Godhet inför julen

 

Foto: Astrid Nydahl 23 september 2025

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Alvar och Tove Alsterdal

Jag blev så glad när jag läste Tove Alsterdals nya bok, Jag önskar dig lagom lycklig.

 

Jag lärde känna hennes pappa Alvar Alsterdal väl,när vi gjorde tidskriften Studiekamraten. 

 

Alvar är en av huvudpersonerna i boken.Den andra är med självklarhet hans fru Elsa, mamma till Tove.

 

Det är en finstämd, bitvis brutalt vacker bok som jag med glädje rekommenderar. 

 

Hans brev till mig, i både Tollarp och Sätaröd finns samlade i En centraleuropeisk afton. Bilden på honom ovan fick jag av Leif Nelson.

 

Carl-Göran Heidegren: Nära sin nations längtan. Tre kvinnoliv under den tyska Weimarrepubliken (Bokförlaget Augusti)

 

Omslaget säger vad det ska handla om. Här blickar en rökande kvinna emot oss, klädd i manlig kostym med skjorta och slips. Hon är förstås Marlene Dietrich, mer ikonisk än de flesta av sin tids kvinnor. De andra två i bokens berättelser är Anita Berber och Leni Riefenstahl. Den senare också hon mycket välbekant, medan Berber för mig är helt obekant.

 

Heidegrens nya bok är ett lysande exempel; så här hade litteraturen i vårt arma land kunnat se ut, om författarna och förläggarna menat allvar. Istället för att klaga kan man ju framhålla den som ett exempel.

 

Anita Berber. Av Charlotte Berend 1919

Detta är förstås en fackbok. Genren bestämmer mycket, men inte allt. Heidegren är tvärtom en  fackboksförfattare av hög klass. Hans akademiska yrke gör honom inte till en torr föreläsare. Tvärtom finns det mycket liv i hans text. De tre kvinnorna kan de facto sägas representera just liv i olika avseenden. Scenens liv, filmens liv. Men Riefenstahl kom också att förknippas med nazi-regimen. Till skillnad från Marlene Dietrich som blev en symbol för pro-judisk aktivitet och anti-nazism. Att hon underhöll amerikanska trupper talar sitt tydliga språk.

  

När Marlene Dietrich får rollen som Lola Lola i Den blå ängeln har hon redan medverkat i sjutton stumfilmer, skriver Heidegren. Heinrich Manns roman har mejslat fram karaktären som kommer att tilltala tyska män - och kvinnor. Dietrichs karaktär, skriver Heidegren, "befann sig nära sin nations längtan". Filmen av Leni Riefenstahl har premiär i april 1930 vid Kurfürstendamm i Berlin, utsålt och stor framgång. I denna, hennes verkliga genombrott, sjunger hon "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt".

 

 

Lika vacker var inte Leni Riefenstahls beundrande attityd till Hitler, vars Mein Kampf alltid följde med henne som "oundgänglig rekvisita". På sitt rum hade hon också ett porträtt av Hitler!

 

När hon skrev ett personligt brev till Hitler,"började den kontakt som skulle bli (...)  hennes triumf och olycka."Hon besöker också Goebbels, som noterar: "Jag föreslår henne en Hitlerfilm. Hon är begeistrad." 

 

 

I bokens epilog understryker författaren att han med sin bok velat lyfta tanken att dessa tre kvinnor under var sin fas av Weimarrepubliken kan sägas ha förkroppsligat sin nations längtan. Att han skriver sakligt och balanserat gör förstås läsningen till en stark upplevelse.

Första advent

 

Första advent är här.

Första ljuset är tänt.

Det mesta är ändå mycket mörkt. 

SERGEJ LEBEDEV: Vita damen. Fem dagar i juli 2014 (Översättning Ola Wallin, Ersatz Förlag)

 Den börjar så vackert, både i själva berättandet och i tonen. En kvinna leder sin mamma den sista biten in i döden. Nio månader ligger mamman sjuk. Hon dör samtidigt som snön förlorat sin vithet.

 

De lever i närheten av gruvan, alla vars röster hörs.

 

När dag två inleds väcks de av ett välbekant tickande.

 

Skulle friden inträda nu när modern dör och Zjanna närmast skulle skämmas över livet?

 

Vi påminns om vad som hände vid Majdan-torget.

 

När det ringer på dörren står pojkvännen från barndomen där, Valja, Knekten! ”Grannen, mannen, dåren, pojkvännen.” Han kallas till staben, förstås.

 

När han träder in på scenen så inleds en brutalitet och ett obehag stiger i mig. Vad är det som berättas, och vilka är människorna?

 

Men nej, gruvan är inte bara en metafor. Den är en konkret grymhet. Först inbördeskrigets döda som skyfflas ner, sedan alla de plundrade och piskade som tvångsrekryterade ändå försökte fly ut i friheten, sedan gruvarbetarrådets av kosackerna skjutna, sedan de av tyska ockupationsstyrkorna skjutna,vitgardister som sköt de röda, och alla andra som drabbades, med eller utan namn eller färg. Som boken sammanfattar: ”Perpetuum mobile, våldets tautologi. Och alla kroppar hamnade i schakt ¾, på sexhundra meters djup”

 

Ja, det är sannerligen en roman om hur våld, övergrepp, misshandel och död skrivs in i historien. Övermäktig grymhet. Och ändå rymmer romanen så mycket mer. Bland det allra mest dramatiska är berättelsen om när planet skjuts ner och de döda faller från himlen. Men det var ingen extrem nyhet. Det var en upprepning av det som hänt trettioett år tidigare. Också det en Boeing. Passagerarna föll med sina packningar. Så som judarna gått mot döden med sina packningar. Till samma gruvhål gick de.

 

Boktitelns vita dam då? Det sparar jag till er läsare!

 

*** 

 

Pressröster om boken:

 

Ur svt Nyheter 23/11-2025:

 

”I ett gruvschakt under byn ligger döda kroppar från andra världskriget, på marken har ryska trupper kommit och snart ska döda kroppar falla från himlen.
– Jag kände att ondskan från 1900-talet var här igen, säger Sergej Lebedev om sin nya roman.

Sedan 2018 bor ryske författaren Sergej Lebedev i Tyskland och har varit en tydlig kritisk röst mot invasionskriget i Ukraina och Putins styre. Enligt honom har har kriget mot Ukraina gett honom en livsuppgift.
– Nu är det vår uppgift tills vi dör att ställa de skyldiga inför rätta så de får betala tillbaka och återställa det som Ukraina utsatts för. Kanske, innan kriget, hade jag möjligheten till ett annat liv, till att skriva andra böcker, men nu ägnar jag mig åt det här, säger Sergej Lebedev.”

 

Ur Aftonbladet 4/11-2025:

 

” Vita damen utspelas i det i dag ockuperade Donbass. Lebedev började skriva redan 2014, i frustration över det krig som Ryssland förnekade. Elva år senare tror han att kriget kommer att fortsätta så länge Putin lever.

– Jag gillar inte tendensen att ge personer för stor betydelse, men han är tränad att se ukrainsk självständighet och nationalism som ett av de största hoten. Det handlar inte om hans psyke, det handlar om hur hans professionella paranoia formades.”

 

Ur Expressen 11/11-2025:

 

” Gruvans innehåll är Lebedevs stora metafor som han vrider och vänder på. Tesen påminner om historikern Timothy Snyders studier om den svarta och röda jorden i Ukraina, där Hitlers och Stalins brott sammanföll och diktatorerna rentav underlättade mördandet för varandra, under svältkatastrofer mot ukrainska bönder och Förintelsen av regionens judar.

 

Trygg bakom nya gardiner

 

Carl-Göran Heidegren: Nära sin nations längtan. Tre kvinnoliv under den tyska Weimarrepubliken (Bokförlaget Augusti)

Omslaget säger vad det ska handla om. Här blickar en rökande kvinna emot oss, klädd i manlig kostym med skjorta och slips. Hon är förstås Marlene Dietrich, mer ikonisk än de flesta av sin tids kvinnor. De andra två i bokens berättelser är Anita Berber och Leni Riefenstahl. Den senare också hon mycket välbekant, medan Berber för mig är helt obekant.

Av ohälsoskäl tar det tid för mig att läsa, men så fort det är gjort kommer det en recension. Här något som liknar en förlagstext:

 

Nära sin nations längtan är Carl-Göran Heidegrens tredje bok om Weimar­republikens år. I den första boken Preussiska anarkister utforskades kretsen kring författaren Ernst Jünger, i den senare Den högra handens tendens berättades om tre karaktärer som gjorde resan från den yttersta vänstern till den yttersta högern under dessa år.

I Nära sin nations längtan målar Heidegren tre kvinnoporträtt vilka alla befann sig i den tyska kulturens mitt under Weimarrepublikens år och vilka alla enligt bokens tes på något sätt gestaltade den tyska nationens längtan under denna tid. De tre kvinnor som tas upp är Anita Berber, Leni Riefenstahl och Marlene Dietrich.

Marlene Dietrich förkroppsligade med sin androgyna image på många sätt bokens tema och kom med tiden att bli ikonen för det glada tjugotalet. Riefenstahl å sin sida kom att bli synonym med den långt mer turbulenta fasen fram till 1933. Danserskan Berber är idag däremot betydligt mer okänd. Hon firade triumfer som danserska under 1920-talet men dog plötsligt 1928 och var då redan på god väg att bli bortglömd.

Med Nära sin nations längtan knyter professor emeritus Carl-Göran Heidegren ihop ett livslångt intresse för den tyska kulturen under Weimarrepublikens omvälvande tidsperiod.

 

Resor till och från sjukvården

Storforsen i Norrland. Foto: Astrid Nydahl

  

När jag ser Storforsen blir jag tagen av dess styrka och väsen.

När jag satt i Serviceresors trånga men fina bil igår slogs jag av motsatsen. Svaghet var det jag erfor. Fick sitta inklämd i baksätet. När jag idag blev uppringd av en dam från Skåneresor som ville "intervjua" mig om resan slutade det med krasch. 

Kan man på allvar ge sina intryck i en svarslista från ett till fem. Rena dagistramset. Jag slutade helt sonika att svara henne.

Sista biten av resan dit blev jag uppringd av kliniken som undrade vart jag tagit vägen. "Det är inte likt dig att komma för sent". Nej, men vad gör jag när Serviceresor behagar komma en halv timme för sent?

Hemresan gick dock hur bra som helst, i en gul Tesla, där jag åkte i framsätet med god plats för benen.  

Att restaurera ett bibliotek

 

Ett tidig morgonfågel sjöng utþanför dörren.

Erövra ensamheten

Olseröd, sen höst. Foto: Astrid Nydahl

  

Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med denna pendel till mitt arbete - som om jag hade ett. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.

Krigens fysionomier

 

"Historiens ondska läcker in i samtiden.
– Det ger den metafysiska bilden: Planet i himlen, ryska trupper på marken, och det förgångnas ondska under jorden, säger Sergej Lebedev" (SvT Nyheter)

På det stora hela är Putin metaforiskt sett vår tids Hitler. Eller så är han bara Stalins barnbarn.

De arma människor som förlorar allt struntar i metaforerna. Vi borde göra som de: slåss mot krigsherrarna. Hur gör vi det bäst? 

Olena Herasymjuk (Ariel/Ellerströms förlag, översättning av Mikael Nydahl)

 

Jag träder oförberedd, som alltid inför en tidigare okänd poeter, in i ännu ett verk av en ukrainsk poet. Jag läser om henne:

Den ukrainska poeten Olena Herasymjuk är född 1991 i Kyjiv, och där bor hon kvar. År 2017 tog hon värvning i sjukvårdsbrigaden ”Hospitaliers” i Donbas, där hon verkade som sjukvårdare under fältnamnet ”Hera”. Hon har ägnat sig åt att dokumentera författarna som mördades under den sovjetiska terrorn, ett arbete som 2017 resulterade i boken Rozstrilnyj kalendar (”En arkebuserad kalender”), och är en av initiativtagarna till projektet Nedopysani (”De inte färdigskrivna”), som publicerar de poeter som mördas under den ryska invasionen idag.

Jag vet genast att det är en poet jag tar till mig. Hennes anslag är drabbande och samtidigt ödmjukt. Hon ställer gärna frågor. Det tilltalar mig. Inte så att hon är frågande inför sitt eget verk, utan frågor som en del av den hemska verklighet hon diktar utifrån.

Det är diktaturens vidrighet vi talar om, också nutidens putinistiska krigsmaskin, den som mal sönder Ukraina och dess folk.

Diktaren säger:

 

"Ps.

Jag ber om ursäkt

för de krossade fönsterrutorna

de utgör

den avslutande codan

 

I historier som denna

måste slutet alltid

stå öppet"

 

Hon kan ställvis bli berättande:

 

"Min poesi vill ljuda

högre än medlidandet från den säkra världen,

än tigandet hos de fredliga kontinenternas invånare,

som inte har upplevt krig på århundrade " 

 

Hon vet att det kanske behövs, så i efterordet understryker hon vad det handlar om:

 

"Jag skriver om det jag ser och upplever. Därför är kriget ett tema i mina dikter."

 

Lyckliga är de som bara behöver dikta om det vackra och väldoftande. Tacksamma måste vi vara att poeter som Olena Herasymjuk finns, för att vi ska se hur krigets verklighet ser ut. Och för att hon mitt i detta krig också kan nå en skrivandets punkt "så ska fingrarna röra/ vid hud istället för papper" (det sista citerat ur en dikt daterad 7 februari 2024)

 

Olena Herasymjuk. Foto: Nastia Telikova

Önskningar och realiteter

 

Ikväll kommer Astrid hem från sin långa resa - först Norrland och sedan därifrån London.

Önskar vi hade bilen kvar så vi kunde ta oss till havet. Det får bli ett stycke stillhet och sedan på tisdag morgon till kliniken. Vi får se vad de säger om de fysiska skador jag ådrog mig i fallet i lördags.

Nog hade jag hellre sett fasanerna vid Trolle Ljungby. 

Dåliga glasögon och krigets lag

Jag läser i DN:

"Enligt ett citat med tveksamt ursprung talade den tysk-romerske kejsaren Karl V bara tyska med sin häst."

Ensam i söndagstystnaden. Två fysiska skador efter gårdagens fall.

Lytton Strachey på ett vykort jag inte kan leva utan. Jag har haft honom där i många år.

För en månad sedan köpte jag nya läsglasögon för femtusen. Ser knappt ens de största bokstäverna. Ska jag gå till ögonkliniken för ny kontroll, eller ska jag gå till glasögonbutiken och klaga?

Situationen är helt ny för mig. 

Avskyr tanken på att vara en missnöjd konsument. Vill inte.

Så tänker jag på vad som sker just nu. Den så kallade "fredsplan" som kom alldeles nyligen är tydligen en produkt från Putins män. Inget kan vara viktigare just nu än att misstro allt vi ser och hör. Krigets lag nummer ett är lögnen.

 

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation"

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

 

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

Paulina Neuding: Igår kväll i Sverige. Reflektion om en revolution (Fri tanke)

 Jag har länge läst Paulina Neuding i dagspress och tidskrifter. Numera i Svenska Dagbladet. Hennes texter är välriktade i analys och resonemang. Vårt arma land får vad det förtjänar. Jag köpte hennes bok för att läsa fördjupande texter.

Neudings kunskaper om så kallad "mångkultur" och "förortsproblematik" är både djup och omfattande. Så det jag finner intressantast i boken är nog hennes sätt att klä av hela den blomstrande gangsterromantik som frodas bland dem som inte drabbas av gängens verksamhet:

"Och omkring dem står ett svenskt majoritetssamhälle, med public service i spetsen, och hyllar och lyfter fram dessa män och deras våldsförhärligande budskap."

Neuding klär med framgång av den härskande, djupt ignoranta klassen i Sverige. Som när hon intervjuar f.d. justitieministern Beatrice Ask och ställer några kritiska frågor om massinvandringen, och hon svarar: "Vi ska vara glada att folk vill komma hit, med det här vädret."

Det är beundransvärt att Neuding kan finna ord som krönikör och journalist. När jag läser hennes bok och ser mitt f.d. Sverige porträtteras, blir jag själv ordlös! 

Liberalismens död, fascismens återkomst

Bild från Shutterstock

Det finns ingen plats för liberalism i krigstid. Fascismen växer sig starkare. Får hela makten i allt fler länder. Och allt fler människor anammar dess idéer 

I Albanien kunde man under Hoxhaepoken på bergssidorna läsa: Ett folk, ett parti, en ledare. Fascismen i sin äkta sort, maskerad som ”socialism”. Mycket lik Mussolinis variant.

 

När liberalismen dör i vårt eget land ser jag inga ledarskribenter som drar några paralleller. Det beror antingen på okunskap eller på en vägran att se varför fascismens återkomst har många olika utseenden. Att först underminera och sedan krossa liberalismen är en av vägarna.

 

Kriget rasar. Putins Ryssland krossar varje form av liberalism, först i det egna landet, sedan med erövringen och förstörelsen av Ukraina. Han får stöd av sådana som på ett mer försåtligt sätt kilar in fascismen i sina mildare system. Ungern är ett exempel, men fler är på väg.

 

 

 

 

Ett lyckligt par i London och ett i Skåneland

 

När Alvar och Kina Alsterdal gifte sig i Svenska kyrkan i London togs denna bild. Jag fick den av Alvar. Deras lycka blev inte lång. Alvar dog redan vid 64 års ålder.

Men just den dagen 1988 var han riktigt lycklig. Med tanke på omständigheterna utgår jag ifrån att också hon var det!

***

När min dotter Catarina kommer hit händer något särskilt. Vi talar med varandra, vi äter tillsammans. Jag ber henne köra och handla. Det gör hon. Så ringer hon från bilen: "Vill du följa med ut och se de vackra snölandskapen?" Jag har inte varit ute på tio dagar så jag tackar självklart ja. 

 

Men min klädsel är närmast komisk och ägnar sig inte för minusgrader. Det får bli sandaler och tunna sommarbyxor. Men jag gör det. Ovanpå dem tar jag vinterrocken och en keps.

 

Väl hemkomna igen blir det rostat bröd med god skinka och ett vitt vin. Då är jag lika lycklig som de nygifta!

Hos kväkarna i B-ham

 

Våren 1998 hos kväkarna i Birmingham. Vissa av den terminens kurser hade Astrid där. Det som nu heter The Woodbroke Centre, en magisk plats: https://www.woodbrooke.org.uk/the-woodbrooke-centre/

 
Har funnits i 120 år. Det är således nära hundraårsdagen Astrid står där. Vi bodde på Selly Oak mellan april och juli 1998, en av de bästa tiderna i livet. Människor från mer än 30 länder.
Tacksamheten går inte att beskriva.

När Astrid tog med mig dit fick jag ett stipendium från Författarfonden, och allt gick att genomföra trots skyhög hyra och stora utgifter. Ingenting i livet har gjort mig mer tacksam.

Astrid var nog enda kvinnan i studiegruppen och jag den enda man som tilltalades spouse.

Men nog tyckte de flesta att det var konstigt. Man borde väl ändå vara gift?! Det gjorde vi först året därpå.

 

Tankar under en judisk tidskrift

Under en bunt Judisk Krönika står Nietzsche i bokhyllan. 

Dammet samlas alltid överst. 

En meter bort ligger jag i sängen. 

Jag har tagit min nattablett och 

i tandborstmuggen hällt upp av 

drycken. Dammet samlas nu på

olika nivåer, vilken som är överst vet 

jag inte. Med den vita drycken i kroppen 

saknas nivåer helt.

 

Allt det som plågade mig har nu förflyktigats.

 

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

 

 

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom väntar ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning och det återkommer jag till så snart det ankommit hit.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.

Lögn och sanning i högskolemiljö

Camden, nära B-ham. Foto: A.N.

 

Då, våren 1998, hade den kontroversielle politikern, stadens son Enoch Powell just avlidit. Birmingham gick in i en ny era, där det politiska etablissemangets två stora partier sällan eller aldrig diskuterade invandringsfrågor. Birmingham hade svåra motsättningar i sitt nära förflutna, med regelrätta gatustrider mellan olika etniska grupper. Att studiet av islam redan då stod högt på universiteten hade sin självklara förklaring. Moskéerna var många och skulle bli fler.

Då bodde jag en hel termin på ett av Selly Oaks collages, på promenadavstånd till Bristol Road, där bussarna går in till centrum. Jag hade med mig diffusa minnen av en Björn Afzelius-sång som besjöng staden på ett allt annat än smickrande sätt. Jag visste att man byggt bilar och motorcyklar här och att en ansenlig del av den industrialism som både Karl Marx och Friedrich Engels beskrivit i sina verk låg här utmed kanalerna. Birmingham, andra största stad i Storbritannien, så olik London, som en annan värld. Ett förvisso fult, men snabbt föryngrat och förskönat centrum, gigantiska gamla industriområden, kanaldistrikt där fabriker och verkstäder omvandlas till konstgallerier, pubar, musikscener. Men framför allt mötte jag en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. The Royal Ballet and Opera har sina byggnader här. Stora och prestigefyllda Symphony Hall hyser en av nationens bästa symfoniorkestrar, de viktiga teaterscenerna blir allt fler. Och kanaldistrikten fungerar numera som en riktig turistmagnet med sina pubar och restauranger alldeles vid vattnet.

Jag lärde känna Birminghams vardag, köpte alltid min morgontidning av det unga sikhiska paret i kiosken.

 

Feberliggandet som tär på kroppen

Foto: Astrid Nydahl

 

 

Lovin Spoonful "Summer in the City", 1966 släpptes som singel, den tredje framgången i rad efter “Daydream” och "Did You Ever Have to Make Up Your Mind?"

 

Ingen kunde ha varit mer sommar-hippie än John Sebastian, där han bröt Europa-vallen från andra sidans största musikscen, Woodstock den 17 augusti 1969. Alla trodde att Sebastian i sina runda glasögon härmade John Lennon, men det var tvärtom. Sebastian var först.

 

Hot town, summer in the city
Back of my neck gettin' dirt' and gritty
Been down, isn't it a pity?
Doesn't seem to be a shadow in the city
All around, people looking half-dead
Walkin' on the sidewalk, hotter than a match head

 

Jag ville bli mätt med måttband. Från foten räckte det bara en och en halv meter upp. Det var en obehaglig upplevelse, men jag fann mig i den.

 

När febern sakta äter medvetandet tycks också själva den fysiska kroppen krympa. Jag ligger i sängen när trutarna hackar på mig. De äter mitt kött och mina tankar. Det pågår dag och natt i ensamheten. Inte någon tröst står att finna i någon musik. 

 

Jag mådde allt sämre.

 

 

 

 

 

Therese Bohman som tidig julklapp

 

Jag skrev om Therese Bohmans debut Den drunknade för femton år sedan. Efter det har jag läst det mesta hon skrivit i bland annat Expressen, men inte böckerna. Starka, övertygande texter. 

Så nya boken, Kammakargatan. En julberättelse, kunde jag inte motstå. Jag är förtjust i komprimerade prosaberättelser. Bohman skriver prosa som i högsta grad fungerar så. Hennes språk och estetik är ovanlig i svensk litteratur. 

Bokens titel ska - förhoppningsvis - påminna oss om att det var Agnes von Krusenstjernas novelladress för Delat rum på Kammakargatan, som utkom 1933.

Jag är inte frisk nog att skriva en recension, istället ger jag boken till en av mina döttrar. Tidig julklapp! 

Bonniers presentation:

 

Hon har precis börjat vid Stockholms universitet. Tillvaron är fylld av nervositet, förväntningar – och ensamhet. Allt förändras när hon möter Andreas, svartklädd, blasé och självsäker. Han introducerar en värld av litterära fanzines, rökiga kaféer och sena nätter i en lägenhet på Kammakargatan.

 

Therese Bohman skrev Kammakargatan som en längre julnovell som skickades ut som en litterär adventskalender i en mindre krets. Det är en berättelse som är lite sann, och mycket påhittad.