Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)