lördag 15 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Fem

Lars Englund. Foto: Harry Lindvall

5. EN LIVSBEJAKANDE DIKTARE
 
Det litterära 1940-talet var mångfaldigt och tämligen oenhetligt, men ändå har 40-talismen blivit ett bestående begrepp. En pessimistisk, för att inte säga ångestladdad, och djupt ironisk livssyn var basen. Därtill kom en högstämd stil, gärna åt det klassicerande till.

   Inom den ramen rymdes dock, för att här hålla sig till poesin, så skilda temperament och utövare som den i grunden romantiske Erik Lindegren, ironikern Karl Vennberg, Werner Aspenström, som efterhand utvecklade en skepticism på vardaglighetens grund; Elsa Grave blev en av våra skarpaste civilisationskritiker, Rut Hillarp valde att senare besjunga vår faktiska belägenhet i nuet med hjälp av de antika myterna. Kanske mest otidsenlig av alla var – redan från början, ska sägas – den milde Lars Englund. Han har kommit att framstå som en av den svenska lyrikens ljusaste stämningsmålare. Fast riktigt så enkelt är det inte.

Mot tidens ångeststämningar ställde Lars Englund en trots-allt-hållning, det mörka lyser här och där igenom, men dikten blev för honom en besvärjelse av de ljusa stråken i tillvaron. Redan debutsamlingen, tillkommen under andra världskrigets första period, hade den vardagligt bejakande titeln Säg du. Genom samlingarna går också ett stråk av kärleksdikt.

   Lars Englund skapade en impressionistisk miniatyrstil, i kortdiktens form, präglad av lätthet och flykt. I de få, tunna diktsamlingar han publicerade, skrev han i grunden samma dikt, om och om igen, med ständiga variationer. Vad det gällde var att fånga ögonblicken av absolut närvaro och av ogrundad klarhet, där allt är i balans. Han sökte en stillhet, hårfin och snabbt försvinnande, liknande den mellan hjärtslagen, en där själens oro och världens mera dystra hanteringar ögonblickskort kunde uppvägas av ett ljusstråk, en vindfläkt, en koltrastflöjt.

I en debattartikel i tidskriften 40-tal efterlyste Lars Englund djup i den samtida lyriken. Längd och bredd har den, skrev han, men den saknar ett tredje, hemlighetens dimension. I samma artikel beskrev han sig själv som ”ögontjänare, akvarellist”.

   Det är träffande, för visst är det akvareller han målar, med några få konkreta element, och därutöver en svävning som tonar bort i det outsagda, det kanske outsägliga: ”I tveksamma dunkelljusets stund då förtvivlan / och frid är som mun mot mun ) då faller dagg / över pannor och gräs / - du ångestsvett / mjukt bebådande Morgon: / vind, svindelklarhet, vilda svalors kast!”

   Här är som synes både balansen och det som hotar den. Här finns också några av Englunds nyckelbegrepp: vind, dagg, morgon, svalor, och man kan fylla på med flera: regn, gräs, hav, gryning, himmel. Gärna också sammansättningar: havstystnad, skymningsdager, eller som i dikten ovan, svindelklarhet, dunkelljus.

Lars Englund föddes 1917 i Stockholm och växte upp i villaförorten Smedslätten. Hans föräldrar hade finlandssvensk bakgrund, och till poetens bestående minnen hörde några barndomssomrar på Åland. Havet är alltid nära i hans lyrik. Att han tidigt blev intresserad av de finlandssvenska modernisterna är lätt att se av hans dikter: här finns inspiration från både Rabbe Enckell och Gunnar Björling.

   Hela sitt vuxna liv verkade Lars Englund som folkhögskollärare, längst i Vindeln i Västerbotten. Han for gärna omkring på moped, och de händer som formade tunna lyriska akvareller kunde också laga en förgasare. Sina dikter hade han nästan alltid med sig i en sliten tunn portfölj: ”Alltid finns det något ord man kan ändra på…”

   Hans liv blev kort; en sommardag 1959 dödades han på sin moped av en omkörande bilist. Hans verk är litet: fem diktsamlingar (den sista postumt utgiven), och ett egenhändigt urval, därtill några antologier, med svenska respektive japanska kortdikter. Hans böcker har vackra titlar, som Stark dagg, Svala, Hand, fågel. Lättast att få tag i är det fylliga urval, Snö i juni, som Lennart Frick publicerade 1986. Lars Englunds dikter, med fördel lästa i små portioner, har en friskhet som står sig, också när den kläms mellan vardagens sköldar. 

Följande dikt ingår i samlingen Svala, 1950:


                      I dagningen

                      Jag ville komma ut så tidigt
                      att jag kunde överraska morgonen, överrumpla den
                      – liksom genom en annan dörr
                      och plötsligt vara där innan den anade det
                      Se den klä sig som en flicka
                      i vaknande hassellöv
                      och långsamt vindrört ljus och vatten –
                      Och märka mig och ropa till med gälla fågelröster!