Svante
Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska
närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen.
Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse
läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.
Hans bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats
och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en
nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans
Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom
sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”
Det
som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att
den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda
filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika
epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst
enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och
så att säga blivit beroende av dem.
Det kan te sig
överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler,
Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci,
Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns
också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig
ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer
än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i
sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt
finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre
Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga
inspirationskällor.
Men det verkligt värdefulla är att
Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till
namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna
är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och
begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som
respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och
ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska
kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.
Därmed
är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till
vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med
det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av
upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära,
religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks
bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.
Tack för påminnelsen. Nordin uppskattar jag och Filosoferna är en bok jag nog skaffar mig, just som referens.
SvaraRaderaTJ
Hur får du skyddsomslaget så där platt vid fotografering? Glasskiva?
SvaraRaderaVisst är Simone Weil fascinerande. Hon har kallats postmodern teolog. "Tyngden och nåden" med sina aforismer står för något nytt. Weil och de Beuavoir var förresten skolkamrater på gymnasiet. de Beauvoir ville här lära känna Weil. Men den senare avfärdade henne. Varför? Jo, de Beauvoir ska ha varit för stroppig och överklassig, "något jag förmodligen var på den tiden" medgav de Beauvoir senare.
SvaraRaderaOm detta berättar Pétrement i sin biografi. Och här berättar jag mer om Weils credo.
Kudos till Nordin att han nämner Nietzsche, Spengler och Jünger. Nordin är milt regimkritisk, han kritiserade t.ex massinvandring här. En annan bra bok av Nordin är "Bööks 30-tal". Ett gammalt högerspöke behandlas med respekt.
Jag skannar alla bokomslag jag använder i bloggen. När de skannats har jag dem i ett fotoformat som kan läggas i bloggen.
SvaraRaderaSimone Weil har jag ägnat mig mycket åt, sedan jag på 1980-talet fick just P:s biografi (som i sig är ett mästerverk)- jag rentav utgav en fiktiv text i dagboksform som heter Simone och fjärilen (Förlaget Gondolin 1996, den kategoriserades då som roman)
Läsvärt.
SvaraRaderahttp://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11252-angaende-humaniora-en-intervju-med-svante-nordin