Jan Balabán: Fråga pappa (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Jan Balabán

Hur mycket samtida tjeckisk litteratur möter vi i svensk översättning? Inte mycket. Med förlaget Aspekt, som drivs av Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister, har vi dock börjat se en mycket intressant utgivning. I deras serie Samtida tjeckisk litteratur har hittills utkommit Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš, En annan stad av Michal Ajvaz, Emil Hakls Föräldrar och barn (som jag skrivit om här) och Nanobook av Mardoša (Marek Huňát). Sedan ett par dagar finns också Jan Balabáns Fråga pappa utgiven. Den har jag just läst ut.

När man just befunnit sig i en ovanligt vacker och vemodig berättelse är det lätt att man tar till överord. Jag ska därför försöka säga något balanserat om den.

Jan Balabán (1961-2010) växte upp i norra Böhmen, där han plötsligt avled 2010. Han debuterade 1995 och betraktades som en av de främsta i sin författargeneration. Fråga pappa belönades med Magnesia Litera-priset 2011.

Motiveringen löd: ”Balabáns sista, nästan isande roman är det mest uppriktiga vittnesbörd man kan tänka sig om livet in extremis.”

I en miniintervju med författarens vän, journalisten Ondrej Horák, framkommer det att Balabán arbetade i tre år med romanen. Horák säger:

”Inspirationen till romanen Fråga pappa var hans fars död, även om man inte alls ska se boken som överdrivet självbiografisk. Minnena från faderns liv och hans bortgång gjorde Jan oerhört känslig. Han tog upp allt fler plågsamma frågor som hängde samman med livets förgänglighet. Jan Balabán var en ärlig och krävande människan – när han tog sig för något gjorde han det av hela sitt hjärta och av hela sin förmåga (…) han prasslade inte med några papper. För honom var skrivandet en existentiell process: både självbevarande och självförgörande.”

Fråga pappa sätter en familj i centrum: två föräldrar, tre barn. Barnen är vuxna och lever sina egna liv. Det är de två bröderna Hans och Emil (och hans Jeny) och dottern Katerina. Hon är svårt diabetessjuk och det ger mig också inblickar i sidor av sjukdomen från en helt annan synvinkel än min egen – hon ställs inför frågan hur en diabetiker för femtio år sedan skulle ha haft det och ser framför sig en blind människa med amputerade ben. Pappan, läkaren, är ett nav, berättelsens epicentrum. När han dör öppnar sig, som alltid efter en död människa, det svarta hål som så småningom fylls med frågor. Det är inga behagliga frågor som ställs.

I brev skickade från en Petr Wolf kommer det anklagelser. Med ramen – sovjetisk ockupation av landet, kommunistisk diktatur, censur och avskedanden, framväxten av Charta 77 – förstår man så småningom att pappan i familjen kanske inte förhöll sig på ett värdigt sätt till regimen. Var han en samarbetsman? Är Wolf en profet eller bara en ryktesspridare? Den gamla världen ställs mot den nya – det sovjetiska, ålderdomligt grå ställs mot moderniteten, det analoga mot det digitala.

Men också diktaturens rädda människor och deras motsats, de nyförlösta, de orädda! De som minns sina Charta 77-modiga oppositionella, de som läser Vaclav Havel, just som om han ännu betydde något för civilkuraget.

Och så humorn, den lågmälda som ibland stiger fram i ett stycke:

”En idiot i ungdomsförbundet som varit i Sovjetunionen kom till vår klass för att hålla en föreläsning om det väldiga landet, vår förebild, och sade bland annat: I affärerna har de till exempel inte så många korvar som vi har. Där har de kanske bara en korv, men den är godare än alla våra tillsammans.”

Medlöperiet, den nyttiga idiotin. Diktaturens eget nyspråk. En hel generation smittad. Men tack och lov fanns undantagen. De som insisterade på att tala och skriva det riktiga språket. Ondrej Horák säger:

"Och han struntade i att han med sitt bistra 'evangeliska' allvar kunde verka gammaldags och skrev alltid utifrån sig själv, utifrån sin autentiska upplevelse. Det finns en sorts oemotståndlig, direkt och vulgär snillrikhet på de ställen där många författare hemfaller åt en litterärt inarbetad drivenhet."

Jag har befunnit mig i en roman som har melankolin som grundton. Det är mycket tilltalande och skänker läsningen en stillhet och en ro. För den som vill kika in i den tjeckiska samtiden och se hur den förhåller sig till det förflutna och till nuet är det ingen tvekan, man bör läsa Fråga pappa.