand

Helle Merete Brix och Lars Vilks. Foto: Snaphanen

For at støtte den dødstruede svenske Muhammed-tegner Lars Vilks er der nu blevet dannet en særlig Vilks-komité, fortæller Helle Merete Brix, der er komitéens koordinator.

Den 14. februar er en dag, der for altid vil være en mærkedag i ytringsfrihedens historie. På denne dag for snart 24 år siden udstedte Irans Ayatollah Khomeini en fatwa mod forfatteren Salman Rushdie.Og det er denne dag den nystiftede Lars Vilks komité har valgt som datoen, da vi afholder vort første offentlige arrangement i København med tegneren Lars Vilks. Temaet er ytringsfriheden. Svenskeren Vilks, der ikke blot er tegner men også kunsthistoriker, blev verdensberømt, da han i 2007 tegnede Muhammed som Rundkørselshund.

Men det er en berømmelse, der har haft sin pris. Den lille Rundkørselshund, der blev tegnet til en udstilling, hvor temaet var hund, har givet Vilks fjender, der mener business, når de truer.

Irakisk Al Qaeda har sat en pris på tegnerens gråsprængte hoved. Hans hus er forsøgt brændt af, der har været mordplaner mod ham, og han er blevet overfaldet et par gange.

I dag har Vilks politibeskyttelse døgnet rundt. Skal han til købmanden, stranden eller på restaurant med venner, skal det planlægges med hans sikkerhedsvagter. Skal han til Danmark, skal det koordineres med PET.

Fire møder om året

Men hvorfor en komité? Er der ikke ytringsfrihedsorganisationer nok i Danmark? (Jeg regner ikke rigtigt med Sverige i denne forbindelse). Jo, og Lars Vilks Komiteen er ikke i konkurrence til disse, men et supplement.

Nogle af folkene i den ottemand store komité er medlemmer af Trykkefrihedsselskabet – der har haft Vilks som taler flere gange og også sælger hans berømte tegning - én er medlem af PEN, og nogle af os er - som undertegnede - ikke organiseret noget sted.

Komiteen er ikke en medlemsorganisation, har ingen formand men en koordinator og kun et formål: At bakke op om Vilks´ ytringsfrihed, om hans ret til at tale, tænke og tegne frit. Det sker konkret ved fire offentlige møder om året i København.
Det første som nævnt til februar. Det næste i midten af maj med Vilks og gæster og temaet politisk kunst.

Salman Rushdie

For trues et menneske i en grad, hvor han eller hun skal være under politibeskyttelse konstant, har han i særlig grad brug for kollegial støtte og opmærksomhed. Da undertegnede en aften i efteråret 2012 skrev til billedkunstneren Uwe Max Jensen og foreslog, at vi oprettede denne komité, skete det med inspiration i Salman Rushdies seneste og selvbiografiske bog.

I bogen ”Joseph Anton” fortæller Rushdie om, hvordan han efter fatwaen og under dette pseudonym tilbringer en årrække under jorden på forskellige adresser. Rushdie oplever masser af besværligheder og svigt. Men der er også støtte til ham fra kolleger. Der oprettes Rushdie-komitéer.

På Louisiana har man haft stor særudstilling om den kinesiske dissident-kunstner Ai Weiwei, der har haft masser af problemer med det kinesiske regime. Men en udstilling med Vilks´ tegninger? Det bliver vist ikke foreløbig.

Nej til selvcensur

Flere komitéer Europa rundt ville være en god ting. I Frankrig lever for eksempel filosoffen Robert Redeker, der måtte gå under jorden efter en kritisk kronik om Muhammed og islam i Le Figaro. Hvad Redeker har oplevet, ligner hvad Vilks oplever: Isolationen. Foredrag og økonomisk indtægt, der forsvinder. Vilks har dog ikke mistet modet. Han fortsætter med at tegne og producere kunst. Men han er bekymret over den generelle tendens til selvcensur, når det gælder tegninger af Muhammed. Det løser ingenting, mener Vilks: ”Langt bedre er det formodentlig at publicere oftere”.

Arrangementet med Lars Vilks den 14. februar foregår i Krudttøndens Kulturcafé på Østerbro. Nærmere oplysninger og tilmelding her
Køb Lars Vilks' verdensberømte Muhammedtegning her – og giv et bidrag til kampen for ytringsfriheden

Ursäkta mig

Jag publicerade igår en bloggtext som sades komma från Australiens premiärminister. Under natten lärde jag mig att det är en vandringssägen som gått från årtionde till årtionde och lagts i munnen på olika premiärministrar. Jag läste bland annat detta. Och ber om ursäkt att jag var så naiv.

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

Se och fundera...

Ja, jag satt uppe länge och såg den här dokumentären från Israel. När jag besökte jurist-kommissionen Al Haq i Ramallah på 1980-talet (den bestod - i alla fall då - av palestinska och israeliska jurister), så tänkte jag att det kanske ändå fanns en smula hopp.

När jag såg kvällens dokumentär tänkte jag att det finns en mängd hedervärda människor, judar och araber, men att allt hopp är ute. Hopp - det är något man har när man skådat katastrofen men känner att någon kan upphäva den. Jag har sett katastrofen med egna ögon, jag reste på Västbanken under den första intifadan, men jag har inte längre någon rimlig möjlighet att tala om hopp.

Filmen jag såg ger en mängd hoppfulla glimtar. Men när jag lyssnar till den åtalade i sista sekvensen tänker jag: tror han själv på det han säger, och kan jag tro på det? Jag gav mig själv svaret in i den mörka natten: nej, det kan man inte tro på. Det finns aldrig någon rättvisa i en ockupation. Oavsett om den åtalade är "skyldig" eller ej så finns det ingen rättvisa.

Du kan se filmen på play en månad framåt. Gör det om du inte redan gjort det.

Mångkultur? Etnifierat som monokultur?

Foto: TN

Det kom ett par engelska artiklar idag som blixtbelyser ämnet multi- kontra monokultur. Först en kvinna, Jane Kelly, som känner sig mycket ensam i sin London-stadsdel och berättar i The Telegraph:

"When you go swimming, it’s much healthier to keep your whole body completely covered, you know.” The Muslim lady behind the counter in my local pharmacy has recently started giving me advice like this. It’s kindly meant and I’m always glad to hear her views because she is one of the few people in west London where I live who talks to me.The streets around Acton, which has been my home since 1996, have taken on a new identity. Most of the shops are now owned by Muslims and even the fish and chip shop and Indian takeaway are Halal. It seems that almost overnight it’s changed from Acton Vale into Acton Veil.Of the 8.17 million people in London, one million are Muslim, with the majority of them young families. That is not, in reality, a great number. But because so many Muslims increasingly insist on emphasising their separateness, it feels as if they have taken over; my female neighbours flap past in full niqab, some so heavily veiled that I can’t see their eyes. I’ve made an effort to communicate by smiling deliberately at the ones I thought I was seeing out and about regularly, but this didn’t lead to conversation because they never look me in the face."

Som av en händelse skriver idag Birmingham Post om problematiken utifrån en annan synvinkel. Det kommer nämligen propåer om att man ska sluta att ange etnicitet för olika stadsdelar, eftersom "vita arbetarklassområden" känner sig förbisedda:

"Birmingham City Council has been urged to consider a major rethink of community funding and support in a bid to end the view that certain ethnic groups are favoured over others. That was a key conclusion of the council report into creating a Brummie identity and encouraging closer co-operation between the people from 187 different countries who have made Birmingham their home. The report, called Birmingham: The World’s Meeting Place, recommended a Brummie history week, more local history teaching in schools and exchanges between people from different parts of the city to foster that shared identity. But the report also found that there was tension between groups – with white working classes in suburbs such as Kingstanding, Northfield and Shard End in particular feeling that inner-city black and minority ethnic groups were favoured when it came to council funding and resources."

Att känna sig som en främling i sin egen stad är numera vardagsmat för väldigt många människor. Fenomenet är alltid intressant att studera just i England. Det jag sett och hört under mina vistelser i Black Country har präglats av segregation - på ren svenska: etniska och religiösa getton - och föga hopp om framtiden. Ordet integration är i sammanhanget antingen ett cyniskt skämt eller politiskt bedrägeri.

Kursiveringarna ovan är mina, och de föranleder ett par frågor:

1/ Hur klarar man att leva i en miljö där man inte kan tala med människor, än mindre se dem i ögonen? Kvinnans känsla känner jag så väl igen. Förra vårens besök i Sparkhill upplevde jag och A det likadant, ingen talade med eller såg på oss, mer än en kvinna som riktade en mycket mörk blick i den pakistanska matbutiken, de ögonen sa: här har ni inget att göra.

2/ Hur i hela friden ska B-hams kommunalfullmäktige med kurser och undervisning kunnat skapa den "shared identity" som inte finns i verkligheten?

3/ Är det så att de vita arbetarklassmänniskor bara "känner" att de är förbisedda, eller är de det rent konkret? Skulle fullmäktiges önskemål ändra på det, eller menar man bara att om man slutar att tala om vilka de etniska majoriteterna är i bestämda områden så kommer problemet att försvinna? Man kan alltså då bara bli avundsjuk på ett annat område, som fått mer pengar och större stöd, eller som det heter i artikeln: "So instead of supporting Irish, Pakistani or Sikh groups, for example, they should instead look at backing projects in Digbeth, Lozells or Alum Rock". Den här problematiken har Kenan Malik på ett förtjänstfullt sätt undersökt. Hans slutsatser fanns med i min Black Country-bok, och du kan läsa just det avsnittet här i bloggen. Hans sammanfattning är värd att reprisera:

"Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA."

Vår tids Der Stürmer

Der Stürmer gjorde comeback på Förintelsens minnesdag. I brittiska Sunday Times! Teckningen, föreställande Israels premiärminister byggande en mur drypande av blod infogas i en lång tradition av antisemitisk propaganda. Det hjälper inte så mycket att Rupert Murdoch har bett om ursäkt, men i rättvisans namn kommer ursäkten här:

"Gerald Scarfe has never reflected the opinions of the Sunday Times. Nevertheless, we owe major apology for grotesque, offensive cartoon."

Om reaktionen i Israel kan man läsa här.

Uppdaterat. Den teckning jag visar här är bara en övre detalj. Så här ser den ut i sin helhet:

Jan Balabán: Fråga pappa (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Jan Balabán

Hur mycket samtida tjeckisk litteratur möter vi i svensk översättning? Inte mycket. Med förlaget Aspekt, som drivs av Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister, har vi dock börjat se en mycket intressant utgivning. I deras serie Samtida tjeckisk litteratur har hittills utkommit Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš, En annan stad av Michal Ajvaz, Emil Hakls Föräldrar och barn (som jag skrivit om här) och Nanobook av Mardoša (Marek Huňát). Sedan ett par dagar finns också Jan Balabáns Fråga pappa utgiven. Den har jag just läst ut.

När man just befunnit sig i en ovanligt vacker och vemodig berättelse är det lätt att man tar till överord. Jag ska därför försöka säga något balanserat om den.

Jan Balabán (1961-2010) växte upp i norra Böhmen, där han plötsligt avled 2010. Han debuterade 1995 och betraktades som en av de främsta i sin författargeneration. Fråga pappa belönades med Magnesia Litera-priset 2011.

Motiveringen löd: ”Balabáns sista, nästan isande roman är det mest uppriktiga vittnesbörd man kan tänka sig om livet in extremis.”

I en miniintervju med författarens vän, journalisten Ondrej Horák, framkommer det att Balabán arbetade i tre år med romanen. Horák säger:

”Inspirationen till romanen Fråga pappa var hans fars död, även om man inte alls ska se boken som överdrivet självbiografisk. Minnena från faderns liv och hans bortgång gjorde Jan oerhört känslig. Han tog upp allt fler plågsamma frågor som hängde samman med livets förgänglighet. Jan Balabán var en ärlig och krävande människan – när han tog sig för något gjorde han det av hela sitt hjärta och av hela sin förmåga (…) han prasslade inte med några papper. För honom var skrivandet en existentiell process: både självbevarande och självförgörande.”

Fråga pappa sätter en familj i centrum: två föräldrar, tre barn. Barnen är vuxna och lever sina egna liv. Det är de två bröderna Hans och Emil (och hans Jeny) och dottern Katerina. Hon är svårt diabetessjuk och det ger mig också inblickar i sidor av sjukdomen från en helt annan synvinkel än min egen – hon ställs inför frågan hur en diabetiker för femtio år sedan skulle ha haft det och ser framför sig en blind människa med amputerade ben. Pappan, läkaren, är ett nav, berättelsens epicentrum. När han dör öppnar sig, som alltid efter en död människa, det svarta hål som så småningom fylls med frågor. Det är inga behagliga frågor som ställs.

I brev skickade från en Petr Wolf kommer det anklagelser. Med ramen – sovjetisk ockupation av landet, kommunistisk diktatur, censur och avskedanden, framväxten av Charta 77 – förstår man så småningom att pappan i familjen kanske inte förhöll sig på ett värdigt sätt till regimen. Var han en samarbetsman? Är Wolf en profet eller bara en ryktesspridare? Den gamla världen ställs mot den nya – det sovjetiska, ålderdomligt grå ställs mot moderniteten, det analoga mot det digitala.

Men också diktaturens rädda människor och deras motsats, de nyförlösta, de orädda! De som minns sina Charta 77-modiga oppositionella, de som läser Vaclav Havel, just som om han ännu betydde något för civilkuraget.

Och så humorn, den lågmälda som ibland stiger fram i ett stycke:

”En idiot i ungdomsförbundet som varit i Sovjetunionen kom till vår klass för att hålla en föreläsning om det väldiga landet, vår förebild, och sade bland annat: I affärerna har de till exempel inte så många korvar som vi har. Där har de kanske bara en korv, men den är godare än alla våra tillsammans.”

Medlöperiet, den nyttiga idiotin. Diktaturens eget nyspråk. En hel generation smittad. Men tack och lov fanns undantagen. De som insisterade på att tala och skriva det riktiga språket. Ondrej Horák säger:

"Och han struntade i att han med sitt bistra 'evangeliska' allvar kunde verka gammaldags och skrev alltid utifrån sig själv, utifrån sin autentiska upplevelse. Det finns en sorts oemotståndlig, direkt och vulgär snillrikhet på de ställen där många författare hemfaller åt en litterärt inarbetad drivenhet."

Jag har befunnit mig i en roman som har melankolin som grundton. Det är mycket tilltalande och skänker läsningen en stillhet och en ro. För den som vill kika in i den tjeckiska samtiden och se hur den förhåller sig till det förflutna och till nuet är det ingen tvekan, man bör läsa Fråga pappa.

Hellre slita sönder alla ord...

Vägen går alltid utifrån inåt. Också i konsten. Till slut utan kropp bara kraft, bara väsen. Aldrig göra det lätt för sig, aldrig spela, aldrig vackra ord, hellre slita sönder alla ord.

ur Nattbrev, oktober 1951 av Nelly Sachs (i Den store anonyme, Ersatz, i översättning av Margaretha Holmqvist)

Erika Fatland: Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell)

Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet. Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.

Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.

Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.

Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.

Murray Bail: The Voyage (Maclehose Press)

Murray Bail, född 1941 i Adelaide, nu bosatt i Sydney, anses vara en av den moderna australiska prosans stora författare. Han har ett knappt tiotal böcker bakom sig, många av dem översatta till fler än 25 språk. På svenska finns han representerad i antologin Australien berättar: drömtidens framtid, samt med romanen Eukalyptus (1998). Romanen The Voyage är hans första sedan The Pages (2008).  Romanen berättar i jag-form om en man som uppfunnit en ny typ av piano och som reser till Europa för att försöka marknadsföra det. Då australiska kritiker ibland jämfört hans stil med österrikaren Thomas Bernhards, verkar det naturligt att resmålet är Wien. När han ska resa hem bestämmer han sig för att resa långsamt med båt. Det är på båten han skriver sin reseberättelse, 155 sidor utan kapitel och nästan helt utan styckeindelning. Det är en krävande läsning som dock belönas rikt. Är man en Bernhard-läsare så sjunker man snabbt in i Bails berättande. Är man det inte står man inför något annorlunda, kanske inte nytt men definitivt bortom det gängse sättet att berätta i samtida romankonst.

Europa är inte i kris. Det är döende.

En artikel man måste läsa, i dagens Expressen, undertecknad av Juan Luis Cebrián, Umberto Eco, Antonio Lobo Antunes, Gabi Gleichmann, Julia Kristeva, György Konrad, Bernard-Henri Lévy, Claudio Magris, Salman Rushdie, Fernando Savater, Peter Schneider

"Europa är inte i kris. Det är döende. Inte det geografiska Europa förstås, utan Europa som idé. Europa som en dröm, ett projekt, en plan. Det Europa som Edmund Husserl hyllade i två stora tal som han höll i Wien strax före den nazistiska katastrofen.Europa som vilja och föreställning, som vision och byggplats, det Europa som våra föräldrar skapade, som blev en ny idé vilken bringade dittills okänd fred, välstånd och demokrati för folken efter kriget. Det Europa som än en gång börjar falla sönder inför våra ögon."

Nej, jag säger inte att jag är enig i allt de skriver. Vad jag säger är: nu har en bild av situationen tecknats och formulerats väl. Men jag är förstås enig i pessimismen, den bär jag med mig dagligen. I Europa finns det idag lika lite ljusglimtar för framtiden, som det funnits i Mellanöstern de senaste 35 åren.

Turistens ensamhet

Turist i Lissabon. Foto: Krister Renard

Goethe lär upprörd ha sagt: ”Det är ju dock besynnerligt att man ska behöva ge sig ut i världen för att få vara ensam.” Detta till synes paradoxala uttalande visar sig nämligen vara det närmaste man kan komma sanningen om resandet, också och kanske i ännu högre grad det moderna resande som kallas turism.

Ingen är så ensam som turisten. Goethe ropade efter den resandets ensamhet som gav honom frid och frihet. Han blev störd och inget kunde då vara bättre än att vistas bland främlingar. Så blir det allt svårare att resa. Överallt omges man av andra resenärer, som i språk och seder avslöjar sig som nära grannar i det land man lämnat. Däremot är turisten ensam i en annan mening.

Han kan aldrig förenas med det nya landets människor. Det spelar ingen roll hur många fraser han lär sig av servitören på favoritrestaurangen. När han efter maten reser sig och går är han världens ensammaste, också när han är där i sällskap med familjen. Ensamheten växer i honom som språklöshet och en brist på identitet så stor att han tycker sig sväva fritt i en reklamfilm. Han är alla och ingen. Han lyser som av neon och fungerar bara som ekonomisk transaktionsmetod.

(Ur mitt bidrag till ett ensamhetstema i nättidskriften Ett lysande namn.Till tidskriftens förstasida kommer du här. Direkt till mitt bidrag här.)

”När Jerusalem ringer böjer sig Berlin för deras vilja.”

När är man antisemit? Frågan diskuteras ofta i Tyskland och just nu pågår det en hård polemik. Kristeligt Dagblads Anders Raahauge i Danmark skrev om saken den 24 januari (ej på nätet):

”Det rör den kända frågan om huruvida starkt kritiskt fokus på Israel kan ha en smula antisemitisk motivation. Frågan tar skruv därför att man här (i Tyskland) också kan diskutera om landets speciella historia innebär att tyskar ska vara särskilt försiktiga i förhållande till Israel. Och det är man långt ifrån. Undersökningar visar att den tyska opinionen är tämligen Israel-kritisk. Men vid årsskiftet explodera temat dramatiskt, därför att två av landets mest kända journalister stod emot varandra, och för att Simon Wiesenthal Center hade lagt sig i saken.”

Det handlar alltså om Jakob Augstein som skriver krönikor i SpiegelOnline. Dessa krönikor handlar ofta om Israel. Den andre är författaren Henryk Broder, som kallat Augstein för sin ”favorit-antisemit” och ”salongs-antisemit”. Broders texter sägs bli särskilt uppmärksammade för att hans båda föräldrar överlevde förintelsen, men jag undrar om inte också det är en tämlig stereotyp bortförklaring. Det är väl snarare tyngden i Broders ärende som gör intryck.

Det som nu blivit en betydligt högljuddare debatt beror på att Simon Wiesenthal Center i Los Angeles publicerat sin årliga 10-lista över ”antisemitiskt/anti-israeliskt förtal”. Där har de placerat den tyske krönikören Augstein i sällskap med sådana som Egyptens och Irans presidenter och Nation of Islam-predikanten Louis Farrakhan. Det dröjde inte länge förrän tysk press snickrat ihop anklagelsen: det måste vara Broder som ligger bakom. Broder slår ifrån sig med bägge armarna och påpekar att man också i USA har medborgare som både kan läsa och skriva tyska.

Augstein säger att Israel utgör ett hot mot världsfreden. Men det säger man aldrig om Hamas, Iran eller andra nationer. Och Augstein använder sig av den gamla klichén om att världen dansar efter judarnas pipa! Har Augstein använt en sådan kliché. Ja, svarar Broder och påminner om hans uttalande:

”När Jerusalem ringer böjer sig Berlin för deras vilja.”

Författaren Matthias Mattusek ställer sig på Broders sida och skriver i Die Welt om ”min tid som antisemit”.  För tio år sen ansåg han, som de flesta, att Israel var Mellanösterns skurk, och

”jag får en känsla av att man i vardagsrummen i den tyska komfortzonen befinner sig alltför långt borta från judarnas överlevnadskamp i en av världens farligaste regioner”. 

Mattusek menar att vi alla behöver en sådan som Broder, som  kan ruska om oss ibland.

Tack till Steen.

Primo Levi. Förintelsens minnesdag

Den nazistiska förintelseindustrins främsta uppgift var att döda. Paradoxalt nog födde den ett antal författarskap. Det finns många exempel. Ett av dessa författarskap stod Primo Levi (1919-1987) för, och han är åter högaktuell sedan Bonniers förlag gett ut en tegelsten med tre av hans böcker. Verket består av: Är detta en människa? (översättning av Ingrid Börge), Fristen (översättning av Ingrid Börge) och De förlorade och de räddade (översättning av Barbro Andersson). Levi har berättat, att om han inte deporterats till Auschwitz 1944, så hade han inte börjat skriva. Han var kemist och skulle så förbli.

Finns det något nytt att lära av Primo Levi? Kan hans vittnesmål och resonemang rusta oss bättre inför dagens nygamla, allt intensivare judehat? Ja, jag tror det. En av lärdomarna borde vara att antisemitismen inte alltid klär sig i brun uniform eller återanvänder de nazistiska symbolerna.  De övervintrande nationalsocialistiskt influerade gruppernas förnekelse av förintelsen är naturligtvis problematisk. Men trots att de vuxit till sig de senaste åren är den svenska grenen av rörelsen ändå förhållandevis blygsam och syns mest på nätet.

Däremot är den islamistiska agitationen fullständigt indränkt av judehatisk syra. Den kommer inte minst från globala salafistgrupper. De flesta av oss har lärt oss känna igen dem genom spektakulära terroristdåd i al Qaidas regi, nu senast på oljeanläggningen i Algeriet. Men den agitationen finns också i moskéer och föreningar över hela Europa (många gånger internationellt dokumenterad, inte minst med dold kamera i moskéer), där man odlar myten om judarna som ett opålitligt härskarfolk, och där varje enskild jude, i Skåne, i Frankrike, Tyskland eller USA betraktas som ansvarig för det som andra judar – eller vanligast, staten Israel – gör eller säger. Förbindelsen i ideologiska plattformar mellan nazismen och islamismen är förbluffande lik, och det är förvisso ingen nyhet.

Primo Levi debutbok Är detta en människa? översattes till svenska 1988, men utkom i Italien  första gången 1947, sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Levi betraktade boken som ett överlevnadsinstrument. Han kunde fortsätta leva ett tämligen normalt liv, gifte sig och fick barn, fortsatte sitt arbete som kemist.

Fristen utkom 1963 och översattes till svenska1991. Fristen är en berättelse om vägen från de utrymda lägren, hela vägen tillbaka till hemstaden Turin i Italien. I boken finns en karta över resan, så man kan följa den från Auschwitz i Polen, vidare djupt in i Sovjet, där resan sedan går söderut igen, genom Rumänien, Ungern och Österrike, för att sedan nå ner till Turin.

Hur ska man tolka bokens titel, Fristen? Göran Rosenberg hävdar i sitt förord att denna resa blir en frist mellan det verkliga, fysiskt existerande Auschwitz och det som sedan ska förfölja Levi genom livet ”Auschwitz i huvudet” (och kanske därmed ha orsakat det självmord han anses ha begått 1987, även om det finns olika syn på hans dödsstörtande genom trapphuset där han bodde).

Samlingsutgåvans tredje bok är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den publiceras nu för första gången på svenska. Bokens tio texter är alla av stort värde och ger fördjupade kunskaper om Levis sätt att hantera och betrakta förintelsen och drivkrafterna bakom. Den boken ska jag återkomma till här i bloggen längre fram. Jag vill bara avsluta med några ord ur tredje bokens avslutande sammanfattning om den nazistiska förintelsen:

”Den inträffade mot alla förutsägelser; den inträffade i Europa; otroligt nog hände det att ett helt civiliserat folk, som just lämnat den blomstrande Weimarkulturen bakom sig, följde en pajas vars gestalt idag är skrattretande; likväl blev Adolf Hitler åtlydd och hyllad ända till katastrofen. Det har hänt och kan alltså hända igen: det är kontentan av det vi har att säga.”

Med anledning av dagen, här länkar till fler artiklar:

Svenska Dagbladet, Lars Vilks, Times of Israel om muslimsk antisemitism, Expressen, Times of Israel om ökande europeisk antisemitism, Sydsvenskan, och Skånskan. 

Och texter här i bloggen: Mikael Enckell, Saul Friedländer, Avraham Burg, Artur Szulc, Elisabeth Åsbrink och Elisabeth Åsbrink i samtal med Mikael Jalving.

Premiär i Ett lysande namn

Mina vänner. För första gången publicerar jag mig i en litterär nättidskrift. Den heter Ett lysande namn. När du kommer in till tidskriften klickar du på bilden. Så ligger det framför dig.

Jag fick en inbjudan att medverka i ett nummer med ensamhet som tema. Idag är den publicerad. Ni kan läsa min text här.

Längst ner på tidskriftssidan står det Till kartan. Klicka där så ser ni resten av innehållet i numret.

Man kan också lyssna till hela numret här.

"Flykten från ledan är konstens moder"

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg).

Han fortsätter:

"Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."

När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och säger att 

"Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet." 

Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas. I skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.

Abdellah Taïa: Ett arabiskt vemod (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur).

Ja, detta är en repris. Eftersom jag igår recenserade Abdellah Taïas nya roman på svenska, Frälsningsarmén, vill jag denna lördag påminna om den förra som dessutom är den första som översatts till svenska:

Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod. Berättelsen börjar nervpirrande och dramatiskt. I kapitlet Jag minns berättar Abdellah Taïa om det förlopp som så nära slutat i en gruppvåldtäkt. Han räddas av en vardaglig banalitet. Men han hade redan bestämt sig för att låta det ske, han underkastade sig gängledaren Ali, mannen som han själv i fantasin döpt till Chouäib, och hans fyra kumpaner. De kallade honom Leïla, ville göra honom till en liten flicka som skulle förlora sin oskuld. För oskuld var han, Abdellah, ingen man hade trängt in i honom. Nu väntade han sig att fem skulle göra det. Men Alis mamma kommer ropande i trappan och ber om hjälp, och han slipper undan. I denna stund börjar hans jakt på det egna jaget, ”Jag sprang mot mitt jag, okänt och återfunnet. Förlorat. Jag sprang för att möta filmens värld, hals över huvud in i dess religion, dess bilder.” Abdellah Taïa har bestämt sig, filmen ska bli hans värld och hans liv.

Hans lilla bok är indelad i kortare avdelningar, som var och en ger ett sammansatt fragment av hans liv. Det är en i bästa mening förtätad och starkt vibrerande livsberättelse Abdellah Taïa bjuder på. Det är sin homosexualitet han blottar. Sin kärlek till enskilda personer. De kommer in i hans liv, han prövas och de försvinner igen. Han förälskar sig, och vet när det är verklig kärlek. Han börjar sitt arbete som regipraktikant, först i Marrakech, där också fransmannen med spanskt påbrå, Javier, blir hans förtrogne. ”Jag hade lust att älska och bli älskad när Javier dök upp i mitt liv, i mitt land, mitt i den sedan evigheter röda jorden. Det var inte hans fel. Jag förlåter honom.”

Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat, Marocko, men lever sedan 1999 i Paris. Han har utgivit sex böcker, är översatt till flera språk och med Ett arabiskt vemod introduceras han i svensk översättning. En av mina favoriter på Elisabeth Grates Bokförlag är Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter. Av någon anledning tyckte jag mig nu möta hennes manlige motsvarighet. För henne är också den homosexuella kärleken ett centralt tema, något hon om och om igen återkommer till, som en utforskning och en livsprövning. Abdellah Taïa tycks på samma sätt, i sitt poetiska och samtidigt konkreta språk, närma sig kärnan i allt snävare cirklar, som om han spanat in sig själv från en högre höjd.

Han kommer till Kairo. Filmen Made in Egypt ska delvis spelas in där. Taïa är med som tolk och assistent. Han får träffa människor som drabbar honom. Skönhet, moderlighet, allvar. Hänförda män. Taïa möter Karabiino, en svart man, ”en skuttande gasell.” Han fångas in. Men deras möte blir kort. Taïa vandrar i tre dagar ensam i Kairo.

Boken avslutas med det märkvärdiga kapitlet Att skriva. Taïa lägger fram sin dagbok för oss. Den med blå pärmar. Än en gång öppnar han sitt hjärta för ”algeriern”, för 36-årige Slimane. Än en gång underkastar han sig. Deras sexualitet känns för honom ”alltid som första gången, en överträdelse, ett möte i himlen.” Berättelsen klingar av i poesi.

Ännu en gång har jag fått möta en berättare som jag vill läsa mer av. En drömmare och en poet, en berättare och en sångare. En äkta människa som skriver sitt liv, naket, öppet. Här skriver han själv i Svenska Dagbladet.

Abdellah Taïa: Frälsningsarmén (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)

För knappt ett år sedan skrev jag om Abdellah Taïas första bok på svenska. Den var en mycket stark läsupplevelse. Hans andra översatta roman utkommer om en veckas tid, Frälsningsarmén heter den. Inte ett dugg sämre än den första. Jag läste den på två dagar. Taïa har en stil och ett språk som gör honom väldigt lättläst och därtill är han en författare man ogärna lägger ifrån sig när man börjat läsa.

Taïa är född i Marocko, och landets första öppet homosexuella författare. I de två böcker jag nu läst spelar sexualiteten en stor och betydelsefull roll. Den nya boken skildrar i tre texter livet i familjen i den mycket lilla bostaden där han växte upp tillsammans med sin äldre bror, alla systrarna, den yngre brodern och föräldrarna.  Den första texten ger en fin och vardaglig inblick i deras liv. Den andra tar oss en bit längre fram. Taïa skriver självbiografiskt, använder sitt eget namn i berättelsen, och man får följa hans homosexuella uppvaknande, då han från beundran och fascination för brodern Abdelkébir övergår i förälskelse. Han skildrar deras samvaro hemma och på resa. Och han övergår i en sorgesång över broderns heterosexuella och nyväckta kärlek till kvinnan Salma sedan han själv "bedragit" honom med en annan man på en av Tangers biografer.

Det är först med den tredje och långa texten vi förstår bokens namn. Taïa har kommit till Genéve. Han ska studera. Planen är att vännen till en tidigare manlig kärlek från 1990-talet ska möta honom på flygplatsen. Han blir förstås inte mött. I berättelsen får vi bekanta oss med Taïas kärleksrelation med den man - Jean -  vars vän skulle ha hämtat honom. Det är en relation som funnits både i Marocko och i Genéve, fram till den punkt då Taïa anar att han egentligen bara är en köpt liten sex-leksak.

Det sker en förlösning när Taïa släntrar runt i natten utan att veta vart han ska ta vägen, då en taxichaufför berättar för honom om stadens härbärge drivet av Frälsningsarmén. Nu har han en säng för natten och mat i magen. Berättelsen växeldrar mellan händelserna på 1990-talet och den aktuella nutiden. Det förflutnas stunder av svek och smärta försvinner in i detta nu som Taïa skildrar med poetisk närvaro och passion. Jag är mycket tacksam över att ha fått läsa ännu en bok av honom, den griper tag både känslomässigt och intellektuellt.

Känner ni Clare Foges?

Clare Foges är författare, bosatt i London. Det finns både poesi och prosa av henne på nätet. Här en mycket intressant artikel från 2008 om den nya ryska rikemanskretsen i London.

Den publicitet hon får idag i världens alla tidningar beror dock inte på hennes poesi, utan på det faktum att premiärminister Cameron tagit in henne i kretsen av talskrivare. Det ska vara hon som skrev det mycket uppmärksammade EU-tal som han höll tidigare i veckan.

När kallar Reinfeldt in en svensk, ung poet som talskrivare? Jag tror inte att någon skulle tacka ja, men man vet aldrig.

*

Man kan för övrigt lära sig något av att läsa Lars Vilks idag. Hans krönika heter Våras det trots allt för KSPA? Och lite tröst för näthatsoffer och jag citerar ur den:

"Näthatet engagerar åtminstone några som ett litet sidospår till den saliggörande rasismen. Huvudsakligen är det en kärleksaffär mellan Aftonbladet och Avpixlat vilka har blivit alltmer beroende av varandra och som kan definiera sig utifrån att uppfatta den andre som Den Andre. Säkert ingen stor sak eftersom näthatshoten sedan länge har förvandlats till en form för frustrerad retorik. Alla deltagare i detta spel vilka betraktar sig själv som seriösa avvisar också hot. Jag har tidigare nämnt att jag är en av dem som långt tidigare har utsatts för näthat i stor skala men att det visade sig vara hot som kom från fel håll och som därför inte föranleder annat än ett från det officiella allmänintresset formellt avvisande. Dock är jag glad ändå och för de i detta just nu-ögonblicket martyriserade finns det tröst att hämta hos den antike filosofen Demokritos (såsom han citeras av Sextus Empeirikos): 'Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas.'"

Utebliven recension och firande med film

Idag var det meningen att jag skulle skriva om det trebandsverk av Primo Levi som Bonniers ger ut. Men inte hinner man läsa sådana tegelstenar i tid till recensionsdagen. Jag har dessutom inga betalda plikter i svensk dagspress. Så recensionen kommer i sinom tid.

Det tjocka bandet innehåller de två böcker som Ingrid Börge översatt, Är detta en människa? och Fristen. Nyöversatt och för första gången till svenska, av Barbro Andersson, är hans essäsamling De förlorade och de räddade. Den har jag redan läst på engelska (därtill rekommenderad av Ervin Rosenberg), men det ska förstås bli en helt annan sak att läsa den på svenska.

Veckan har gått i hög fart. Har till och med hunnit fira fjortonde bröllopsdagen i mitt andra äktenskap (det första höll i nitton år) - hela två gånger, och det senast igår. Efter restaurangbesök tog vi bussen hem med hyrda filmer. Två långfilmer blev det, först den redan så omtalade Searching for Sugar Man, som förvisso var intressant, och sedan nysläppta tvåtimmarsfilmen Café de Flore med Vanessa Paradis i en märkvärdigt stark huvudroll. Fråga mig bara inte om filmens inbördes relationer, för jag lyckades trots ihärdiga försök inte knäcka dem. Den utspelar sig i alla fall i 1960-talets Paris och tidsfärgen känns rakt igenom helt äkta. Men trots titeln har den inte ett dugg att göra med att det var just på Café de Flore som Sartre och hans hov hängde.

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Roger Scruton om den brittiska situationen

Idag kommenterar filosofen och författaren Roger Scruton gårdagens tal av den brittiske premiärministern, rörande EU-medlemskapet:

"The greatest single problem that this country faces is not economic decline. It is over-population. Look at the real tensions in our society and you will find this always at their heart. Rising unemployment among the young, as jobs are seized by incoming workers from Eastern Europe. Escalating demands on our health and welfare system from people who have never paid a contribution to it. Ever more painful shortage of housing, and the impossibility of finding a house that a young family can afford. Threats to both town planning and the countryside from the pressure to build, and the rapid crumbling of our infrastructure, which was in recent memory the most effective in Europe. The collapse of education in our cities, as schools strive to accommodate classes in which hardly a child is a native speaker of the language."

Det är inte alls förvånande att Scruton framför allt inriktar sig på den kulturella och sociala förändringen/försämringen av levnadsvillkoren. Inte enbart de ekonomiska (även om allt hänger samman, förstås). Jag är i hög grad benägen att skriva under hans beskrivning av villkoren. 

Laurence Tardieu: Eftersom ingenting varar (Oppenheim, översättning av Thérèse Eng)

Laurence Tardieu. Foto: Oppenheim förlag

Det finns en kärlek som klangbotten. En man, en kvinna, deras dotter. Men det hotfulla ligger som ett filter över den. Man anar snabbt vad som skett.

Laurence Tardieus roman Eftersom ingenting varar griper tag i mig från allra första sidan. Den har en enkel struktur. Uppdelad i tre längre avsnitt skriver hon sig fram i berättelsen mot den slutliga förlösningen.

Först tillhör rösten mannen Vincent i juni 2005. Sedan blir det kvinnan Genevièves tur. Då är vi tillbaka vid tiden för katastrofen, 1990. Sista tredjedelen förenas de två igen, men det är genom Vincent vi ser båda två i en situation då den nästan ordlösa kärleken finns närvarande i den tragedi de delar.

I Genevièves avsnitt får vi framför allt ta del av en dagbok. Den 12 maj sammanfattar hon allt i några enkla ord: ”Bara orden håller mig vid liv”. Hon måste skriva för att överleva. I skrivandet kan hon hantera det hon drabbats av.

Paret har förlorat sin dotter Clara. Men inte i sjukdom eller olycka. Clara har helt enkelt försvunnit – polisen antyder att en psykopat går lös i Paris och att fler flickor försvunnit – vid åtta års ålder. Vincent går ner sig. Slutar prata. Geneviève gör tvärtom, när hon väl hanterat den akuta fasen, hon lämnar Paris för landsbygden.

Boken öppnar med att Vincente fått nödropet från Geneviève. Han måste komma, hon är döende. I bilen på väg till henne mediterar han över de liv som försvann, sitt eget, hennes, barnets.

Vid återföreningen sker något som bara kan likna den äkta kärlekens magi. En förening i just det som en gång band dem samman. Det är inte nödvändigtvis en fysisk kärlek, det är framför allt samhörighet, ömhet, omsorg.

Det var länge sedan jag blev så gripen av en roman skriven i vår tid.

Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Maria Teresa de Noronha - tre traditioner, tre röster

Hamnkvartersröster och grevinnor. Något om rötter, arv, tradition och paradoxer utifrån tre fado-artister.

När man ska rota i fadons historia är det lätt hänt att man blandar samman begreppen tradition och rötter. Det ska man inte göra. Rötterna är en sak för sig, de kan utredas, blottläggas – och slutligen läggas ett slags pussel med, där också enskildheterna blir synliga. Fadons tradition är däremot en och mycket bestämd. Den definieras med tre begrepp: Corrido, Mouraria och Menhor, och den kan räknas i, om inte exakt, så i alla fall ungefärligt antal. Det är detta som är traditionen. Den moderna fadon sådan vi känner den, från sina anonyma upphovsmän via en muntlig tradering fram till de olika tolkningar som är samtida med inspelningsmöjligheter och därmed traderingar utanför fadohusen, vilar på denna tradition och alla dess oändligt många underavdelningar. Jag ska diskutera detta utifrån tre mycket olika artister, som i skilda utsträckningar och på olika sätt varit avgörande för den fado som sjungs och sprids via skiva och scen idag, i det tidiga 2000-talet. Att jag väljer just dessa tre är ingen tillfällighet. De har var och en på sitt sätt kommit att symbolisera olika saker i fadon: Amália har i kraft av att vara dess moderna drottning också vågat modernisera den, hon anses vara den första fadistan som frångick de muntligt traderade texterna och började anlita poeter för ändamålet. Alfredo Marceneiro är hennes manlige motsvarighet, en fadist med proletär utstrålning och image, med en röst raspig av för mycket bagaço och stark tobak. Maria Teresa de Noronha är de bådas motsats: aristokrat, faktiskt själv grevinna – Condessa de Sabrosa. Hennes make var Greven av Sabrosa, José António Barbosa de Guimarães Serôdio, och det var han som skrev de flesta av texterna till hennes fadosånger.

Man skulle kunna säga att det finns tre faktorer att förhålla sig till:

* Rötterna
* Arvet
* Traditionen

Det är utifrån dessa man också kan förstå dels de stora stilbildarnas betydelse, dels hur de förhöll sig till sina föregångare. Samtidigt som jag säger det, är det viktigt att påpeka att det parallellt med de tre jag här tar upp, självklart fanns en stor mängd, både manliga och kvinnliga, fadoartister. De hade betydelse var och en på sitt sätt. Någon annan skulle ha uppehållit sig vid Argentina Santos, Lucilia do Carmo eller Amálias syster Celeste Rodrigues. Eller vid Max, Henrique Rego eller João Ferreira-Rosa. Att jag väljer de tre jag gör är i sig en värdering.

Ingen kontroversiell värdering, eftersom ingen skulle ifrågasätta de tres storhet. Men när jag väljer dem är det främst därför att jag menar att de är framstående representanter både för sin musikaliska genre och för sin tid. Många skulle säga att andra artister fått verka i skuggan av dem. Om man godtar den tesen är det viktigt att komma ihåg att bara ett litet fåtal fado-artister fram till vår tid haft chansen att spela in skivor, eller ens hade velat det (Marceneiro motarbetade länge tanken aktivt!). På 1980-talet mötte man på sin höjd taffligt inspelade kassetter i butiker och på klubbar. Det var de stora, internationellt kända artisterna, som fanns att få på LP-skiva. Idag är situationen radikalt annorlunda. I princip allt finns att få på cd. Också gamla LP-skivor läggs över på cd, en stor mängd samlingar och serier utges (se diskografin).

Att förhålla sig till de tre termerna blir nu också att förhålla sig till samtiden, hur rötter, arv och tradition förhåller sig till samtiden och hur samtidens artister förhåller sig till dem. Rötterna kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan lägga tyngdpunkten på olika faktorer. Forskningen är inte överens, så varför skulle utövarna vara det? Arvet är det enklare att förhålla sig till.

Det finns dokumenterat, och där dokument finns är det bara att ta del av dem. Det må gälla nedtecknade sånger, institutioner, publikationer, spelställen, grammofonbolag, artister, musiker och så småningom också poeter. Traditionen är en sak alldeles för sig. Ju fler fadister jag intervjuat, desto klarare har det stått för mig, att det finns en alldeles bestämd uppsättning fado-sånger, som ingår i denna tradition. Det är melodier som traderats, med texter som ingen känner upphovsmännen till. Men det verkligt intressanta är, att de sånger som ingår i traditionen medger nya texter. De nya texterna, med namngivna upphovsmän eller kvinnor, smälts då samman med de gamla melodierna och uppgår i traditionen.

Musikforskaren Paul Vernon har hjälpt mig ta fram uppgifter om Noronhas musikaliska karriär, och han har funnit att hon åren 1951-1954 spelade in minst fem skivor på ROUXINOL i Lissabon. Bland hennes ackompanjatörer fanns Raul Nery (vars son Ruy Nery idag är en framstående fado-kännare), Pinto Coelho, Armeni Silvo och Joaquin do Vale. Samtliga fem skivor är stenkakor, d.v.s 78-varvsskivor. Idag finns en del av dessa inspelningar överförda till cd (se diskografin).Den cd jag själv har tillgång till ingår i serien Biografia do Fado och innehåller hela tjugo nummer som representerar allt ifrån singelskivor till samlinga på 78-varvare och LP, de flesta av numren inspelade på 1960-talet, den äldsta 1959 och den senaste 1972, nästan ett årtionde efter det att hon slutat uppträda.

Noronha levde mellan 1918 och 1993 och var den första och hittills enda som steg ut ur aristokratins krets och dess oskrivna regel om att bara sjunga fado i slutna sällskap. Istället för att gömma sig i denna slutna ståndsmiljö steg hon ut i offentligheten, uppträdde på scen och spelade in sin fado på skiva. Hon slutade dock uppträda redan 1963 och fram till sin död gjorde hon bara något sällsynt framträdande.

När Amália Rodrigues tillsammans med sin syster Celeste gick omkring i Lissabons hamn som blomster- och fruktförsäljorskor var det ingen, allra minst de själva, som kunnat ana var de skulle hamna som vuxna. Kan det ha varit på samma sätt för den lilla adliga flickan Maria Teresa? Alla fadoartister jag intervjuat under åren har pekat på samma faktor i sina liv, att fadon plötsligt och oväntat tagit dem i besittning, gjort sjungandet till deras öde. Också för dem som vuxit upp med fadon i familjen, i barndomshemmet har det varit så. När de inspirerats och funnit en väg till fadon har de – medvetet eller omedvetet – också tvingast ta ställning till rötterna, arvet och traditionen.

Alfredo Marceneiro föddes 1891 och fick namnet Alfredo Rodrigo Duarte. I skolan visade han en sällsynt talang när det gällde litteratur. Hans far var skomakare. Och det förvånar mig inte att han i nästan varje bildsituation anlägger en proletär image. Han ser verkligen ut som knegaren som bara råkat komma förbi, och rösten förstärker intrycket av att denne knegare allt för ofta suttit på krogen med sitt brännvin.

Sångtalangen hade han från sin mor. Men också fadern hade musiköra och var själv med i en grupp som hette Cadaval. Fadern dog när Alfredo var bara 13 år, det tvingade honom att sluta skolan för att han skulle bidra till familjens försörjning och därför blev han bokbindarlärling. Snart blev han också lärling till fadosångaren Júlio Janota, och eftersom denna också var möbelsnickare kunde Alfredo börja som lärling hos honom med en betydligt bättre lön. Han hade sin verkstad på Campo d´Ourique-gatan. I tjugoårsåldern blev han känd för sin fadosång. Han sjöng på mer eller mindre skumma ställen, som spelhålor och cabaretlokaler.

När han sjöng brukade han hitta på egna texter, och till en traditionell fado kunde han improvisera fram helt nya verser. Det var på detta sätt som han lärde känna flera av tidens stora artister – som Britinho Estucador, Júlio Proença Estofador och Chico Viana – och de såg snabbt hans talang och började skriva poesi för honom som kunde användas som fadotexter. 1924 vann Alfredo fadons då finaste utmärkelse, ”Guldmedaljen” Han fick utmärkelsen efter att ha sjungit fadon O Remorso. Karriären tog fart och på 1940-talet började han också spela in film.

Alfredo Marceneiro var känd för att vara mycket kräsen i valet av fadotexter. När han en gång uppträdde kom en man fram efteråt och kramade om honom, tackade och erbjöd sina tjänster. Det var poeten Manuel Rêgo som sedan skulle komma att skriva några av Marceneiros mest kända texter. När Rêgo dog snidade Marceneiro själv det kors i trä som skulle stå vid hans grav.

Hos dagens artister, som förhåller sig till föregångarna, så som Mariza och andra förhåller sig till Amália eller Camané förhåller sig till Alfredo Marceneiro, kan man också se vägar som pekar framåt och som dessutom för alltid skriver in dem i fadons historia.

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven. Är du intresserad av att köpa boken kan du skicka mig ett mail, på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Snaphanen rapporterar från Köpenhamn: Munir Awad, mannen som Sverige glömde

Här följer en liten rapport från terrorrättegången i Köpenhamn. Den tycks inte svensk press bry sig om att bevaka, trots att det är en svensk medborgare som står åtalad. Snaphanen rapporterar:

Jeg har med en kollega fulgt ankesagen mod den JP-Politiken-terrordømte svenske statsborger, Munir Awad, og skrevet en artikel i torsdagens nummer af Dispatch International om oplevelsen. To af dagene havde et pikant indslag, når man tænker på at appelsagen blandt andet hviler på et nyt vidne, der har vidnet at Awad ikke er en radikal muslim. Det var åbenbart, at Awad og de rettroende tilhørere kendte hinanden:

Förutom domarna, nämndemännen, åklagaren, tolkar och ett tiotal poliser finns bara tre åhörare – muslimska män med långa skägg……Under tisdagens lunchpaus gick Munir Awads försvarsadvokat fram till dem och sa att de skadade hans klients sak och bad dem gå. Muslimerna lämnade då domstolen och körde därifrån i en grå, svenskregistrerad Ford. (Planerade halshugga journalister, Dispatch International, ikke online)

Landsdommer Ejler Bruun tillod samtlige gange, man kom ind og ud af retssalen, af de tre salafisttyper demonstrativt blev siddende når samtlige 30 andre i salen måtte rejste sig. Det bliver til nogle gange, når der er pause hver time. Til sidst forlod de retten i en grå Ford Focus indregistreret i den 55-årige Ramadan A.’s navn. Han bor i Gøteborg. Dommen falder fredag og strafudmålingen mandag.

(Helt aktuelt har Sverige to somaliske svenskere arresterede for terror i New York. Sverige har været eksportør af muslimsk terror siden 1970′erne, og ikke lader det til at blive mindre i fremtiden med en muslimsk befolkning, der er godt på vej mod millionen. Der er brug for danske og norske politikere, der protesterer højlydt over hvad Riksdagen gør ved Sverige og sit nærområde i Norden. Spill-over kriminalitet fra Sverige er allerede over acceptable højder, og endestationen hedder grænsekontrol mod Sverige, sådan staves skriften på væggen. Langt ude? Vent 15-20 år.)

Ullmar Qvick: Dagen faller mot natten. En bok för obotliga romantiker (Norlén & Slottner)

Min gamle vän Ullmar Qvick har vid sidan av det egna diktandet mest skrivit fackprosa och gjort översättningar under ett långt liv. Som Sveriges ende nu levande albanolog har han utvecklats till ett enmans-universitet. Han bär den albanska nationens språkliga och kulturella historia på sina axlar, är därtill gift med en albansk kvinna och flitigt aktiv i albanska aktiviteter, såväl i Kosova och Albanien som hemma i Norrköping. Men Ullmar har sina rötter i Värmland, som folkskolelärare och flitig på alla de andra områden där han förvandlat hobby till vetenskap: i studiet av skalbaggar, i filatelin och i ”världsradiolyssning” som han började med i Kristinehamn vid 11 års ålder.

Det var för övrigt det som gjorde att han lärde sig albanska. När Ullmar och jag reste i Albanien 1978 berättade han om en äldre albansk man som frågat var han kom ifrån. Ullmar svarade sanningsenligt att han var från Sverige, varpå mannen skrattande sa: ”Mig lurar du inte, jag hör på din dialekt att du kommer från Skhoder” (en nord-albansk stad).

Nu utkommer han vid 78 års ålder med en bok som i skönlitterär form berättar om ett liv i världen. Bokens fiktive huvudperson känner man förstås igen från Ullmar själv, både i karaktärsdrag och i livsvägar.

Det finns ett gestaltningsproblem i boken, eftersom den rymmer många olika stilar och formspråk. Ullmar är angelägen om att med boken inte bara berätta skrönor utan också att få med hållningar om global politik och ekonomi. Det sker på bekostnad av fiktionen, och det tycker jag är synd.

Här finns ställvis några oerhört vackra kärlekstexter, den allra första inte minst som med sitt lyriska språk höjer sig i skönhet över livets solkigheter. Här finns också en rak och rörande prosa från dagens Sverige, där det faktiskt inte är konstigt att man möter Stalin och Stalín i samma text – ja, det är förstås två olika personer – och där Hells Angels och den svenska vänster han tar farväl av ryms i ett och samma samhälle. Man kunde kalla boken för en memoar, men det vore att glömma bort dess fiktion och historieberättande.

Här finns två andra bloggposter som har med Ullmars arbete att göra: här och här.

*

Här ser vi Ullmar fira den albanska självständighetsdagen 28 november 2009.

Uppdatering: På en sida om "invandrade författare" kallas Ullmar för "kosovoalban". Det är han inte. Han är värmlänning. Men sidan har en fin förteckning över en del av hans arbete, så den kommer här:

Egna verk:

Kosova : en politisk-historisk översikt. - 2. uppl. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1990. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 14)

Mera hjältemod än vete : [en dokumentärskildring om albanernas historia och samhällsliv under 1900-talet]. - Trelleborg : Drita, 2004. - 206 s. : ill. - ISBN: 91-631-5616-4

Översättare av:

Agolli, Dritero: Mor Albanien : poem. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1980. - 56 s. : ill. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 6). - ISBN: 91-85916-01-3
Orig:s titel: Nëna Shqipëri.

Egriu, Ibrahim: Gramatika suedishte : Svensk grammatik på albanska. - [Malmö] : [I. Egriu], 1995. - 136 s. : ill.

Pashku, Anton: Glöd. - Tollarp : Studiekamraten, 1996. - 69 s. - ISBN: 91-88576-49-3 Orig:s titel: Gof.

Beqiri, Ardita: Mitt hjärtas dagbok = Ditari i Zemrës sime. - Stockholm : Podium, 2000. - 132 s. : ill. - ISBN: 91-89196-24-4

Parallelltext på svenska och albanska 

Sheqiri, Rizah: Utan hem : var ska man bo? / [illustrationer: Sejdi Zeka ; övers. av Ullmar Qvick och förf.]. - Landskrona : Länsbibl. Sydost, cop. 2002. - 49 s. : ill.

Oseku, Shefki: Një lloj drite tjetër : poezi = Ett annat slags ljus : poesi på albanska i svensk tolkning. - 1. uppl. - Trelleborg : Drita, 2003. - 143 s. : färgill.
2. uppl. - Karlskrona : R. Sheqiri, cop. 2003. - 60 s. - ISBN: 91-974514-0-1
3. uppl. - Trelleborg : Drita, 2004. - 143 s.

Parallelltext på svenska och albanska
Abedini, Ibrahim: Sjöns smärta : poesi. - Landvetter : Abrahadim Ibrahim, 2003. - 64 s. - ISBN: 91-631-4648-7

Ullmar med det fria Kosovas första president, Ibrahim Rugova 2004.

Medarbetare till:
 
Albansk folkkultur : den mytiska hjältedikten, albanernas etniska historia samt frågan om det albanska folkets ursprung och familjen / [Ullmar Qvick, Andromaqi Gjergji ; översättning: Sven-Bertil Jansson, Ann-Marie Ramnerö]. - Stockholm : Svensk-albanska fören., 1987. - 35 s. - (Svensk-albanska föreningens skriftserie ; 10)

Urat tona / Riza Sheqiri, Ullmar Qvick, Ramadan Rexhepi ; ilustrimet: Burhan Misirli. - Stockholm : Statens skolverk, 1997-2001. - 2 vol.
Albansk text

Urat tona. Libër leximi për fëmijët shqiptarë në suedi = Läsebok för sverige-albanska barn. - Örsundsbro : CC:s bokimport [distributör], 1997. - 171 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-88373-42-8

Urat tona. Libër leximi për të rinjtë shqiptarë në suedi = Lärobok för sverige-albanska ungdomar / Rizah Sheqiri, Ramadan Rexhepi, Shefki Oseku. - Stockholm : Liber distribution publikationstjänst, cop. 2000. - 216 s. : ill. (vissa i färg). - ISBN: 91-89313-47-X

Utgivare av:

Blickpunkt: Kosova : en broschyr om svek, brott och frihetslängtan : om albanernas kamp för rättvisa : fascism i vår tid - vad gör de intellektuella?. - Norrköping : Svensk-albanska fören., 1999. - 60 s.

Örnarna och bergen : albansk poesi / [i urval och övers. av Ullmar Qvick]. - 1. uppl. - Gävle : Rallarros, 1979. - 221 s. : ill. - ISBN: 91-85650-03-X