 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vad är viktigt och vad är banalt en dag som denna? Jag försöker behålla hatten på också när det stormar. Ty den verkliga storm som sliter i träden är alltid hanterbar, medan den politiska metaforen "storm" är helt annorlunda.
Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållning och ställningstagande. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna, vilket det gör med råge kring den nya regeringen (som per definition måste vara ond och förvägras yttrandefrihet).
Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.
Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Vem har inlett och driver ett blodigt europeiskt krig?
Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det. Den som mumlar om Ukraina och Putin-fascismen mumlar också om sin egen frihet, sitt eget liv.
PS: The Guardian meddelade på söndagen att Salman Rushdie efter den islamistiska knivattacken blivit blind på ena ögat och förlorat förmågan att använda sin ena hand. Han fick betala ett högt pris för att ha hävdat yttrande- och tryckfriheten. Glöm honom inte.
