Första boken i trilogin heter Där våra floder rinner samman och utgavs av bokförlaget Faethon 2024. Andra delen kom våren 2025 på Fri Press och har titeln Under jagande moln.
Bosatt sedan länge i Oslo har Håkan Sandell, som den poet han är, kvar en djup förankring i den svenska som varken väjer för realismens språk eller den specifikt, nya och drastiska lyrikens sätt att uttrycka sig, i avsikt att förmedla skoningslöst och med den fasta handens ovilja att försköna och bygga murar i dikten.
Jag börjar med den bok som kom först, Där våra floder rinner samman utgiven 2024. Dess underrubrik skvallrar ingenting om vad som ska följa, den lyder Nya dikter 2023-2024.
Men den ska bli första boken i trilogin ”Tre floder”, som är byggd på de tre flytande elementen vatten, tid och ljus. Där våra floder rinner samman är uppdelad i tre avsnitt, vart och ett specifikt till form och ton.
Första avsnittet kan sägas vara sandellskt saklig rapport från inre och yttre världar. Jag dras med i hans diktning och tycker att den lär mig väsentliga saker om redan de språkliga figurer som är typiska för honom, samt om de faktiska ämnena och samtidstypiska iakttagelserna. Hos Sandell går de från ljusreklam och neon, till valaffischer, graffiti och ett sjunkande kulturskepp.
”Jag kan inte hålla steg i marscherandet,
förlorar mig i vinklingar och avvägar,
vadar fram i snabbt utbränt engagemang,
ni är så högröstade, har rätt, andra fel.”
(sidan 29)
I andra avsnittet hakar kommatecken-avrundade sidor i varandra, intensivt, nästan sångbart. Också här med starka uttryck, som:
”vid bussköns uppskissade altartavleansikten.”
(sidan 53)
Och tidigare i sviten:
”så länge du inte ställer det minsta krav
är en gränslös kärlek klar att ge sitt liv.”
(sidan 37)
Det är snabba men exakta bilder av vår tids liv, oavsett om det levs med eftertanke eller utan minsta omtänksamhet.
I bokens längre och tredje avsnitt visar Sandell mer av sin fantastiska iakttagelseförmåga. Den fysiska kärlekens styrka framträder, den är starkt påtaglig också för läsaren. Förflutenhetens Malmö återvänder, staden som kanske rentav är ett sandslott. Politisk ledare förstås genomfalsk och en stor kulturpersonlighet bara lögnaktig. Till och med känsloyttringarna som påstods genuina var genomfalska.
Tids- och platsberättelserna i diktsviten når fram till Codan, en klassisk svans, som avslutas, konsekvent och stilenligt:
”Allt gav jackans anteckningsbok ny tyngd,
fast jag själv absorberats i kvällsmörkret.
En värld som skyndade sig att fortsätta,
med sina svarande rop och vakna röster.
Gemensamt restes, i dockans höga ställning
med ljuslagd reling ett skepp utan namn.”
(sidan 77)
Nog är boken i sin helhet en värdig öppning för denna trilogi.
*
Jag öppnar nästa bok, Under jagande moln med stor nyfikenhet.
Det första som slår mig är förstås kontinuiteten. En självklarhet i en trilogi, kan man tycka. Men så är inte alltid fallet. Hos Sandell är det uppenbarligen en utgångspunkt och jag tänker, kanske undermedvetet, att dessa texter är skrivna i ett flöde som först efteråt delas upp. Men de är strängt arbetade, inte minst estetiskt. Oavsett så är det en fantastisk läsning jag bjuds på.
”körsbärsblom bär tiden på sin tungspets.
Martyrerna släpar på sina sprängbälten,
när kommer en religion med blombälten?”
(sidan 7)
I en sådan dikt ser vi hur Sandell förhåller sig till ett av tidens svåraste problem. Varför förenar den ”religion” med dödligt våld? Det är förstås bara utövarna som måste besvara den frågan, inte poeten. En religion med blombälten kanske det redan finns, men inte i den betydelse Sandell lägger saken i sin dikt.
Hur han ser på sin egen roll framgår tydligt:
”(…) jag försöker
fylla dikter med så mycket liv jag kan,
som skrevs vart ord på dödens papper,”
(sidan 25)
Det är, i alla avseenden, en tid och en situation som kräver just det. En historisk epok går mot sin undergång och poeten vill skriva det sista som kan skrivas.
”vid imperiets slut, urholkat
kulturellt, upprätthållt militärt,
skrevs några sista diktstolpar
avsmalnade och självförtärande,”
(sidan 33)
Men hur använder man sina egna ord i detta skymningsland?
”Barbarkommunikationens emoys
flashar som auror och grottmålningar.”
(sidan 36)
Vi har en importerad brottslighet, alldeles oavsett vad de liberala, halvvuxna åldringarna säger, muntligt eller i text. De som bedriver brottsligheten kallas ”gäng” bara för att de tillhör olika städer, byar och bekantskaper. Sandell:
”I hemlandet har priset på mord börjat sjunka,”
(sidan 37)
Det finns alternativ till ordrik dumhet. Varje dag vid datorn närmar jag mig själv avstängdhet och tystnad. En förebild kunde hämtas från den sandellska dikten:
”några saker ligger tystnad nära,
ett äldre språk med äldre tecken,
inte outsägligt, mer som kroppen är,”
(sidan 59)
Och här rundas boken av med en motsvarighet till första bokens coda, en ännu praktfullare svans:
”Tills andra budskap tänds i takneon,
för utöver att dö skall man leva också,”
(sidan 65)
Jag recenserar inte dessa två böcker. Den tiden är förbi, ty det var mitt dagliga yrke. Vad jag kan göra nu är blott att visa på deras existens. Poesin är en boning att befinna sig i. Med poeter som Håkan Sandell vet jag att jag själv gärna gör det. Med stor tacksamhet.
