STÖD UKRAINA!
Efter det som hänt idag finnas inget annat att säga.

Barndomens sommarparadis

 

På den sida av Ribersborg som leder till stan låg denna glasskiosk.

Järnvägen delade platsen och på andra sidan fanns sandstranden och bortom den en långsträckt badbrygga.

I all sin banalitet var det denna plats vi drogs till. Det var åren innan jag fick min vattenfobi, orsakad av en s.k. "simlärare" som tryckte ner mig under vattnet.

Honom tänker jag inte på när jag ser glasskiosken på Ribersborg. Där fanns barndomens paradis.

 

Elin mitt i livet

 

Idag har jag gratulerat älskade Elin. I förra bloggposten satt hon på sin pappas arm, nu fyller hon 25 år. Elin och jag har en särskild relation, fylld av läsning, lek, musik, matlagning och annat. Vi har alltså 25 år tillsammans bakom oss. Hur många sådana människor finns i ens liv?

Nu är måleriet en av hennes stora passioner.

Vi ägnade oss nu åt det som är viktigast i livet. Hon bor alldeles i närheten. Vad som väntar henne är det ingen som vet. Men jag har en stark känsla av att det blir mycket spännande. 

Mislyckat flyktförsök

 

Det misslyckade flyktförsöket in Smålandskogen minns jag fortfarande. Det var mindre än ett halvt år före stormen Gudrun. Hade vi inte hunnit lämna skogsstugan hade vi blivit fast bakom fallna träd, utan el och vatten. Kallt var det, och mörkt.

Bilden visar en lycklig dag då Tobbe var hos oss, liksom Astrids dotter Lina med familj. Deras lilla Elin sitter i famnen på pappa Tomas, och just hon kommer hit idag för att fira sin 25-årsdag.

Livet rullar på.

Gråheten och kriget

Foto: Astrid Nydahl

 

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator och torg. Man kunde däremot, som en större hyllning till gråheten, tänka på de människor som nu faller offer för kriget i Ukraina.Jag tänker på dem och är tacksam att min äldste son hunnit komma hem därifrån. 

Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför gatans våld och mordvåg.

Krigen, krigen, de krigen

 

Demirok lämnar efter två år. Det är ju för väl, men det saknad betydelse. 

Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så framöver. 

Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka valboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. 

Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:

De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.

Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 

Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.

Jag bönfaller er – vakna! Det finns tid

Skärmdump från Expressens kultutsida

 

Att vakna till ännu en märkesdag av krig, tortyr, våldtäkter och tröstlöshet är inte något jag kan hantera.

Med Trump vid rodret i USA har Putinfascismen fått en ny kraft vid sin sida. Vilken blir innebörden?

Ännu fler människor går under. Ännu större blir mörkret vid horisonten. Putin med Trump vid sin sida - vilken olycka för vårt redan så olyckliga Europa.

 

"Oavsett vilken hållning de nya amerikanska makthavarna kommer att ha vad gäller villkoren för krigets slut, vill jag ha följande sagt: Vi ukrainare kommer alltid att minnas det amerikanska folkets hjälp. Alltid! Utan den skulle inte Ukraina och alla vi ukrainare ha kunnat hålla ut under dessa tre år som Ryssland har fört sitt barbariska krig mot oss. På samma sätt som vi alltid kommer att minnas de europeiska ländernas stöd och hjälp i denna fruktansvärda tid. Inte minst den hjälp vi fått från länderna i norr.

 

Men det som vi framför allt kommer att minnas i framtiden är huruvida Europa vaknade när den amerikanska hjälpen minskade eller upphörde. Vi kommer att minnas huruvida Europa stod vid vår sida, fullt och fast, så som man tar plats bredvid den som försvarar sig mot barbarer. Som en bror hjälper sin bror i en avgörande stund i livet.

 

O, mitt underbara, älskade Europa! Jag bönfaller er – vakna! Det finns tid. Det finns kraft. Stå vid vår sida, ge inte vika! För att vår och er värld ska finnas kvar. För att högtidsdagar ska kunna firas som sig bör och för att människor ska få vara människor."

 

Av Volodymyr Rafejenko, hela artikeln här: https://www.expressen.se/kultur/europa-svik-oss-inte-aven-om-usa-gor-det/

 

Översättning Nils Håkanson

Ett fantastiskt bibliotek, i hus efter hus...

Biblioteket på Byholmsvägen, 21 år gammalt, ses här på bilden, alldeles i slutet av sitt liv hos oss.

I mer än femtio år byggde jag ett bibliotek. Efterhand som det försumbara åkte ut kom mer av det livsviktiga in.

Så var det från och med vår hyrda villa i Tollarp 1985, då jag levde med min första fru och våra sex barn. Det fortsatte i Åbergska villan i Sätaröd och sedan i stationshuset där jag slog ner både privatpålar och byggde förlaget. Skilsmässan var då ett faktum. De två sista husen var köpta och egna.

Detta fantastiska arbetsbibliotek blev det viktigaste rummet på Byholmsvägen, där den gamla kvarnen på vägen mellan två byar blev vårt hem, det bästa vi haft. Jag var då sedan 1999 omgift. Detta hus hyrde vi av Lars och Maj-Britt Hansson som tagit emot oss med öppna armar, och kom att bli mycket goda vänner. De är båda bortgångna, vilket tvingade oss att flytta.

Vi såg oss om i backspegeln och insåg att vi hade avverkat 30 år tillsammans! Detta var alltså min relation nummer två och jag har svårt förstå att det var min andra. Om inte annat begriper man hur gammal man är, och att åren flugit i raketfart förbi vardagens stillhet.

 

 

Ack, den årstiden...

 

Jag vet inte vad den kallas, men jag längtar dit.

Idag skulle jag prova mina nya, ortopediska vinterskor. Omöjligt att ens få dem på mig.

Jag ville jag vore någon annan på en helt annan plats. Jag har ägnat lammkoket mycket tid, idag ska allt sättas i ugnen för en fullvärdig fredagsmiddag med gott vin till.

Det jag läser är försumbart, nästan inte ens synligt. Jag försöker med andra metoder, lika misslyckade förstås.

Nu är det fredag. Det blir bra på sitt sätt. Jag vet att jag ska träffa min guddotter och hennes familj i helgen.

 

President Trump, oligarken

Karin Stensdotter påminde på sin Facebook-sida om Alexis de Tocqueville.

Viktig påminnelse just i dessa groteska dagar, då president Trump beter sig som en allierad till Putin. Vem vet hur kriget mot Ukraina nu ska utvecklas, och hur det ska sluta?

Oligarker ska man inte lita på. Förstås. Problemet med Donald Trump - sedan länge - är hans lynnighet, opålitlighet och politiska brist på konsekvens.

Trumps vänner i Sverige har uppenbara problem nu och de verkar ha valt tystnaden. Jag ser ingen som ens försöker förklara den senaste veckans utspel och hotelser mot Ukraina och president Zelenskyj. När han kallas diktator och biståndstjuv går Trump över alla befintliga gränser. Varför denna tystnad?

***

Det blev bara värre:

Uppgifter: USA vill stoppa uttalande om Ryssland som angripare

Vita huset har nu hamnat i konflikt med övriga G7-länder när det gäller beskrivningen av Ryssland som den angripande parten i kriget i Ukraina, enligt Financial Times.

Det handlar om hur G7 ska formulera ett gemensamt uttalande på årsdagen av den ryska invasionen den 24 februari. Vita huset vill, enligt Financial Times källor, stryka formuleringen om en "rysk aggression".

– Amerikanerna blockerar den formuleringen, men vi arbetar på det och hoppas fortfarande på en överenskommelse, säger en källa till Financial Times.

 

Först vid disken

 Pessoa kan lugnt sitta kvar vid sitt stambord i Lissabon.

Jag kan inte göra honom sällskap annat än i tanken.

Men vi var först vid disken i morse. När pensionen kommer stiger vi upp tidigt och gör månadens enda riktiga storhandling.

Kyl, frys och skafferi är nu välfyllda. Och på spisen kokar några kilo lamm, som jag ska göra en tredagarsgryta av. Hade Pessoa tackat ja? Ingen aning, men nog ska jag skänka honom en tanke.

Huset vi tittade på igår tvingades vi tacka nej till.

Ska ni fortsätta vurma för Trump?

 Michael Winiarski  ställer en relevant fråga i DN:

 

”Under helgens säkerhetskonferens i München hörde jag en av deltagarna ge sin syn på det nya rysk-amerikanska förhållandet: Hur kan världen tillåta att ingen lyssnar på den våldtagna medan den före detta världspolisen i största vänskap dividerar med förövaren om hur våldtäktsoffret ska fortsätta att förnedras? Uttrycket må vara drastiskt, men det rymmer en bister sanning. USA:s president Donald Trump tänker belöna den efterlyste krigsförbrytaren Vladimir Putin genom att släppa in honom i stugvärmen.”

 

Alla Trumps vänner som samtidigt ömmat för Ukraina, hur har ni det nu? Ska ni fortsätta vurma för Trump?

 

Morgonsol och pension

 

Morgonsolen lyser. Pensionen utbetalad.

Till sjukhuset på förmiddagen, sedan tar vi till havet och stället termosen en stund.

I eftermiddag tittar vi på hus att hyra.

Onsdagar kan vara bra, om man sköter dem rätt.

 Och så bär jag med mig orden av Nina Bouraoui, ur Tillfredställelse:

"Bara skrivandet återför mig till verkligheten"

”Skrivsjukan är jämförbar med ett vredesutbrott som aldrig går över”

Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto)

 

Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.

Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.

En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.

Låt dem droppa och låt droppandet prägla varje dag

 

Det droppar snödroppar.

Astrid sköter dem väl.

 

Jag lagar mat. Jag lagar mycket mat.

Den kan ändå inte mäta sig med blommorna.

Ingen musik hör jag här. Den enda musiken

kommer utifrån. Inne i mig dånar något obehagligt,

det är inte musik.

 

Byn där Astrid växte upp erbjuder oss ett hus.

Det finns inga kollektiva förbindelser där.

Sjukvården, den jag behöver ofta både på

klinik- och sjukhusnivå, ligger här. Mycket långt

från huset.

 

Hur gör man när valet ser ut så? 

 

***

 

Hur gör man

när terrorn pågår, bomberna faller från skyn, och

stormaktsledare planerar "lösningar" utan att tilltala

de direkt inblandade? 

 

Finns det en lösning som stavas Trump och Putin utan Ukraina? Förlåt min naiva skepsis.

Det tror jag lika lite som på en lösning stavad Netanyahu eller Hamas.

 

Det droppar snödroppar.

 

Tack! Låt dem droppa och

låt droppandet prägla varje dag.

 

****

 

Foto: Astrid Nydahl

 

Vinterkyla och blomster

Foto: Astrid Nydahl

Jag steg upp tidigt om söndagsmorgonen, men gick snabbt och lade mig igen. De många minusgraderna lockade inte alls.

"Alla riktiga flanörer skriver, och ger ut, dagböcker" konstaterar Carl Henrik Svenstedt i sin nya bok Färdskrivare. Han exemplifierar med Baudelaire.

Att Astrid i sin nya dator nu återupptagit sitt fotografiska arbete är en glädje. Se bara hur hon här ovan tagit sig an ett första tecken, snödroppen! Att små blommor i februari kan ge erotiska signaler var ingen nyhet, ändå häpnar jag över den nu.

Lägenhetslivet är och förblir främmande för mig. Det hjälper inte att huset är tyst och att grannarna lever i uppenbar hänsyn till varandra. Det förblir lägenheter. Utan kontroll över hemmets alla väggar saknar jag den frihet det egna huset ger.  

Bildernas värld är som de tryckta ordens; påminnelser om var jag ska söka för att finna frid.

 

Blåmärken: himmel, hav och själ

 

Stod jag så igen fanns det ett skäl: det stilla, vackert blå havet och den på himlen lysande solen.

 

Läser ransonerat, t.ex. Per Helges nya dikter i Och dagen har sin gång. Smärtstillande timme för timme, de vackra utflykterna i kombination med gemensam måltid och film underlättar – alltså lättar underifrån.

 

Helgen stänger Centralskolans höga ljudnivå. En ensam hund skäller sig förbi ner i gränden.

 

Var kan en människa finna glädje? Vi ser om ett hus vi erbjudits kan vara för oss.

”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

 

I en översättningsvolym av Sándor Márai läste jag:

 

”Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.” (ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989, översättning av Ervin Rosenberg).

 

Hos Sándor Márai befinner vi oss i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: 

 

”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

 

Om man vill läsa den verkligt väsentliga litteraturen får man i nio fall av tio vända sig bakåt i tiden.

"Oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet."

 

”Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger).

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryckt brist på bildning. Den vill ha en trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

 

När Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

 

Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens

sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag).

Sammanbrott

Foto: Astrid Nydahl

 

Det faller samman.

 

Husen är inte huvudproblemet. Det är människorna.

Inne i varje människa ropas det på psykofarmaka. Industrin svarar och sänder det som behövs.

 

Är det en nidbild av vår tid och vårt samhälle? Jag tror inte det, tvärtom tror jag att våra inre tillstånd är i mycket dålig kondition.

Är vi primitiva? Är vi ofria?

 

Jag ville jag vore Miguel Torga. Lärare? Författare? I bergen, de portugisiska?

 

När vinden, kylan och hettan, i olika omgångar, fäster vid huden blir det som för Torga.

 

Han skrev: 

 

"Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

 

Lever vi i ett primitivt samhälle? Många skulle invända och tala om vår högstående kultur. 

 

I ett väsentligt avseende är vi primitiva. Vi saknar förmågan att skydda oss själva. Gång på gång blir vi ofria och den enda hemvist vi kan finna, är den som klanen skänker oss. Är det så vi vill leva? Jag vill det inte.

Våldtäkt eller inte? Gripande ny fransk långfilm

 

Ortodox judisk mamma. Skilda par. Nya relationer. En pappa som går till sängs med en mycket ung praktikant.

En våldtäktsanklagad vuxen son som skulle ha följt en vuxen dotter hem, skådespelande debutanten Mila, men de "hamnar" i ett skjul där de hånglar och hon får ett finger instucket i olika kroppsöppningar. Man hittar DNA från hans sperma på hennes kropp. När hon går till polisen och anmäler kvällen som en våldtäkt börjar ett drama som håller mig fast resten av filmen. Inga blåmärken, inga tecken på våld eller motstånd. Till saken hör att den anklagade är son till tv-programledaren Jean Farel, spelad av Pierre Arditi, 80 år gammal. Det är i sin tur han som gett sig på den unga praktikanten, och vackert bäddat ner henne mellan vita lakan på lyxhotellet.

Manus är skrivet av Yael Langmann och regissören Yvan Attal, båda två för mig obekanta, men en skådespelare som Charlotte Gainsburg är mer än välbekant och hon gör här en fantastisk roll. Filmen har fått den svenska titeln Anklagelsen men heter i original Les choses humaines. Den bygger på en roman av Karine Tuil.

Boxen innehåller också en övertygande dokumentär i ämnet, Samtycke eller våldtäkt, som skildrar ett autentiskt rättsfall, där två Paris-poliser döms för brottet men sedan släpps.

***

Njutafilms har distribuerat filmen till biografer men också släppt den på dvd. 

Måndag med minnen: Rallarros och musiksamlingen

 

I de numera gamla albumen bläddrar jag för att förskingra och glömma nuet. Hittar bilder från en träff med redaktionen för Rallarros på Ön (och tänker på närheten till Birka). Samtalar med Per Helge, han som just givit ut sin bok Och dagen har sin gång (se bild nedan). Det var första gången jag fick vara med på ett sådant redaktionsmöte (där de legendariska redaktörerna var Bengt Berg och Per Helge, och andra medverkande som Bosse Eriksson, Sten Jacobsson och Rolf Knutsson).

Jag färdas mot slutet, det är oundvikligt. När jag tänker på mängden smärtstillande är det en självklarhet att reflektera över det livet ställts inför.

Varför blommar såren? Det sägs att de hör ihop med neuropatin. Varför växer glömskan? Det sägs att också de hör ihop med neuropatin. Hör hela jag dit? Antagligen är det så.

Jag lyssnar just på BBC3, mest för all den fina, klassiska musik de sänder. Just nu John Sheppard: Libera nos, och Erland Cooper: Birds of Paradise. Det får bli engelsk radio genom routern eftersom hela skivsamlingen förskingrades strax före flytten från huset. Easy come, easy go.

Landöns förflutna

  

Nej, vi kommer aldrig dit mer. Landön är förflutenhet. Minnena är många.

Söndagen är lång och kroppen är hårt ansatt.

Carl Henrik Svenstedt: Färdskrivare. Underrättelser från samtiden 2013-2023 (Celanders förlag)

  

"Det här är ingen recension, det är en reflektion över ett vidare fält" (Svenstedt, sidan 145)

Man måste ibland bli påmind för att veta att man saknat något. Med Färdskrivare blev jag starkt påmind om att jag saknat Svenstedt och hans mycket speciella texter. Våra vägar korsades en gång i tiden på Kvällspostens kultursida. Det är historia, eftersom tidningen sedan mycket länge är en del av Expressen och dess ena kulturredaktör, unge och entusiastiske Stephan Linnér, är bortgången.

Nå, att öppna Färdskrivare är en såväl stark som glädjande sak. Så här kan det skrivas på svenska! Fast frågan är om inte Svenstedt skriver på sitt helt eget språk. Det är rikt utan att svämma över och det är distinkt utan att bli tråkigt.

Vad är det Svenstedt skriver om? Allt! I den här tjocka volymen är texterna resultatet av ett tioårigt epistelskrivande, inspirerat av fadern, den gamle lantprästen; "här är en läsning för kväll och resa".

För det mesta sängbunden av sjukdom, finner jag att denna bok, bättre än någon annan sedan julafton, öppnar sig för mig på ett sätt som verkligen inbjuder till läsning. 

Ämnesmässigt rör sig boken mellan det litterära, filmiska (glöm inte att Svenstedt är filmare!), den sensuella, det gastronomiska, det politiska och jag vet inte vad. Den essäistiska rikedomen är ju förutsättningen för den som vill röra sig fritt i en värld där orden frihet och gemenskap betyder något mer och annat än de partipolitiska slagorden. Han fick sitt rättsmedvetande av Vilhelm Moberg, kunskapstörsten finner han växa med åldrandet och han kan, inte utan stolthet, berätta att det var han som fick visa Albert Camus runt i Uppsala.

Saknar man bibliotek på orten har man ett i händerna om man tar upp Färdskrivare. 

All the things you are

 

All the things you are

(Kern-Hammerstein)

...är det bara du som är
den soltorkade tomatens sötma
och den nyplockade apelsinens droppar
...är det bara du som är
nattlekens gymnastik och
morgonrodnadens stillhet

...allt som du är:
strandpromenaden
om hösten, jazzkällaren om vintern och
vårskogens blomsterbäddar
sommarnattens porlande vitvinsglas

...allt som du är:
Chet Bakers trumpet viskar i örat och John Coltranes
saxofoner sjunger sånger vi redan lärt som barn

All the things you are...

 

(T.N. 2007)

Per Helge: Och dagen har sin gång (Rallarros)

 

Vänskap och samarbete över ett halvt liv ställer sig i vägen för en recension. Istället säger jag att Per Helges nya diktsamling anlänt, och att den i alla avseenden är just en sådan bok man förväntar sig av honom.

Per Helge skriver dikt som är förankrad i ett svunnet Sverige. Rösterna tillhör människor som både sett och erfarit det gångna, men som för den skull inte saknar närvaro i något vi känner igen. 

Humorn lurar bakom dikternas saklighet, men det är allvaret i återblickarna som är tyngst. Vem kan som Per dikta om hemmanet, hästarna, redskapen, hässjelinan, pinnstolar eller en potatishacka?

Den nya boken berättar mycket om hans förfäder. Farfars far är självklart närvarande.

I den längre, lyriska berättelsen om torparen Aron kan vi begrunda innebörden av att "vandra genom livet med en stav som sällan grönskade". Också om en obesegrad gråt handlar det i den dikten, ty den slår en gripande båge mellan torpet och de konkreta livsvillkoren kring det.

De senaste årens böcker, jag tänker på Det stora kärlet, Folksånger och Bortom tiden. Om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut, har mycket grävande i arkiven och bläddrande i fotoalbumen bakom sig, och är på många sätt gripande dokumentationer av människors liv och arbete, men de pekar fram mot denna nya diktsamling.

Källorna i Och dagen har sin gång finns i Per Helges eget liv, i hans krets, familj och miljö. 

I byn sätts det upp anslag på vedbodens gavel. Erik annonserade hösten "med ett handskrivet anslag som angav/ datum för bastusäsongens början/ Inga klockslag:/ Vanliga Tider". Sådana rader utgör en aspekt av boken, men det finns många fler.

Man kan också konstatera att rågen utmed vägen står och "mumlar, tyst och längtansfullt, om/ händer". Sådana förbindelser är självklarheter i hela detta författarskap, från debuten 1974 och framåt.

Nog är det ett privilegium att ha en livslång vän som Per, och nog är det tacksamhet jag känner när han skickar en ny bok som denna!

Stendhals Promenader i Rom

 

I julklapp fick jag Stendhals Promenader i Rom, en tegelsten i översättning av Margareta Zetterström.

 

Bokens omfång, 781 sidor, är inget problem. Det är däremot den lilla graden på texten, som blir svårläst för en gammal man med synproblem.

 

Men idag inspirerades jag av en understreckare i Svenskan, skriven av Carina Burman. Skam den som ger sig.

 

Här: https://www.svd.se/.../recension-promenader-i-rom-av...

Mångkultur och massmord

 Vem är angripen och vem är angriparen i detta drama?

På vilket sätt har den så kallade mångkulturen med detta att göra? Allt!

Sverige är ett extremt land där det extrema sist och slutligen avgör.

Vi ser det på småstadsnivå varje dag. Vi ser det på nationell nivå, oavsett vilka drömmar vår drottning har, och när det exploderar i en sjuk ung man leder det till massmord.

Det behövs inte fler frågor eftersom svaren redan är gamla. Givna. Tydliga.

Motivet alla letar efter finns i detta pressklipp från danska Berlingske: "du ska ut ur Europa".

Och här TV4:

https://www.tv4.se/artikel/7qTRgWLWukxyqdqrWOwTyY/ropet-innan-skotten-pa-skolan-ni-ska-bort-fran-europa

Prydnaderna, de små

 

I mitt bibliotek hade jag en del prydnadsföremål i bokhyllorna. De flesta är nu undanlagda, men de här fyra har jag i sovrummet. De betyder något särskilt för mig.

 

En bagaçomugg från Lissabon. Ack, så många sådana man tömt!

 

Ett afrikanskt lejonhuvud hemfört till mormor Sabina på Nobelvägen i Malmö av hennes släkting missionären, jag fick det av henne och har vårdat det ömt genom åren.

 

The Songs of Burns i miniatyrutgåva. Min son Mikael köpte den i England när han var ung. Jag fick den i present av honom.

 

Längst till höger och märkligast av allt: ett spänne som tillhört bältet från en f.d. jugoslavisk partisan, ja, så gammalt är det. Pappa hade det med hem från Kroatien när jag var ung.

 

Mörkret sänker sig

 

 Efter gårdagens massaker sänker sig mörkret.

Självklart finns det ett motiv. Resten är struntprat eller fullfjädrad, medial obegåvning. 

Vi lär bli upplysta, på ett eller annat sätt.

 

Benjamin Abelow: Hvordan Vesten bragte krigen til Ukraina (Hovedland)

 

Låt det vara sagt från början: det är Putins Ryssland som flygbombar Ukraina sedan krigets första dag. Varför behöver det ens sägas? Därför att Abelows bok gärna undviker sådana fakta, för att istället sätta ljuset på de västerländska faktorer som enligt honom orsakar Putins krigshandlingar. Så ser i alla fall en av de tyngre teserna ut i denna bok.

Nå, att USA är en supermakt som, liksom Ryssland och Kina, både har en till vardags problematiskt stor makt och genom olika former av förtryck, väpnat våld och krig stadfäst en universell position, lär det inte råda något tvivel om.

 

Under Rysslands pågående fullskaliga invasion av och krig mot Ukraina har det uppstått många viktiga frågor. Hur kan det till exempel komma sig att klanen Kim i Nordkorea tillåts skicka sina unga män att strida vid de ukrainska fronterna och slaktas i tiotusental utan att för den skull uppnå några militära mål?

 

Kan man säga att amerikanska soldater strider på samma fåfänga sätt vid de ukrainska fronterna? Det vore inte bara felaktigt utan en ren propagandalögn att påstå något sådant. Vad USA och många andra nationer gör, är att sända krigsmaterial till Ukraina, allt från patroner till stridsfordon, för att bistå i kriget mot Ryssland. Man kan säga att det är en form av civilisatoriskt bistånd avsett att förhindra en rysk expansion, territoriellt och militärt.

 

Jag har dessa tankar i huvudet när jag läser Abelows bok. Berör han ämnena? I så fall hur? Visst berör han dem, men det problematiska med hans bok är att den, som titeln anger, vill bevisa en tes och att varje resonemang därför tjänar det syftet. Redan bokens omslagstext skvallrar om problemet, då den mycket långa texten helt undviker att nämna Ryssland.

 

Men det är också så att Abelow ytterst vill varna för att atomkrigs-hotet blir allt större och att Rysslands pågående krig i högsta grad är en triggande faktor, även om han själv antyder att USA:s retorik riktad mot Putin och Ryssland i sig skulle vara farligare. Hur man förhåller sig till detta är inte lätt att säga, men det är definitivt en viktig faktor vid läsningen. Abelow skriver: ”Putin er ansvarlig. Han startede krigen, og med sine militære planlæggere styrer han krigens forløb. Han behøvede ikke at gå i krig.”

 

En sak som stör framställningen är författarens upprepade tal om ”den herskende narrativ” som han menar styr hela den västerländska offentligheten. Om man följt detta krig sedan första dagen minns man lätt hur den ryske utrikesministern Lavrov ofta upprepade att kriget syftade till att krossa den ukrainska ”nynazismen” som sades styra landet. När därför Abelow hånar dem som kallar Putin för nazist, som Fiona Hill i en intervju med Politico, blir det ett politiskt nollsummespel utan egentlig poäng.

 

Atomkrig är förmodligen inte det ukrainaren i allmänhet grubblar på till vardags, då han eller hon ser sitt land malas till grus och sina pojkar och män dö vid fronten.

 

Att det får pågå dag efter dag, månad efter månad, är i sig ett underkännande av allt som kallas säkerhetspolitik och som därför också är det största hotet mot oss alla.

 

The Guardian visar en av hundratals olika sidor av det samtida Ukraina, i en artikel om en våldsam och dödlig händelse den 3 februari:

 

A bomb exploded in the lobby of a luxury apartment block in Moscow, killing a pro-Russia paramilitary leader from eastern Ukraine alongside his bodyguard.

The bomb detonated just as a man with bodyguards entered the lobby of the Scarlet Sails residential complex on the banks of the Moscow River on Monday, Russian media reported.

Russia’s Tass news agency, citing security services, reported that the blast was an attack on Armen Sarkisyan, the head of the boxing federation in Russian-occupied Donetsk and the founder of a battalion fighting against Ukraine. Sarkisyan, who is wanted in Ukraine, has a long history of aiding pro-Russia forces in Ukraine.

 

Är detta en krigshandling eller ett terroristattentat? Det kan nog gå på ett ut, men det är definitivt något som kan skrivas in i det drama som Abelow skildrar i sin bok. Kriget är inte ”bara” ett krig vid fronten eller i skyttegravarnas gyttja. Det är också, och i ökande grad, ett krig som spiller över gränserna och utspelar sig på kanske helt oväntade platser. Kanske är också det något som i hotfullhet räknat är troligare än atom-krigets totala utplåning av miljöer och människor, och därmed en allvarlig fara för oss alla.