Primo Levi. Förintelsens minnesdag

Den nazistiska förintelseindustrins främsta uppgift var att döda. Paradoxalt nog födde den ett antal författarskap. Det finns många exempel. Ett av dessa författarskap stod Primo Levi (1919-1987) för, och han är åter högaktuell sedan Bonniers förlag gett ut en tegelsten med tre av hans böcker. Verket består av: Är detta en människa? (översättning av Ingrid Börge), Fristen (översättning av Ingrid Börge) och De förlorade och de räddade (översättning av Barbro Andersson). Levi har berättat, att om han inte deporterats till Auschwitz 1944, så hade han inte börjat skriva. Han var kemist och skulle så förbli.

Finns det något nytt att lära av Primo Levi? Kan hans vittnesmål och resonemang rusta oss bättre inför dagens nygamla, allt intensivare judehat? Ja, jag tror det. En av lärdomarna borde vara att antisemitismen inte alltid klär sig i brun uniform eller återanvänder de nazistiska symbolerna.  De övervintrande nationalsocialistiskt influerade gruppernas förnekelse av förintelsen är naturligtvis problematisk. Men trots att de vuxit till sig de senaste åren är den svenska grenen av rörelsen ändå förhållandevis blygsam och syns mest på nätet.

Däremot är den islamistiska agitationen fullständigt indränkt av judehatisk syra. Den kommer inte minst från globala salafistgrupper. De flesta av oss har lärt oss känna igen dem genom spektakulära terroristdåd i al Qaidas regi, nu senast på oljeanläggningen i Algeriet. Men den agitationen finns också i moskéer och föreningar över hela Europa (många gånger internationellt dokumenterad, inte minst med dold kamera i moskéer), där man odlar myten om judarna som ett opålitligt härskarfolk, och där varje enskild jude, i Skåne, i Frankrike, Tyskland eller USA betraktas som ansvarig för det som andra judar – eller vanligast, staten Israel – gör eller säger. Förbindelsen i ideologiska plattformar mellan nazismen och islamismen är förbluffande lik, och det är förvisso ingen nyhet.

Primo Levi debutbok Är detta en människa? översattes till svenska 1988, men utkom i Italien  första gången 1947, sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Levi betraktade boken som ett överlevnadsinstrument. Han kunde fortsätta leva ett tämligen normalt liv, gifte sig och fick barn, fortsatte sitt arbete som kemist.

Fristen utkom 1963 och översattes till svenska1991. Fristen är en berättelse om vägen från de utrymda lägren, hela vägen tillbaka till hemstaden Turin i Italien. I boken finns en karta över resan, så man kan följa den från Auschwitz i Polen, vidare djupt in i Sovjet, där resan sedan går söderut igen, genom Rumänien, Ungern och Österrike, för att sedan nå ner till Turin.

Hur ska man tolka bokens titel, Fristen? Göran Rosenberg hävdar i sitt förord att denna resa blir en frist mellan det verkliga, fysiskt existerande Auschwitz och det som sedan ska förfölja Levi genom livet ”Auschwitz i huvudet” (och kanske därmed ha orsakat det självmord han anses ha begått 1987, även om det finns olika syn på hans dödsstörtande genom trapphuset där han bodde).

Samlingsutgåvans tredje bok är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den publiceras nu för första gången på svenska. Bokens tio texter är alla av stort värde och ger fördjupade kunskaper om Levis sätt att hantera och betrakta förintelsen och drivkrafterna bakom. Den boken ska jag återkomma till här i bloggen längre fram. Jag vill bara avsluta med några ord ur tredje bokens avslutande sammanfattning om den nazistiska förintelsen:

”Den inträffade mot alla förutsägelser; den inträffade i Europa; otroligt nog hände det att ett helt civiliserat folk, som just lämnat den blomstrande Weimarkulturen bakom sig, följde en pajas vars gestalt idag är skrattretande; likväl blev Adolf Hitler åtlydd och hyllad ända till katastrofen. Det har hänt och kan alltså hända igen: det är kontentan av det vi har att säga.”

Med anledning av dagen, här länkar till fler artiklar:

Svenska Dagbladet, Lars Vilks, Times of Israel om muslimsk antisemitism, Expressen, Times of Israel om ökande europeisk antisemitism, Sydsvenskan, och Skånskan. 

Och texter här i bloggen: Mikael Enckell, Saul Friedländer, Avraham Burg, Artur Szulc, Elisabeth Åsbrink och Elisabeth Åsbrink i samtal med Mikael Jalving.