Laurence Tardieu: Eftersom ingenting varar (Oppenheim, översättning av Thérèse Eng)

Laurence Tardieu. Foto: Oppenheim förlag

Det finns en kärlek som klangbotten. En man, en kvinna, deras dotter. Men det hotfulla ligger som ett filter över den. Man anar snabbt vad som skett.

Laurence Tardieus roman Eftersom ingenting varar griper tag i mig från allra första sidan. Den har en enkel struktur. Uppdelad i tre längre avsnitt skriver hon sig fram i berättelsen mot den slutliga förlösningen.

Först tillhör rösten mannen Vincent i juni 2005. Sedan blir det kvinnan Genevièves tur. Då är vi tillbaka vid tiden för katastrofen, 1990. Sista tredjedelen förenas de två igen, men det är genom Vincent vi ser båda två i en situation då den nästan ordlösa kärleken finns närvarande i den tragedi de delar.

I Genevièves avsnitt får vi framför allt ta del av en dagbok. Den 12 maj sammanfattar hon allt i några enkla ord: ”Bara orden håller mig vid liv”. Hon måste skriva för att överleva. I skrivandet kan hon hantera det hon drabbats av.

Paret har förlorat sin dotter Clara. Men inte i sjukdom eller olycka. Clara har helt enkelt försvunnit – polisen antyder att en psykopat går lös i Paris och att fler flickor försvunnit – vid åtta års ålder. Vincent går ner sig. Slutar prata. Geneviève gör tvärtom, när hon väl hanterat den akuta fasen, hon lämnar Paris för landsbygden.

Boken öppnar med att Vincente fått nödropet från Geneviève. Han måste komma, hon är döende. I bilen på väg till henne mediterar han över de liv som försvann, sitt eget, hennes, barnets.

Vid återföreningen sker något som bara kan likna den äkta kärlekens magi. En förening i just det som en gång band dem samman. Det är inte nödvändigtvis en fysisk kärlek, det är framför allt samhörighet, ömhet, omsorg.

Det var länge sedan jag blev så gripen av en roman skriven i vår tid.