Stormen från neuropatins överfall våren 2024

Tosteberga hamn i regn. Foto: Astrid Nydahl

 

Ord, ord, ord: 

 

polyneuropati, utbredd funktionsnedsättning, perifera nerver, leder impulser som styr muskler och tar emot känselintryck från huden, till och från ryggmärgen och hjärnan, styr autonoma funktioner, blodtryck, hjärta, tarm, urinblåsa, domningar, smärta, obehag, känselnedsättning, svaghet i benen, fötterna, händerna, balansen påverkas, vanligt med förstoppning, urinträngningar, yrsel vid uppresning och torra fötter.

 

Är jag nu en annan människa? Kan jag leva? I skrivandet och läsandet, som alltid?

 

Nej, jag kan inte längre läsa. Några rader går ju bra. Men skulle jag drista mig att hålla en bok krampar händerna. Minsta, tunna pocketbok leder dit. En inbunden, tjockare bok låter sig inte läsas, den skickar jag vidare till en människa i min närhet.

 

Är sjukdomen människan, är människan sjukdomen?

 

Neuropatin är mitt eget fel. Neuropatin kommer av diabetesen. 

 

Misskött diabetes.  

 

Julbrev 2024. Personligt och politiskt

Foto i Älvsbyn: Astrid Nydahl

 

Julbrev 2024

När nu julen närmar sig tänker jag på dem vi förlorat under året. De jag först tänker på som dött är:

 

Författaren Gabriela Melinescu, född i Rumänien men mångårigt verksam i Sverige, en kär vän då det begav sig.

 

Litteraturmannen, familjens vän Per-Johan Wilhelmsson som dog i en tragisk olycka mot slutet av året.

 

Översättaren och essäisten Anders Bodegård, vår kanske viktigaste förmedlare av den bästa polska litteraturen. Flera av de allra viktigaste fick jag av Anders: Zagajewski, Szymborska, Gombrowitz. Hans betydelse för min läsning av just Zagajewski är oändligt stor.

 

Författaren och essäisten Anders Hallengren, Emersons man i Sverige. Som i The Code of Concord: Emerson’s Search for Universal Laws 1994, mitt absoluta ödesår.

 

Konsertpianisten, Eric Satie-interpreten Olof Höjer som fick mig att känslomässigt för alltid förstå Saties betydelse.

 

Albanske författaren Ismail Kadare. Han följde med mig hela vägen från 1970-talet och hit. Hans halvmeter i bokhyllan gick hela vägen från den hårda vintern, de medeltida, mystikt färgade berättelserna, till de mest banala, samtida kriminalhistorierna. Han överlevde Hoxha-diktaturen med list, dikt och intelligens. När diktaturen fallit såg han sig fri att leka i andra genrer. Hela tiden var Paris han andningshål. Han reste, läste, skrev och sålde böcker, den ena mer oväntad än den andra. Men han förblev Kadare.

 

Barndomsvännen Karin Wilson. Karin begravdes i januari men jag visste inte ens att hon var sjuk. Karin betydde mer än någon annan från mycket unga år upp i högstadiet. Hemma hos henne satt jag ofta om eftermiddagarna, gjorde läxorna och lyssnade på Tamla Motown mer än någon annan musik. Karin var ömsint, trofast, trygg och vän på många olika sätt; alltid en Människa med stort M. Lorensborgs-livet själva betydelse.

 

I lika hög grad alltjämt närvarande som sorg är de nära vännerna Anne-Marie Berglund som avled den 6 mars 2020, och Anders Wikström som avled lille-julaftons kväll 2023. De var mina mångåriga brevvänner båda två, men med brev som utvidgades till försändelser med musik, film och litteratur. 

 

Hans Boij minns jag på samma sätt. Han dog 15 september 2023. Den märkliga omständigheten är att alla dessa tre är finlandssvenskar. Bara Anders fanns kvar i den miljön, närmare bestämt i Billnäs i Nyland. Hans och Anne-Marie levde och verkade i Stockholm.

 

*

 

Döden griper djupt in i oss som fortsatt lever.  Flera av oss har själva drabbats av sjukdomar som i vissa fall är mycket allvarliga. Jag fick erfara en process med min polyneuropati som ledde till rosfeber och sedan stora problem med urinvägarna och testiklarna. Smärta kan man leva med, men att bli beroende av mediciner som klassas som narkotika var det sista jag ville.

 

Ett julbrev som består av mörka tankar vill jag inte heller skapa. Så låt mig berätta om det gångna årets händelser ur ett annat perspektiv, nämligen det realistiska, om än det huvudsakligen innehåller både tragedier och ond bråd död

 

I våras hade vi bott 21 år i det underbara huset på Byholmsvägen. Då var det dags att flytta. Vi hade fått nio månader på oss av sönerna Hansson, sedan pappa Lars hade dött i september 2023, nästan 91 år gammal. Det stod en trerumslägenhet mitt inne i Kristianstads centrum öppen för oss. För att kunna genomföra den resurskrävande flyttningen sålde jag en dyr och kär målning genom auktionsfirman Bukowskis i Stockholm. Pengarna räckte till en flyttfirma som under flera dagar gjorde hela jobbet.

 

Det bibliotek jag byggt under nästan 50 år, samt förstås alla Astrids böcker, skulle inte på långa vägar få plats i lägenheten, inte heller musiken i LP- och CD-form. Det var inga roliga timmar att se antikvariatsbokhandlare och andra röja ut och köra iväg. Men det heter ju att nöden inte har någon lag.

 

Var detta också mörka tankar? Nej, de ingår i berättelsen om året 2024.

 

En ny bok fick jag i det närmaste färdigskriven under den senare delen av året. Det skulle ju inte ske, hade jag lovat mig själv. Men manuset Bussen står stilla finns här i en blandform jag inte ägnat mig åt tidigare.

 

Jag försöker dagligen fördjupa mig i de två krig som sliter sönder både länder och människor. Putin-fascismens angreppskrig mot Ukraina tycks inte ha ett slut. Andra stora regimer har öppet eller dolt gett Putins regim såväl moraliskt som militärt stöd i det att de upplåtit sina vapenindustrier åt honom. Det senaste inslaget i dessa mordiska affärer är Nordkoreas inblandning i kriget.

 

I Israel kan man nu konstatera att en nationell ledare och de facto krigsherre som Netanyahu är efterlyst för sina krigsförbrytelser: Internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdade på torsdagen 21 november arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. 

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen, i tidningen Flamman.

 

Vilka skäl fanns och finns det att först lägga Gazas bostadsområden i aska, och sedan inleda bombkampanjer som gör detsamma med Beirut och Libanons södra delar. Jo, skälen fanns förstås, de heter Hamas och Hizbollah. Svårt skadade och decimerade finns de kvar som dödliga hot, eftersom de ser varje jude som ett legitimt mål. Står den motbjudande massakern 7 oktober 2023 i paritet med dessa långvariga flygbombkampanjer? Kan man alls jämföra antalet torterade, våldtagna, misshandlade och dödade människor?

 

Om Israel ska överleva som oberoende nation kan förstås inte denna onda cirkel fortsätta. Men vem är människa att förstå hur en annan och bättre utveckling ska kunna inledas?

 

Det urgamla judehatet har tilltagit kraftigt. Krafter som betyder socialt mörker har spridit nya - men egentligen alltså urgamla - myter och lögner om det judiska folket. Det ankommer på oss att tillbakavisa och bekämpa denna primitiva antisemitism. 

 

*

 

Neuropatin blev under 2024 den definitiva vägändringen för mig. Att inte kunna gå ordentligt, att alltid behöva fundera på om balansen finns, om jag ska falla eller klara det jag vill – det har blivit den svåraste av alla vardagliga frågor. Särskilt om nätterna.

 

Sjukdomen som på djupet förändrar livet är något helt annat än de sjukdomar som kommer och går. Neuropatin går ju inte, den tillfrisknar man inte ifrån. Efter hjärtstoppet den 9 maj 2023 kom sjukdomarna en efter en. 

 

Två veckor på hjärtkliniken betydde inte att vården upphörde vid utskrivningen. Nya problem stod och väntade. Att bli beroende av stödkäpp och/eller rollator var de minsta problemen.

 

*

 

”Jag börjar om”, skriver Natacha Appanah. Det är ord jag gärna använder. Och med dem önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år 2025.

 

Er Thomas Nydahl

 

Som jag antydde igår: det fanns inget skäl att låta bli

 Vid Nyagropen som ligger till höger om bildmotivet

 

 

Just här, vid Stockholmsboden, halvt nersjunken i sanddynerna

Efter en kort promenad stannar jag gärna kvar i bilen vintertid. Annars tar jag ut och fäller upp min stol. Det är vilket som.

Vid havet, dold bakom växtligheten

 

Det finns platser som för alltid står mig närmast. Den här ligger precis vid havet. Det är förstås en mycket viktig faktor. Att man dessutom kan sitta i lä med fika och läsning gör dofterna och ljuset från havet ännu mer tilltalande.

Var det är? Man tar till vänster i Olseröd och kör raka vägen fram. Så enkelt är det.

Och just det ska lördagen ägnas åt. Ingen julgran utan grenar av strandens skönheter, i vilka vi hänger vackra julkulor och drar en ljusslinga. Jul på vårt vis: kontakt med Östersjön och kusten hela tiden.

Kids i Kidderminster

 

Ja, så kom jag till Kidderminster, hettan var svår att uthärda. Inte blev det bättre av stadens fula centrum där man verkade ha samlat all misslyckad arkitektur från 1960-talet. Dessförinnan hade vi bytt buss i Stourbridge efter en timmes resa från B-ham. Stadens symbol, glasblåsaren, stod vacker utanför den stora busstationen. Det var för 12 år sedan. Känns som 50.

Mike Sanches kom därifrån och blev pianist och sångare i Bill Wyman's Rhytm Kings. Sådant spelar också roll. Annars är staden mest känd för sin glasindustri.

Tells nya bok

 

Per Erik Tell svävar inte i luften, det är bara hans bok här hemma. 

Han är en författare med fötterna på jorden, i alla bemärkelser. Här är hans nya bok, jag fick den igår! 

Rekommenderas varmt för den som vill lära sig mer om länderna i Latinamerika utifrån möten och samtal.

Blues eller tomma ord?

 

Ernst Blomstrand, multiinstrumentalisten, och jag hade ett program vi turnerade med. "Sången om saknaden" hette det och texterna jag läste kom från två av mina böcker, den som gav det hela sitt namn och så "Malmö Blues". Vi talar om sent 1980-tal.

 

Den här kvällen hade vi uppträtt i Ystad Konstmuseum. Chefen där, Jan Torsten Ahlstrand, har just avtackat oss med fina affischer och vackra ord.

 

Vem behöver inte vackra ord? Det gör vi alla, om de inte övergår i meningslöst smicker.

 

Bilder som denna väcker starka känslor. Plötsligt minns man både hur det var, och hur det hade kunnat bli.

Farfars-uppgifter

 

Vilka uppgifter står främst i relationen mellan en farfar och hans barnbarn?

 

En mycket viktig är förstår att öppna de julklappar som hängt upp sig. Nu är det tiden förbi. Den lille pojken är fyllda åtta när han kommer hit för att fira jul i år. Det ser jag fram emot. Som alltid, men i år av alldeles särskilda skäl.

 

Bilden är för övrigt tagen i biblioteket i huset vi hyrde. Det är för alltid borta. Julstämning av det slaget kommer aldrig tillbaka.

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

 

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

 

Kuggfrågan om klass

 

Kuggfrågan om klasstillhörighet behöver inte ens ställas idag. Familjen Lennon tillhörde den engelska arbetarklassen. Det sägs lika tydligt i bild som i ord, i klädval därtill. Eller som John Lennon själv sjöng:

 

"As soon as you're born they make you feel small

By giving you no time instead of it all

'Til the pain is so big you feel nothing at all

A working class hero is something to be

A working class hero is something to be"

 

Ur A Working Class Hero, 1970

Nathacha Appanah: Det urblekta minnet (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Bodner Gröön)

 

Som en lovsång eller en kärleksförklaring till farföräldrarna är den, Nathacha Appanahs nya roman. Men den är också, liksom Våldets vändkrets och Ingenting tillhör dig en berättelse om koloniala villkor, bottenlöst förtryck och en nöd som är svår att ens förstå.

 

Få kan som Nathacha Appanah göra svunna tiders omständigheter och villkor synliga. Man kan ta på dem under läsningen, eller känna dofterna av dem.

 

Bokens omslag visar en enorm flock starar som fyller himlen. Denna flock med sin rörelse och sina ljud får fylla funktionen av symbol för den migrationsberättelse hon själv skriver.

 

Liksom i de tidiga böckerna vill hon utforska, forska, gräva fram fakta och känna igen sin familjehistoria, där förfäderna istället för namn hade nummer. Hennes farfars farfars far hade nummer 358444 och var 45 år gammal. De kom alla till Mauritius med båten Sara, längs en rutt som användes fram till 1920.

 

De blev kontraktsarbetare, ett system som användes av

kolonialmakterna för att uppväga bristen på arbetskraft i sockerrörsfälten. Om jag säger att de drömde om en bättre framtid känns fenomenet kanske igen. Vem skulle annars ha gått med på de usla villkor som mötte dem?

 

Varifrån kom de? Appanahs föfäder kom byn Rangapalle och de tog sig därifrån till Madras för att segla över havet till en månadslön av fem rupier, två skålpund ris och ett halvt skålpund baljväxter. Appanah visar med ett foto hur förskräckande lite det är. Men Indien är så stort och det är detta stora de lämnar.

 

Trots nöden blev sedan de indiska arbetarna kända för att vara ”fogliga”. Och ändå kunde det mitt i fogligheten explodera av vrede. Appanahs farfar lät sin knutna näve fara iväg mot en lögnaktig förman och han döms till fängelse. När han blir fri förvisas hela familjen från företagets område. Familjen blir ”aldrig förlåten för den här yttringen av uppstudsighet” skriver Appanah, ”inte av sin grupp, i lägret eller på plantagen”.

 

Miraklet kallas det – hela förloppet med polio som drabbar farfadern. Det bör sparas till läsarna själva, ty en gripande och stark berättelse är det. Liksom boken i sin helhet. Låt det inte råda någon tvekan om att Appanah skrivit ännu en roman av det där slaget som kan kallas oförglömligt just för att det med eftertänksam kärlek berättar om de människor som inte självklart blir beståndsdelar av litteraturens värld.

 

Julläsning? Just därför alldeles självklart.

Suzanne Brøgger i nyutgåva

 

Detta mästerverk släpptes på nytt av Gyldendals forlag i København nu i veckan, med anledning av att Suzanne Brøgger fyllde 80 år.

 

Den som missade originalet har en mäktig bok framför sig. Mäktig i det här fallet betyder rik, klok, poetisk och vackrare än det mesta som skrivs idag.

 

När jag får den ska jag recensera som vore den helt ny.

Tomtemössan och välgörenheten

 

”Vem vill leva i en tid där Mark Levengood sitter på mediatronen iförd tomtemössa?” Mikael Timm i Fokus

 

Kommande jul ska jag vara ensam hemma. Har inte tänkt använda Sveriges Television som ”sällskap” på julafton. Det skulle förmodligen bara driva på den oundvikliga känslan av ensamhet.

 

Kanske är jag för tidigt ute, men jag roar mig dessa dagar med att skriva julkort. Namnlistan blev, som varje år, längre än jag tänkt mig. Att stryka namn på den listan känns som ett våldsdåd. Varför just till jul bete sig illa mot familj, vänner och bekanta?

 

Hur ska man se på välgörenhet, i juletid och annars? Säger inte chefslönerna något viktigt om verksamheten? Läs här i Svenskan och kika på listan jag visar!

 

Fortsätt skriva julkort. Det är en välgörande handling utan korruption.

 

Druvor från Toscana

 

Klart för lunch. Jag har gjort maten. Lennart R. bjuder på drycken, som så här dags bara serveras i halva glas.

Julkortsverkstaden idag kräver ändå lite av de röda druvorna från Toscana.

Anna Lundqvist Plats i Kristianstad

 

Huset bredvid vårt har en vacker lite viloplats strax intill busshållplatsen. Där finns en plakett som berättar att den heter Anna Lundqvist Plats, Kristianstads första kvinna i stadsfullmäktige. Inte nog med det, alla husen, som det ros här, är byggda på hennes initiativ. Anna Lundqvist var dotter till färgerifabrikör S. Lundqvist, som var vice ordförande i stadsfullmäktige i Kristianstad. Hon var medlem i Kristianstads skolråd och Kristianstads fattigvårdsstyrelse. 

 

Huset med ålderdomshemmet heter Österhem och finns kvar och ligger mitt emot Centralskolan i hörnet av Kapellgatan och Götgatan (det är på Kapellgatan vi bor, TN)

 

Anna Lundqvists politiska gärning präglades av arbetet för de mindre bemedlade. Hon valdes i stadsfullmäktige in i Fattigvårdsstyrelsen och i pensions-, livsmedels-, dyrtidsnämnderna och i arbetslöshetskommittén. I Fattigvårdsstyrelsen drev hon frågan om byggandet av Ängsgården. Efter bygget blev hon i flera år tillsynsman för anläggningen med ansvar för verksamheten innefattande boende, personal och byggnader. Anna Lundqvist var aktiv inom skollovskolonien i Åhus. Hon var VD, kassaförvaltare och tillsynsman för verksamhet, barn och personal på kolonin. 

 

 

Suzanne Brøgger 80 år

 

Nu har Suzanne Brøgger fyllt 80 år! Vi säger förstås både Grattis och Tillykke, på båda språken tvärs över Öresund.

2006 medverkade hon i min bok med samtalsessäer, Skrivandets portar. Suzanne var en av tio kvinnor jag samtalade med i skriftlig form. Tio från Danmark, Sverige och Finland.

Här ett citat ur den tämligen långa samtalsessän med Suzanne Brøgger:

"Skriver man jag-böcker riskerar man att bli jagad. Och som andra före henne, blev Suzanne Brøgger ett offer för människor som förväxlade hennes böcker med hennes person; ja också för rena galningar som stal hennes identitet och trodde sig ha fritt tillträde till hennes vardag.

Kan man överhuvud taget räkna med ett privatliv och en rätt till ensamhet om man gjort sig till ett med mediasamhället? Går det att vara debattör och författare och samtidigt hävda rätten till avskildhet?

Brøgger har sagt att det finns olika sätt att skydda sig i offentligheten, det ena är med pseudonymer och det andra med att ”klä ut sig”. Kierkegaard använde pseudonymerna. Brøgger använde hattarna. Men det hjälpte henne inte. I en roman som Transparance och i en essäsamling som Det pepprade suset berättar hon olika historier om galningar som stjäl hennes namn och identitet. Det man kan lära av historierna är möjligen att man måste avstå all kommunikation med de galna, eftersom de ”inte kan få in i sina dårhuvuden att det är skillnad på liv och böcker, verklighet och fiktion”. Men det är ju inte bara galningarna som en offentlig person måste skydda sig emot. Också själva offentligheten, med hemma-hos-reportage och kändisintervjuer kan bli angrepp på privatlivet. Alltså: hade en pseudonym hjälpt Suzanne Brøgger att stå emot denna mindre behagliga del av denna offentlighet?

– Nej, nej, nej, man kan inte skydda sig, man är utlämnad, man är såld. Att man ändå lever vidare måste bero på att ens offentliga namn ändå blivit en ”pseudonym” parallellt med en annan, inre verklighet. Jag övervägde i början att skriva under pseudonymen Alex Preis, som är mitt eget okända efternamn (min fars) och Alex som kan vara både en man och en kvinna. Men jag gjorde det inte, för jag tyckte det var för fegt. Kanske hade många människor kunnat skriva Fräls oss ifrån kärleken 1973, men inte lika många hade kunnat ge den en kropp i form av sitt eget namn. Jag ville försöka gå samma väg som Søren Kierkegaard, men i mitt eget namn. Erfarenheten visar emellertid att det inte är möjligt. Namnet ändras efterhand under pressen från kollektiva projektioner.

Allt fast förflyktigas

 

Inga tecken på liv. Inte en människa. Inte minsta matdoft. Inte ens en stol.

Promenaden i Åhus gästbåtshamn är nu ren misär. Gästtoaletterna är helt låsta. Inte en enda gäst syns till. 

Varför ens strosa här? Svaret är enkelt: därför att den sjuka kroppen begär det, därför att varje steg är till nytta.

Instamatic-bilderna från Anne-Marie Berglund

 

När Anne-Marie var på resa - två gånger till Japan - tog hon mycket bilder med sin lilla kamera.

Den här roliga bilden fick jag ett år till min födelsedag. På baksidan hade hon skrivit:

"Vad sker på Thomas Club måntro? Detta var i Amagasaki. Grattis!"

Längst ner på bilden står Anne-Marie själv, det missade jag länge.

Behöver jag säga att hennes brev, kort och böcker är saknad post?

Han Kang: Den vita boken (Natur och Kultur, översättning av Anders Karlsson och Okkuyoung Park)

 

Minns ni Nobelpristagaren med den vita boken? Orhan Pamuk hette han. Hans bok hette kort och gott snö. 

 

Vid läsningen av årets Nobelpristagare händer det flera gånger att Pamuks bok gör sig påmind. Också hos Kang är det snö som står i centrum, och vid dess sida mycket annat som han snöns färg.

 

Det är nyttigt att inleda läsning i skeptiskt sinnelag. Att tvivla både på författaren och verket. Så faller fästningarna snabbare och man står naken inför en bok, vars förmåga att göra intryck ökar för varje text, varje sida. Ty enskilda, korta texter är det läsaren möts av. Kang bygger sitt verk utifrån de kategorier hon satt upp på en lista, där man bland annat möter snö, salt, is, ris och annat vitt.

 

Alldeles mot slutet kommer den korta text som beskriver ris i okokt såväl som kokt form. Den är så drabbande att eventuella tvivel försvinner i samma hastighet som läsningen sväljer varje enskilt riskorn. Hur hon gör, språkligt och tekniskt, förstår jag inte, men fungerar gör det!

 

Det finns två tunga teman som driver genom boken. Det ena och förstås tyngsta, är det äldre syskonets död. Hon blev bara några timmar gammal men har gjort ett så starkt avtryck både i mammans och i Kangs eget liv, att man inte för en sekund tvivlar på äktheten.

 

Det andra är Kangs europeiska vistelse. Långt hemifrån skriver hon om ett helt annat, mycket främmande, sätt att leva. Orten där hon vistas på ett stipendium namnges aldrig, men beskrivningen av staden som fullkomligt sönderslagen av bombningarna under kriget, gör att man snabbt kan gissa på ett par alternativ.

 

Den vita boken vill jag genast ta mig an igen. Sällan möter man litterära texter som är så genuint genomlevda och så starkt övertygande. Kang har sitt språk och sin erfarenhet. När hon skriver vet hon precis vad hon gör, resultatet blir övertygande och man kan bara be om ursäkt för sin tidiga skepsis.

 

Foto: Paik Dahuim

 

 

Seine!

 

»Seine» av Patrick Modiano!

 

Paris, 1940-tal. Berättarjaget är en blyg artonåring som går en kurs på en teaterskola. 

 

Tre kvällar i veckan är det »gruppövning». Det är när stjärnan på kursen, kamraterna emellan kallad »grevinnan», har vunnit första pris i drama i den årliga tävlingen, som han får syn på en liten flicka som sover i en av de röda sammetsfåtöljerna längst bak i salen. Hon visar sig vara dotter till »grevinnan» som gett henne smeknamnet Lilla smycket. 

 

Långt senare är det Lilla smycket själv som är berättaren i den roman av Patrick Modiano som bär hennes namn.

 

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Patrick Modiano tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld». 

 

Översättning: Ragna Essén

Pelle förd till sista vilan

 

Vår käre Pelle - Per-Johan Wilhelmsson - förs till sista vilan idag klockan elva. Min äldste son Mikael stod Pelle mycket nära ända sedan barndomen. Pelle var i alla betydelser en del av vår familj. Jag kan själv inte vara med på begravningen men en krets ur familjen är förstås på plats.

Pelle efterlämnade en bok som var klar för utgivning. Mikael har tillsammans med Pelles ex-hustru Camilla Palm, färdigställt den. Läs mer här

Man ska aldrig säga att man vet vad en avliden människa skulle vilja, men jag tror att Pelle skulle ha tyckt om sättet hans bok utkommer på. 

Pelles Instagram är fin att bläddra i. Han bodde i det absolut högsta huset vid Öresundsstranden, med fri utsikt över Öresundsbron från fjortonde våningen.

Pappa Gösta fyller 99 år imorgon

 

Imorgon skulle min pappa, Gösta Nydahl, ha fyllt 99 år.

Jag tycker mycket om deras bröllopsbild, med min leende mamma Ylva. Den skvallrar om en tid då allt var möjligt. 

Den omöjliga tiden inträdde långt senare. Men idag vill jag minnas deras liv som berättelsen om det möjliga. 

Pappa på 80-årsdagen 2005. Foto: Astrid Nydahl

Pappa undervisar på barnhem i Karlovac, Kroatien, 1970-talet.