I polska Torun stod hennes morfars vagga. Den gamle juden vandrade därifrån
med sitt brännvinsrecept, kom till Danmark där han träffade en ung kristen
kvinna.
Ur henne steg hon som skulle bli författarinnans moder, och långt borta
från det judiska skulle också hon kretsa kring vaggan och traditionen, eftersom
morfadern fått fly föraktet och potatisen morgon, middag och kväll. Kopernikus
hade också levt där och när ursprunget ska beskrivas är det inte
brännvinsmakaren utan alkemisten som hyllas, en historia vacker som livet
självt, roten är ju alltid, skriver hon, "en okänd sång."
Suzanne Brøgger har just berättat: fragmenten om detta ursprung finns
spridda i den mer än fyrahundra sidor, oupphörligt fascinerande berättelsen
"Sølve", som både kan läsas som en memoarbok och en Danmarkshistoria.
Det är en frustande, frenetisk, fräck och fantastisk Brøgger vi möter. Det
är ett mildare temperament över henne nu, prosan andas ett slags lugn och
eftertanke, men det är samma kvinna som givit oss "Creme fraiche" och
de andra klassiska böckerna.
Hon är densamma i litteraturens mest grundläggande mening: hon berättar
sitt liv, hon skriver vidare på sitt stora jag-verk, som alltid blir den
ärligaste, men också mest smärtsamma och direkta formen av litteratur.
Brøgger pjåkar sig inte. Men hon bökar runt när hon berättar, med både
humor och distans, om denna plats där den gamla skolan står. Där fanns gården
Sølve. Platsen bestämmer hennes berättelse. Den blir en djuplodande lokal
historik. Blicken går långt bak i tiden, men berättelsen hejdar sig hela tiden
inför nuet: människorna, miljöerna. Men hon är ingen intellektuell
name-dropper, tvärtom är det den lilla byns egna människor hon talar med och
om.
Hon
återkommer gång på gång till det judiska. Nej, säger Brøgger, jag själv
är inte jude, men vi kommer inte undan det (och ändå är hon i strikt
mening det, morföräldrarna beskriver hon som "judiskt borgerskap" i sin
stora släktkrönika Jadekatten). Men det är inget slutgiltigt biologiskt
faktum utan en filosofisk fråga. Det judiska säger hon, är den
tillspetsade
versionen av frågan om vad en människa är i förhållande till Gud eller
intet.
Israelerna är ett bosatt folk skriver hon, i motsats till detta att vara
jude –
som är "den hemlösa, transportabla lärdomen". Den människan, fri att
komma eller gå, var just vad nazisterna ville göra slut på. Den fria
människan
som ett hot mot allt det totalitära. Så kretsar Brøgger kring både ett
arv i
familjen och en av samtidens avgörande frågor.
Men boken handlar om så mycket mer: familjelivet, maken (den förste, siste
och ende), om moderskapet och dotterns uppväxt som så i grunden förändrar
hennes egen tillvaro, om moderns anorexi som kastar en lång skugga in i henne
själv.
I starka fragment återkommer ämnena gång på gång, de blir som små sidospår
i den stora berättelsen om Sølve, skolan, Løve, Torbjørn och Ziene och de
kollegor som tycks ha betytt mest för henne (där Villy Sørensen hela tiden
kikar ut ur texten).
Så byggs berättelsen upp som en väv: man känner efter ett tag igen
mönstren, metoden, och förstår varför skolhusets historia är så viktig för
författarinnan (och fröjdas över berättelsen om hur Joachim Israel var en av de
fyra som köpte huset och därmed möjliggjorde för Suzanne Brøgger att finna den
lokala förankring och frid som behövdes för att skapandet skulle förlösas).
Och mot slutet av boken närmar hon sig en kärnfråga: hur ska man hantera
varje vardag, även om man är ensam?
Är det viktigt att "pynta sitt hus med blommor" eller att bära
vackra kläder trots att ingen ser på? Hon svarar ja på sina frågor, därför att
man varje dag måste påminna sig själv om "livets vidunderlighet". I
den andan är hela boken skriven.