Drömmens café i Paris - eller verklighetens sjukhus

Nu låter jag drömmarna föra iväg mig. Jag drömmer mig till ett café i Paris. Fotografen är Anne-Marie Berglund.

I verkligheten ligger jag snart på Mammografiavdelningen, Centralsjukhuset i Kristianstad. Där ska man undersöka om det som drabbat mitt vänstra bröst är cancer, och i så fall vilken form.

Jag är naturligtvis rädd och mycket orolig. Att jag är sjuk har jag förstått sedan mitt hjärta stannade för snart två år sedan, liksom att det blev värre när neuropatin tillstötte.

Vad som väntar är bara ett förspel. Det kommer att ta en vecka innan läkaren kallar mig till samtal om vad de hittat.

Suzanne Brøgger: Sølve

 

 

I polska Torun stod hennes morfars vagga. Den gamle juden vandrade därifrån med sitt brännvinsrecept, kom till Danmark där han träffade en ung kristen kvinna.

 

Ur henne steg hon som skulle bli författarinnans moder, och långt borta från det judiska skulle också hon kretsa kring vaggan och traditionen, eftersom morfadern fått fly föraktet och potatisen morgon, middag och kväll. Kopernikus hade också levt där och när ursprunget ska beskrivas är det inte brännvinsmakaren utan alkemisten som hyllas, en historia vacker som livet självt, roten är ju alltid, skriver hon, "en okänd sång."

 

Suzanne Brøgger har just berättat: fragmenten om detta ursprung finns spridda i den mer än fyrahundra sidor, oupphörligt fascinerande berättelsen "Sølve", som både kan läsas som en memoarbok och en Danmarkshistoria.

 

Det är en frustande, frenetisk, fräck och fantastisk Brøgger vi möter. Det är ett mildare temperament över henne nu, prosan andas ett slags lugn och eftertanke, men det är samma kvinna som givit oss "Creme fraiche" och de andra klassiska böckerna.

 

Hon är densamma i litteraturens mest grundläggande mening: hon berättar sitt liv, hon skriver vidare på sitt stora jag-verk, som alltid blir den ärligaste, men också mest smärtsamma och direkta formen av litteratur.

 

Brøgger pjåkar sig inte. Men hon bökar runt när hon berättar, med både humor och distans, om denna plats där den gamla skolan står. Där fanns gården Sølve. Platsen bestämmer hennes berättelse. Den blir en djuplodande lokal historik. Blicken går långt bak i tiden, men berättelsen hejdar sig hela tiden inför nuet: människorna, miljöerna. Men hon är ingen intellektuell name-dropper, tvärtom är det den lilla byns egna människor hon talar med och om.

 

Hon återkommer gång på gång till det judiska. Nej, säger Brøgger, jag själv är inte jude, men vi kommer inte undan det (och ändå är hon i strikt mening det, morföräldrarna beskriver hon som "judiskt borgerskap" i sin stora släktkrönika Jadekatten). Men det är inget slutgiltigt biologiskt faktum utan en filosofisk fråga. Det judiska säger hon, är den tillspetsade versionen av frågan om vad en människa är i förhållande till Gud eller intet. Israelerna är ett bosatt folk skriver hon, i motsats till detta att vara jude – som är "den hemlösa, transportabla lärdomen". Den människan, fri att komma eller gå, var just vad nazisterna ville göra slut på. Den fria människan som ett hot mot allt det totalitära. Så kretsar Brøgger kring både ett arv i familjen och en av samtidens avgörande frågor.

 

Men boken handlar om så mycket mer: familjelivet, maken (den förste, siste och ende), om moderskapet och dotterns uppväxt som så i grunden förändrar hennes egen tillvaro, om moderns anorexi som kastar en lång skugga in i henne själv.

I starka fragment återkommer ämnena gång på gång, de blir som små sidospår i den stora berättelsen om Sølve, skolan, Løve, Torbjørn och Ziene och de kollegor som tycks ha betytt mest för henne (där Villy Sørensen hela tiden kikar ut ur texten).

 

Så byggs berättelsen upp som en väv: man känner efter ett tag igen mönstren, metoden, och förstår varför skolhusets historia är så viktig för författarinnan (och fröjdas över berättelsen om hur Joachim Israel var en av de fyra som köpte huset och därmed möjliggjorde för Suzanne Brøgger att finna den lokala förankring och frid som behövdes för att skapandet skulle förlösas).

 

Och mot slutet av boken närmar hon sig en kärnfråga: hur ska man hantera varje vardag, även om man är ensam?

 

Är det viktigt att "pynta sitt hus med blommor" eller att bära vackra kläder trots att ingen ser på? Hon svarar ja på sina frågor, därför att man varje dag måste påminna sig själv om "livets vidunderlighet". I den andan är hela boken skriven.

 

 

Pentti Saarikoski återfunnen

 

Det händer dagligen att saknaden kommer över mig. Enskilda böcker, men också hela författarskap.

Var hamnade de? Tusentals böcker från mitt bibliotek på drift. 

Pentti Saarikoski känner jag en djup samhörighet med. Eftersom hela hans författarskap lämnades åt vargarna har jag i dagarna köpt ett nytt exemplar av Vid Europas rand. Jag tycker om att den är sliten. Läser korta avsnitt i taget.

"Ekot här i dalen är så bra att det upprepar en hel mening, en mening av den längd som man använder när man grälar. Dra åt helvete, och megafonen upprepar: dra åt helvete."

Kafkas grav

 

Kafkas grav i Prag. 1992 var jag där med min äldste son Mikael, då han var 19 år. Han tog bilden. Det är ett starkt minne i ett liv utan nya...

Ut och in

Vi blir inte mycket äldre än så här. Jag vet varje dag hur det ser ut, också inuti mig.

Det inre avspeglas alltid utvändigt. Bara så att ingen missförstår situationen, ser vi denna ut-och-inbild av oss själva.

"Att gå till Canossa"

 

Vill ni vandra till Canossa? Den första Canossavandringen inträffade i januari 1077.

Den historiska botgörarvandringen har gett upphov till begreppet "att göra en Canossavandring".

Uttrycket "att gå till Canossa" betyder att göra avbön eller att förödmjuka sig  Man skulle alltså göra detta, så att överheten kunde se att man var en förödmjukad undersåte. Bismarck myntade i den tyska riksdagen 14 maj 1872 uttrycket"Till Canossa går vi inte".

Vid Europas rand

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)

 “ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk." 

Varje dag upptäcker jag böcker jag missat att ta med mig i flytten. Senast var det alla böcker av Pentti Saarikoski. Så jag gick till Bokbörsen och handlade. Min pension tog slut, så när som på en tusenlapp. Vilken rikedom är det inte att ha förlorade böcker hemma igen! Jag känner hur livet rinner ifrån mig, men jag ska läsa så länge jag orkar.

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

Pentti Saarikoski är ju en av de viktigaste, inte sant? Jag har mött honom i verkliga livet, men det är i böckerna jag vill umgås med honom. När han umgås med filosofer och vackra filmstjärnor - som sedan visar sig vara katter! - då trivs jag. 

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk."

 

Från Francos Spanien till Israel/Palestina/Syrien-krigen

 Spanienfrivilliga? Vi talar om 1936 och det inbördeskrig som rasade. Hur slutade det? Med att fascisterna ”vann” och grep makten. Regimen skulle få sitta kvar länge. Hör det inte till allmänbildningen att veta vem Franco var?

Balkanfrivilliga? Vi talar om 1990-talet då ”inbördeskrigen” rasade i det sönderfallande Jugoslavien. Hur slutade det? Nya, självständiga stater grundades. Bosnien, Kosova och andra behöver vi inte ens nämna. Vilka var de frivilliga? Mest människor med samma etnicitet som länderna det handlade om.

 

Israel/Palestina/Syrien befinner sig i ett oändligt sönderfall. Vi talar nu om 2023-2025. Frivilliga? Både ja och nej, de flesta vill bort. Massakrer – i själva verket ett folkmord och ett utplånande av hela samhällen - utförda i södra Israel blir startskottet för ett stort, och allt större krig. Frivilliga från hela världen väller in samtidigt som många israeler lämnar för gott. Hur ska Israel överleva detta? Den syriska regimen flyr till Putins ”trygga” famn. Inbördeskrig utbryter och rasar mellan landets alla etniciteter. Hur ska Syrien överleva detta? Palestinierna formar långa ormar som rör sig fram och tillbaka utmed stränderna och kan beskåda ett helt sönderbombat territorium. Hur ska ett aldrig existerande Palestina leva/överleva/ens födas?

 

Ödets timme närmar sig

 

Nu är det avgjort. Nästa måndag ska jag till CSK och göra de tre undersökningarna: mammografi, ultraljud och nålspetsbehandling.

Jag är oändligt tacksam för att kvinnan jag talade med förstod situationen. Samtidigt är jag livrädd, både för själva undersökningarna och för vad de leder till.

Den enda trösten är den fantastiska personalen på sjukhuset.

Att solen lyser är ingen tröst. Möjligen gör det just denna dag lite vackrare.

 

Se mot himlen

 

Om man ser mot himlen genom trädets grenar slipper man, om än bara för ett ögonblick, allt det som sker i marknivå. Försök ska du se! Resultatet är häpnadsväckande och frigörande.

Mediciner och prischocken

Jag har tjugo mediciner, de flesta på grund av hjärtstoppet för snart två år sedan. Jag började titta på priserna, eftersom mitt frikort gått ut och jag nu måste betala fullt pris för de preparat jag köper.

Den absolut dyraste heter Forxiga och ska bland annat hålla ordning på min hjärtsvikt. En sådan ask kostar 1.383,53. Priset ligger ungefär på samma nivå hos alla kedjorna. Så länge jag hade frikort behövde jag inte ens tänka på det.

Nu fick jag en prischock, för att tala modern svenska. Jag läser mig till insikten att många människor i vårt land helt enkelt avstår från att hämta ut sådana mediciner.

En tröst för mig är att de övriga 19 preparaten ligger runt 100:- för en förpackning med 100 tabletter, vissa under hundralappen och andra bara lite över.

Nu har jag lärt mig. Men jag kommer inte att ha bättre ekonomi när jag ska hämta ut nästa Forxiga, eftersom jag då också ska betala min restskatt.

***

Brevet från polisen fick jag med Stefan Isakssons nya CD Green Steps. Stefan är en av vårt lands främsta jazzmusiker. Hans tenorsaxofon kan hjälpa mig att bli lugn och tänka mildare tankar än annars. 

Söndagströst

 

Där finns tystnaden. Här finns smärtan och ett oändligt kaos. Det kan räcka att titta ner i marken för att tystnaden och skönheten ska vara till tröst.

 

Uppgivenhet, sjukdomar

 

Igår bestämde jag mig för att lämna Facebook.

Det är en helt kort tid jag varit med där och ser det mest som ett misslyckande.

Jag har sårat människor, uttryckt mig illa och låtit vrede spilla över. Jag säger uppriktigt förlåt. Jag uppförde mig mycket illa, så som jag gör när jag trängs in i ett hörn.

Sedan hjärtstoppet för två år sedan har jag förändrats mycket negativt, både mentalt och fysiskt.

De två nya sjukdomarna är tunga att bära. skulle besöket på mammografin dessutom visa det jag fruktar allra mest, manlig bröstcancer,är jag nära att helt ge upp.

Varför är man alls ute på nätsidor som dessa? Svaret är enkelt: man vill ha ett umgänge, man vill lära och utvecklas. I mitt fall är det dock för sent. Mitt liv går mot sitt slut.

Bilden är avsiktligt val. När jag är på vän neråt ser jag ut så här. Jag vill uppriktigt sagt inte resa mig upp igen

Krigets skönhet och olycka

Skärmdump från The Times of Israel

 

Varje dag läser jag Times of Israel, för att bli informerad om krigets verklighet.

Alltid handlar det om vidrigheter. Men det har slagit mig att allt bildmaterial som tagits kvälls- och nattetid har en grotesk skönhet.

Rubriken i i ovanstående säger också något jag grubblar på dagligen. Kommer Israel att överleva det som pågår. Låt inte skenet bedra allt pekar på något vi helst inte vill tala om. Ett krig för överlevande kan misslyckas.

Idag lämnar jag Facebook

 

På Näsby i Kristianstad bygger man en stor moské

Vem som betalar den orkar jag inte ens ta reda på.

I ett sådant land vill jag inte leva.

 

Under fredagen får jag hjälp att stänga Facebook för gott. Det blir en befrielse.

 

Men jag vill samtidigt säga tack till de människor som betyder så mycket för mig Mest av allt Karin i Paris och Bodil i Zagreb. Tack för alla år. Jag kommer att finnas kvar i bloggvärlden. Tack till Tell och Ullmar. Tack.till Madeleine, Helena, Ronny, Michael och Mitchi, tack till Eva i Malmö och Olseröd. Tack Ismail och Betim, Sherif och Kenneth.

Tack till alla jag just nu glömmer namnen på.

Tack till danska vänner.

 

Jag kan inte säga något annat än att ni betyder ofantligt mycket, och ändå tar jag nu farväl.

Min enda digitala plats är Nydahls Occident. Den håller fast vid det som andra tycker är förhandlingsbart. Den fortsätter där Facebook slutar men den började långt dessförinnan.

Det är vår, vänskapens människor saknas

 

Det är vår, i alla fall tillfälligt, och Astrid fotograferar. Som här, just där den importerade sanden övergår i hav.

Tröst kan vara en famn att vila i.

Tröst kan vara en pålitlig vänskap.

Tröst kan vara en stund vid havet.

Jag flyttar mig i sidled bort från de relationer jag trodde var äkta. Sanden under fötterna drar jag med mig som bevis på förflyttningen. Flyktiga? Det trodde jag inte, rakt tvärtom.

Det finns i sjukdomens ensamhet människor jag verkligen saknar. Hur gott skulle inte ett möte vid middagsbordet vara? Alla ni Evor, alla ni Ervin och Lennart, alla ni andra som vet att vi saknar, med eller utan namn vi kommer ihåg. Hjälp oss bekämpar den glömska som är förfallets och sjukdomarna tecken!

 

 

Semestervila och jazz

 

Foto: Jazzsaxofonisten Stefan Isaksson, en kär vän i många år, har varit på resa. Jag fick låna lite bilder av honom. Se på skönheten i dessa!

"Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson har spelat på de svenska jazzscenerna sedan mitten av 70-talet. Under årens lopp har han hörts med band som Contemporary Bebop Quartet, Svenska Radiojazzgruppen, Monika Borrfors kvintett och Per-Henrik Wallin Tentett för att nämna några. 

Stefan Isaksson har en djup förankring i den bördiga myllan efter Dexter Gordon och John Coltrane men besitter ändå en stark, närvarande integritet och ett personligt tonspråk. På ett tilltalande sätt lockar Isaksson fram melodiernas inneboende harmoniska kvaliteter 

:::

 

Vibrerande, naket och kollektivt telepatiskt musicerande direkt från hjärtat." Ur Orkesterjournalen

Lingenäset under blå himmel

En ljuvlig eftermiddag fick vi vid Lingenäset. Man sitter bara en mil från Kristianstads centrum, ändå är det knäpptyst där.

Astrid plockade Ramslök - som vanligt,höll jag på att säga.

Jag dricker aldrig kaffe när vi är ute så här, det driver bara på mitt neuropati-skadade urinsystem. Jag nöjer mig med ett par goda rån med ost på.

En underbar eftermiddag i solsken och tystnad blev det.

Räcker det nu?

 

Gick vid havet, vilsen och ledsen. Kroppen stänger av viktiga funktioner, själen kämpar för jämvikt.

Utanför mig är himlen blå. 

 

Vi delar bil. Allt får jag av henne.

Hemma igen står alltid sjukdom i kontrast till tv, litteratur, vegeterande.

 

Maten är inte i centrum men när midnatt närmar sig unnar jag mig tre skivor ost och tre skivor skinka till tre glas portugisiskt rödvin.

 

Skammen ligger under sängen. Jag ovanpå.

Överlevandet är en ny epok som är att följa med ner i slutet. 

 

Jag vill inte. Jag har inget att sätta emot, mer än havsvyn. Räcker det?

 

LIVSMEDELSBOJKOTTEN MOT BUTIKERNA PÅGÅR, GLÖM INTE DET

Mörker och ljus, förfall och gymnastik

Snö i Häglinge. Foto: Astrid Nydahl

 

Det var just i den sekund jag bestämt mig för att ge upp helt. Då ringde telefonen. Det var fysioterapeuten jag lärde känna för många år sedan på Sportmed. Hon gav mig möjlighet att börja på hennes nya klinik. Jag ska börja med hennes behandling, sedan finns där en stor lokal med just de hjälpmedel jag behöver. En liten strimma ljus just när allt - fysiskt och psykiskt - är som svårast. Men jag lyfter inte själv några glas. Jag blir tillräckligt nöjd av sömntabletten jag tar om kvällen.

***

Imorgon kommer pensionen. Då var det, som vanligt, planerat att vi skulle storhandla. Men vi ansluter oss till bojkotten av de vidriga företag som nu höjer priserna så mycket att det sticker i ögonen. Vi måste på alla sätt visa att vi fått nog av dem. Och de är likadana allihop: Maxi, Willys och Coop som tillsammans kontrollerar 90% av marknaden.

Anne-Marie Berglund skålar. Foto: Hideo Matasumoto

Platsen där vila, eftertanke, sorg och smärta ryms samtidigt, i mig och andra

 

VILA 

Jag måste få den varje dag. Platsen är mindre viktig, men är den fri från människor är det så mycket bättre. Vila för både kroppen och själen.

EFTERTANKE

Det är kanske min största brist. Jag gör och säger saker alldeles för ofta. Skriver dem. Borde vara tyst och grubbla på eftertankens betydelse.

SORG

Sorgen är en viktig del av mitt liv. Både i det privata och familjära, men också i kretsen av vänner och kollegor.

Hur många har lämnat och hur många har funnits i min sorg? Jag räknar dem inte, jag vet vem de är.

SMÄRTA

Smärtan är i högsta grad en del av mitt liv. Jag kunde nöja mig med att tänka på den psykiska smärtan som följt mig sedan tonåren. Men numera är smärtan också fysisk och det blir allt mer plågsam. Jag försöker att inte falla ner i självömkan men jag förlorar ofta mot smärtan.

Kristoffer Arvidsson (red.): Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot (Göteborgs Konstmuseum/ Appell förlag)

 

Det är en mäktig bok jag packar upp. Tung. Innehållsrik.

 

Jag vet att den kretsar kring en utställning i Göteborg, och samtidigt är en bok i egen rätt. Förlaget skriver bland annat:

 

”Forskare, författare och bildskapare granskar i denna bok hur tankarna kring apokalypsen tog form under reformationen, hur katastrofmediering tedde sig kring sekelskiftet 1900 och hur den nakna kroppen intog en central roll i yttersta domen-motivet. De berättar också om romantikens dramatiska motiv, symbolismens ödesstämningar, dystopier och science fiction. Inte bara konst i måleri, grafik, skulptur och video berörs, utan även litteratur, film och tv-spel. Och allt är inte nattsvart – undergången kan också uppfattas som en möjlighet, en övergång till ett annat tillstånd.”

 

Bildkonsten förmedlar både konkreta undergångsmotiv och den stora skönheten. Vem kan fly undan motiven? Inte jag. Tvärtom tvingar de mig djupare in i tematiken. Den har jag och min generation levt med hela mitt liv, från Kubakrisen med hotet om atombomben, då jag var elva år och förvissad om att det var det malmöitiska skyddsrummet som väntade, fram till Kalla krigets murar, och ett omfattande förtryck av såväl individer som hela samhällen. Apokalypsen är och förblir en beståndsdel av våra liv och länder.

 

Samlingsutställningen på Göteborgs konstmuseum rymmer verk från 1400-talet till idag. Riksbankens Jubileumsfond spelar en stor roll för detta projekt.

 

Bokens inledning rymmer, helt logiskt, ett stycke ur Uppenbarelseboken, med orden ”Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop…”

 

Ett bokverk är presentationen av, och samtidigt i egen rätt, något skönt och vackert att beskåda. Apokalypsen må vara det ultimat värsta, men den visas här av konstnärer som förstår att gestalta den. Därför tycker jag mycket om att, uppslag för uppslag, bläddra och läsa eftertänksamt. Varför fly undan? Varför inte stanna kvar, i boken eller utställningen. Boken är inget man läser i sängen strax före nattsömnen. Men den är perfekt för ett bord eller ett bokstativ.

 

Bekantar man sig med  gamla mästare som Albrecht Dürer och Caspar David Friedrich, eller nya mästare som Lars Hillersberg och dansken Palle Nielsen bättre än så här? De var bara exempel. Boken är i själva verket ett ymnighetshorn av personligheter, stilar och epoker i ämnet. Att jag saknar några konstnärer som kunde ha varit med är bara en struntsak. Många andra är det ju!

 

Med tacksamhet återvänder jag till boken. Inte för att enbart njuta, utan också för att lära.

 

 

 

Dödsbud

 

Dag Solstad är död. Ett hugg i bröstet.

Solstad var den som betydde mest för mig under de formande åren på 1970- och 1980-talen.

Utan Solstad hade jag förmodligen aldrig vågat.

Jag överlevde mitt hjärtstopp 2023. Dag gjorde det inte. I fredags kväll stannade hans hjärta.

Rikedomen i hans författarskap går inte ens att beskriva.

Tack Dag!

Horace Engdahl i Expressen idag, trösterik läsning

 

Apropå bevingade ord så har du ju själv gett upphov till det ofta citerade: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. 

 

– Ja, jag kom på det under en intervju. I Tyskland daltar man inte med folk som man gör i Sverige. Man förväntas vara vuxen där och motsvara fordringar. Det är mycket strängare, som ett vuxet samhälle ska vara. Jag tycker att Sverige är tramsigt. Det är ett resultat av högkonjunkturen och välfärdsstaten. Den här lite lallande nationen som vi blivit på ett par generationer.

 

Expressens kultursida idag. En klassiker av stort värde. https://www.expressen.se/.../jag-kunde-inte-lita-pa.../

 

Bild: skärmdump från Expressen.

Privat eller personligt

Som författare och kulturjournalist har jag befunnit mig i offentligheten sedan 1972. Det stora arkiv jag lagt i en av mina döttrars händer innehåller också artiklar och essäer av djupt personlig karaktär.

Men jag var tvungen att dra i handbromsen. Jag vill i största avskildhet hantera i alla fall den första fasen av det som nu pågår. Jag får mycket stort stöd och många goda råd av vissa personer, och det skänker stor tröst.

Fredagsmeditation

Ur Apokalyps. Målning av John Martin 1789-1854

 

Apokalyptisk undergång

 

Ibland blir man häpen över att en bok når fram.

Från fina förlaget Appell kom den här boken sent om kvällen. Jag ska i lugn och ro läsa den, njuta av det fantastiska bildmaterialet och senare återkomma med en recension.

 

Här förlagets presentation:

 

Apokalyps

Från yttersta domen till klimathot

Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot visas 22 feb 2025–18 jan 2026 på Göteborgs konstmuseum

 

Utställningsprojektet är en del av Riksbankens Jubileumsfonds forskningsförmedlande satsning RJ Konst och kultur, som syftar till att göra humaniora och samhällsvetenskap tillgängligt för en bredare publik.

 

 

Rädslan för apokalyptisk undergång är ständigt närvarande i dagens offentlighet, men känslan av förestående hot är inte ny. Bland orosmoln i modern tid kan nämnas krig, pandemier, klimathot och AI. Längre tillbaka, i 1500-talets kristna världsbild, orsakade domedagsprofetior skräck och oro.

Tankar kring undergång har fängslat otaliga konstnärer genom historien och idén om världens slut har paradoxalt nog väckt, och fortsätter att väcka, kreativitet och skaparlust. Här undersöks tematiken utifrån konstens horisont, med utblickar mot en vidare visuell kultur. Aktuella frågor och stämningar placeras i ett historiskt sammanhang från renässansen till nutid.

 

Forskare, författare och bildskapare granskar i denna bok hur tankarna kring apokalypsen tog form under reformationen, hur katastrofmediering tedde sig kring sekelskiftet 1900 och hur den nakna kroppen intog en central roll i yttersta domen-motivet. De berättar också om romantikens dramatiska motiv, symbolismens ödesstämningar, dystopier och science fiction. Inte bara konst i måleri, grafik, skulptur och video berörs, utan även litteratur, film och tv-spel. Och allt är inte nattsvart – undergången kan också uppfattas som en möjlighet, en övergång till ett annat tillstånd.

 

Boken ges ut i samband med utställningen Apokalyps – Från yttersta domen till klimathot på Göteborgs konstmuseum.

Pappas profil

 

Jag går med pappas profil sedan länge. Med kutrygg.

Men jag är inte han. Jag är jag.

Var börjar och var slutar en släktlinje? Ingen vet. Vår egen del av den är oändligt kort.

Svan utan sång

 

Svanarna i Tosteberga är alltid där - inte samma individer kanske, men de är där.

De inger ett slags lugn, och en förtröstan.

Nu är situationen svår och allt som kan lindra är en viktig sak. Svanarna i Tosteberga till exempel.

Obetydligheterna

 

I samma takt som sjukligheterna äter sig djupare, går jag också allt längre ner i obetydligheterna. 

Varför skulle jag bry mig om det politiska livet? Det utövas och praktiseras av figurer som i sina bästa stunder är nollor. Över hela fältet. Samtliga inräknade.

När en pyroman härjar ställer han till mindre skada än politikerklassen.

De som tillåts och uppmuntras att skada och bryta ner det som en gång i tiden var vårt land får vi tala om en annan dag. Den importerade gangsterismen, med bränsle från krigshärdarna i Mellanöstern, Afrika och Asien. Säg bara inte ordet mångkultur, då blir det för mycket.

Våren är kommen till Landön

 

Uppdraget på Landön: för Astrid att plocka Ramslök. Det var som att komma till ett dukat bord. Backarna ut mot havet var fulla. Astrid tog det som hennes recept kräver, så eftermiddagens dofter är inbokade. 

För mig var uppdraget ett helt annat. Jag skulle försöka må lite bättre av platsens skönhet och frid. Astrid tog lite bilder på mig i viloläge. Utan att överdriva får jag nog säga att det hjälpte en smula. Men man får då inte glömma tystnaden och att vinden inte ens gjorde sig påmind. 

Kan man kalla det vår? Alltså: Landön med Ramslök, en liten fika och tystnad.