Detta och sedan tystnaden. Joni Mitchell förbeder oss för den.

Är det åldrandet som är så smärtsamt?

Spelar fysisk smärta någon roll för tanken och skriften? Jag har den senaste månaden haft anledning att fundera på det. En mycket stark smärta uppenbarar sig i samma ögonblick jag vaknar och den finns kvar hela dagen. Efter inledande undersökningar står jag i begrepp att komma till en specialist med remiss från min husläkare. Under tiden mal tankarna och det ena scenariot värre än det andra växer fram i hjärnan. Den fysiska smärtan övertrumfas bara av fantasins möjliga vägar.

Den senaste veckan har jag varit en dålig läsare. Nästan varje bok blir ett virrvarr som jag inte kommer åt. Smärtan och dess fantasier överröstar den lästa texten, som om den inte kunde tala igenom det som hindrar den. Det är likadant med skriften, den vill inte tränga igenom fysiska, materiella hinder och bli förbindelsen mellan tanke och text. Jag står mitt i en storm av mycket påtagliga besvär och låter mig inte hejdas. Ändå är det som om både min röst, min läsning och det jag skriver förminskades av smärtan.

Åldrandet kommer jag inte undan. Är det åldrandet som är så smärtsamt?

Foto: A. Nydahl

Anders Björnsson: Nya Mosaiker

Anders Björnsson har skrivit oändligt många facklitterära texter, både i bokform och i olika tidningar och tidskrifter. Han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet som alltså är något helt annat än den populistiska sekten Humanisterna, sedan 1977. I hans författarskap finns bland annat en bok om Finland, en om Bondeförbundet och Max Weber - inblickar i en tid och ett tänkande, som kom 2006.

Nu utger han sin andra bok mosaiker, enkelt döpt till Nya Mosaiker (Atlantis förlag). Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna "har den ordinära tidningsnotisens längd" och karaktäriseras av författaren själv som "prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder."

Den nya samlingen är 110 sidor lång. Det kan verka lite, men är alldeles rätt format för en bok man gärna har med sig i fickan eller axelväskan. Den lämpar sig nämligen inte bara för kvällskvisten i sovrummet utan också för väntsalar, caféer och parkpromenader. Man tar fram den, så slipper man köpa en usel kvällstidning, man tar fram och läser i den:

"Landsvägens asfaltglans där den slingrar sig fram mellan ett övergivet stenbrott och en höjdrygg som leder ned mot vatten. Bellman färdades här efter att ha varit på Drottningholm, vinglig och dan" börjar en mosaik på sidan 72.

Fastnar man inte för den kan man slumpvis hamna på sidan 83 och läsa:

"För vart år blir mig själva trosläran mindre komplicerad att förhålla sig till, mystiken mindre väsensfrämmande. Men liturgin hjälper mig inte att ta steget och predikan uteblir."

Hur den mosaiken utvecklas ska jag inte röja här, utan bara avslutningsvis citera från sidan 104:

"Bar samma jacka som hon burit under kulturrevolutionen. Brungrågrön, hennes kroppsstorlek oförändrad: rollbyte utan byte av klädedräkt. Känslan av att hon velat domesticera alla sina traumor på det viset."

Prova själv. Håll den lätt i handen, slå upp på måfå. Läs och begrunda.

*

Klicka på bilden med bokuppslaget, så kan du läsa några mosaiker i sin helhet.

Första recensionen av min nya bok. En känsla av frid infinner sig.

Nog tyckte jag det var konstigt när jag gick till Bernurs blogg för att läsa. Där fanns en bild på min nya bok och jag trodde att jag kommit fel. Men det var den första recensionen min nya bok fick. Om den här sortens litteraturkritik fanns på kultursidorna skulle jag ha stannat där. I vintras lämnade jag allt presskrivande efter 35 år. När jag läser Bernur blir jag glad, därför att han resonerar helt utan koketteri och positionsbestämningar. Just resonerandet uppskattar jag kanske mer än något annat. Det innebär något så ovanligt som att jag lär mig något. Presskritik idag lär man sig ytterst sällan något av, eftersom den mer är uppvisade påfågelsfjädrar än seriös kulturkritik. Av tongivande tyckare i branschen har jag förstått att det är viktigast att göra sig lustig, raljera och uppträda lismande eller aggressivt inför den bok man satts att recensera. Därför blir jag glad att se att det finns litteraturmänniskor som förmår resonera, lyfta fram både det de ser som positivt och det som är negativt. Bernur är en sådan kritiker, och jag läser honom dagligen. I recensionen av min bok skriver han bland annat:

"Den som gör sig obekväm blir nedtystad; kanske det inte är så förvånande då att det är så relativt tyst kring Nydahl, trots att hans utgivningstakt bara ökar."

och:

"Visst, det här är oresonligt, och kanske inte helt nyanserat: eller så har jag bara svårt att förlika mig, att det ibland råkar vara mina tår han trampar på, tänker jag medan jag diskret skyler min ipod i fickan. Nydahls dygder heter långsamhet, tystnad, enkelhet, ensamhet: självklara ingredienser i ett värdigt liv, men det är just det som är poängen, att vi frivilligt avstår från värdiga liv, till förmån för konsumtion, volym, stoj och tjo och tjim – vulgaritetens avarter. Är tystnad en bristvara? Åtminstone verkar många vara rädda för den: kanske den förknippas med döden. Vad Nydahl gör återigen i sin bok är att distansera sig, att ta risker med sina åsikter: det är inte medhåll och samförstånd som är hans mål. Men vem klarar av att följa honom till den tysta zonen?"

Läs hela recensionen.

Bilden är tagen av A.N. på samma plats som bokens omslag: Ivögården, en frostig morgon.

Bokens folk?

Vad har boken betytt för mig? Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade oss från Fem-böckerna upp i tyngd, klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text, erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet.

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en till tystnad och förnöjsamhet kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som kränger livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått fram Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Bilder: A. Nydahl

Bengt Ohlsson: Kolka

Bengt Ohlsson har, vid sidan av sitt journalistiska arbete, utvecklat ett säreget författarskap. Hans nya roman, Kolka, har namn efter en lettisk ort och det är också avgörande för berättelsen. En flicka i gränslandet mellan barndom och tonår kommer från Lettland med sin pappa till London. Pappans partner är en mycket välbärgad kvinna som har ett stort hus där de alla ska leva tillsammans. Den berättande flickans röst känns mycket övertygande, när den pendlar mellan naivitet och lillgammal klokhet. Centralt i berättelsen står ett slags spel på nätet mellan den unga flickan och en okänd man som kallas Ensamvargen, mellan dem utvecklas en farlig men kittlande relation. Så småningom utnyttjar hon denna kontakt i ett slags hat mot fostermamman, och det hela blir till en gastkramande berättelse om identitet, tillhörighet, utanförskap och kärlek. Jag skulle vilja säga att det är storartad men lågmäld svensk prosa när den är som mest angelägen.

Bild: A.N.

Lyster och leenden.

På bussen mellan centrum och byn idag: ett fullsatt ekipage med skrattande och leende människor. Plötsligt log också jag och samtalade med kvinnan framför och mannen bredvid mig. En hel gymnasieklass med finniga pojkar och några få flickor. De reste sig för äldre människor som steg på hållplatsen efter centrum. Blev kallade gentlemen. En av de äldre herrarna från byn kom igång ordentligt och började berätta urgamla vitsar för pojkarna, som gick från fniss till högljudda skratt. Stämningen i bussen blev mycket god och kvinnan framför mig sa: "Det är kanske inte en förlorad generation". När ungdomarna steg av gick en av dem förbi mig, tittade mig i ögonen och sa: "Ha det nu bra, hökarn." Jag kom hem glad. Kan inte minnas när det hände senast. Det finns inte mycket att bli glad av i stadens centrum. Idag blev det lysande undantaget.

Foto: A.N.

Det går bara att arbeta fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Bilder: A. Nydahl. Klicka för stort format.

Patti Smith: Just Kids

Det är få förunnat att vara poeter/textförfattare/musiker och samtidigt träda fram som mogna prosaister. Men Patti Smith visar sig nu vara en berättare av rang. Hennes prosa är amerikansk i bästa mening, och gång på gång under läsningen stiger tidigare berättare fram i minnet. Att kritiker jämför Just Kids (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson) med Bob Dylans självbiografiska Chronicles är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Jämförelsen är relevant i flera avseenden, inte minst förbindelsen med poesin och sångtexten, där Bob Dylan länge har framstått som sin generations främste.

I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.

Vad är det då Patti Smith berättar om? Hon söker sig först tillbaka till barndomen. Den unga flickans ovilja att vara just flicka. Hennes känsla av att stå bredvid och betrakta sin omgivning, sin familj. Där tycker jag mig känna igen de flesta konstnärsbiografier: den känslan tycks vara ett slags förutsättning för det som ska växa fram av konst, litteratur, musik. Att tänka annorlunda, att ifrågasätta det som ter sig självklart, att med skeptisk blick betrakta redan barndomen. Skepticism, tvivel och misstro som grund för en konstnärspersonlighet. Patti Smith var utan tvekan en sådan ung kvinna.

Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.

Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.

Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.

När jag läser Just Kids önskar jag att den svenska litteraturen befriats från alla sina stereotypa skrivskoleprojekt. Det finns ju samtida litteratur som verkligen griper en därför att den skrivits mot bakgrund av ett levt liv, en bakgrund av erfarenhet, slit, tårar, förluster, kärlek och insikter. Patti Smiths bok är en sådan. Den får mycket att framstå som oväsentligt och när man läser den kan man bara känna tacksamhet. Att förlaget dessutom har den goda smaken att bifoga en cd-skiva med boken gör det bara ännu bättre, trots att jag aldrig själv läser till musik så vet jag att stunderna för Patti Smiths sånger också kommer.

Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.

Är det redan i unga år melankolin blir synlig?

Jag lyssnar till unga Angelina från Lund. Här finns den: äktheten i melankolin. "Welcome to my hidingplace" sjunger hon. Det är sådana gömslen vi söker i musiken och litteraturen, bortom flödet, bortom masskonsumtionen. En sångerska som Angelina blir jag ödmjuk och tacksam inför.

Camus om ensamheten och avståendet.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en (...) Jag har lidit av ensamheten, men genom att bevara min hemlighet har jag besegrat plågan att vara ensam. Och numera vet jag ingen större ära än att leva ensam och okänd. Skriva - min djupa glädje! Säga ja till världen och njutningen - men bara om det sker i utblottning."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.

Günter Wallraff: Rapport från vår sköna nya värld. 8 reportage (Norstedts förlag).

Efterhand som nyheterna om Wallraffs senaste spektakulära reportagearbete under täckmantel strömmade in fann jag det rätt pinsamt: en vit tysk med skokräm i ansiktet påstår sig ha lurat omgivningen med att vara somaliern Kwami. Att leda i bevis att nordeuropéer är skeptiska till afrikaner med denna förklädnad är inte bara en dålig idé, det blir också ett pinsamt och något ansträngt resultat av det. Om någon enda person gått på den ”förklädnaden” blir jag uppriktigt förvånad. Skokräm i ansiktet och en lockig svart peruk skulle inte övertyga mig. Wallraff ser på bilderna ut som en revyaktör av rätt så låg kvalitet. Det reportaget, Svart på vitt, inleder hans senaste, till svenska översatta bok, Rapport från vår sköna nya värld. 8 reportage (Norstedts, översättning: Fredriksson/Fölsch/Grundberg/Haskå/Linde/Resch). Det var alltså med stor skepsis jag började läsa.

Men tack och lov blev det redan från reportage nummer två och framåt bättre. Under noll heter det följande reportaget, där Wallraff agerar uteliggare bland norra Tysklands förlorare. Det är i själva verket ett lysande reportage, noggrant, väl genomtänkt och sylvasst skildrat. Jag känner här igen den Wallraff vi en gång i tiden mötte både i den tyska industrin och medievärlden. Han förvandlar sig verkligen till uteliggare och lyckas faktiskt få det slags intyg som behövs för att komma in på härbärgen och nödbostäder. Här är bokstavligt talat alla mänskliga hänsyn borta. När Wallraff själv är uteliggare får han syn på förhållanden så motbjudande att han inte själv hade trott att de fanns. De natthärbärgen som erbjuds är dödsfällor och lokalpolitikernas cynism slår det mesta. När man följer med honom in på ett sådant i Hannover och inser att personalen låser portarna utifrån på nätterna kan man rent fysisk erfara skräcken över att befinna sig där inne, särskilt när man, som Wallraff hotas till livet av en psykiskt sjuk man i rummet bredvid.

En sida av Wallraffs arbete som jag uppskattar är att han granskar resultatet av den globala industrins utbredning, här konkret med Starbucks och Liedl. Starbucks caféer möter man överallt i Europa. De slår ut äldre, traditionella konditorier. Wallraff undersöker både företagets struktur, dess produkter och hur det behandlar sina anställda. Det är ingen vacker bild som framträder. Starbucks grundidé är vinsten. Högsta möjliga vinst till lägsta möjliga insats är maximen som präglar vardagen på varje Starbuckcafé. Varenda centimeter av golvytan är mätt och beräknad, man vet på förhand till och med vilken armrörelse en servitris måste göra för att sträcka sig efter något bakom disken. Personalen är hierarkiskt organiserad för att gruppen alltid ska ha ett tryck på individen. Anställningsvillkoren bygger på ett slags poängsystem där man kan trilla ur ganska lätt. Varje barista har en skiftledare över sig och i hackordningen sedan ställföreträdare som ”kontrollerar lönekostnaderna” och ”stimulerar försäljningen”. Varje filial kontrolleras dessutom i oanmälda inspektioner av de distrikts- och regionansvariga. Om personalen inte lever upp till kraven får de poängavdrag, hamnar man längst ner på poänglistan placeras man på en svart lista och kan avskedas. Yttersta straffet är att filialen helt stängs. Wallraff berättar att Starbucks stängde tio caféer under 2008 och öppnade arton nya. Kunden har förstås ingen aning om orsaken.

Varför bör vi avstå att handla i kedjor som Liedl? Det har sannerligen ingenting att göra med att den är en tysk kedja som etablerat sig också i hela Sverige. Skälet är så mycket enklare: den behandling som deras anställda och underleverantörer får utstå räcker. Efter att ha läst reportaget om bullbageriet Weinzheimer Brot inser jag, att det finns företagskedjor för vilka ingenting annat än vinsten är helig. Arbetarna i detta bageri, som framställer de halvfärdiga bullar man själv gräddar i ugnen där hemma, behandlas som vore de livegna och därtill betalda med rena skämtlönerna.

Bokens övriga reportage handlar om ett stort call-center varifrån telefonförsäljarna lurar skjortan av tiotusentals tyskar varje dag, ett om den tyska järnvägen, ett om ”skräckens advokater” och ett om vad som händer bakom kulisserna i en lyxrestaurang. Under de senaste omvälvande årtiondena i Europa, med en ökad klassklyfta och nedmontering av tidigare självklara sociala skyddsnät, ter sig Wallraffs bok alldeles nödvändig, trots det pinsamma inledande reportaget. Det bästa med hans bok är att den aldrig förfaller till indignationstext. Wallraff redovisar förhållandena, berättar vad människor säger och vad han själv ser. Det räcker för att missförhållandena ska bli tydliga.

Bilderna är hämtade från ett av Wallraffs tidiga arbeten.

Fragment ur ett pågående arbete.

Med pappa i Köpenhamn 1955.

Varje gång jag vill blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och vad som är efterkonstruktioner.

*

Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten.

Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor. Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker.

*

Pappa och jag i tv-hörnet.

Känslan av ensamhet och av att stå bredvid fanns i hela min barndom.

När de andra spelade fotboll, fick jag nöja mig med att stå utanför planen, för att sköta uppgiften som vattenhämtare. De råa skämten från gänget kan jag fortfarande höra: ”Om du inte sköter din uppgift blir du vice vattenhämtare”. De mullrande skratten blev för mig föraktfulla och hotfulla. De förstärkte min känsla av att jag befann mig i fel tid och på fel plats. Bara hos klassens flickor kunde jag undkomma den känslan, men om jag var hos dem orsakade det bara ännu fler föraktfulla skämt från de fotbollsspelande pojkarna. Jag visste med hela mitt väsen att jag inte hörde hemma där. Jag var inte femton år fyllda då jag beslutade mig för att försöka undvika alla grupper och mänskliga kollektiv. Trots det hamnade jag i en politisk sekt. Den fick mig att förstå hur riktigt det tidiga beslutet varit och jag återvände till det, för att stanna resten av vuxenlivet.

*

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag.

Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

*

Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg.

Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.

*

Med pappa och lillasyster, Lorensborg.

Barndom är inte ett statiskt tillstånd. Också barnet är varje dag en ny människa, men de förflutna dagarna formar hennes nya.

*

Det som starkast präglat min självbild är känslan av oduglighet. Jag hade ingen plats som var min utanför lägenheten.

*

Hade jag alltså en trygg plats i familjen?

Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat.

*

Mormor Sabina (som har namnsdag idag) med min äldste son, mitten av 1970-talet, bilden tagen i mitt föräldrahem på Lorensborg i Malmö vid pappas Dubrovnikmålning.

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg.

Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning. Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

*

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap.

Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.

Tankens flykt. Hans Ruin - essätävlingen 2010 (Svenska Kulturfonden, Helsingfors).

Sedan 2004 utlyses vartannat år essätävlingen i Hans Ruins namn. Den inbjuder alla som skriver på svenska språket att delta. Det fina med det är att Ruin faktiskt var verksam både i Finland och Sverige, och att man därmed möjliggör för essäister i dessa länder (eller varhelst i världen de skriver på svenska) att delta.

I årets tävling blev alla tre pristagare rikssvenskar: Jens Johansson från Tranås fick förstapriset, David Molander från Stockholm andrapriset och Peter Nyberg, också han från Tranås, fick tredjepriset. Bland de sex hedersomnämnandena finns också en Tranåsbo: Magnus Axelsson Sparf, så man höjer allt på ögonbrynen inför denna stora Tranåsdominans. Men juryn bedömer texterna anonymt och kan inte ha vetat detta. Inte heller att den rikssvenska dominansen är så stark. Endast Henrik Enckell från Helsingfors är finlandssvensk. Från Sverige gavs också deltagare från Höör, Uppsala och Stockholm ett hedersomnämnande, liksom ett gick till en kvinna bosatt i Turkiet.

Hur ser standarden ut på dessa essäer, som vaskats fram ur 112 inskickade bidrag? Jag skulle vilja säga att den av de publicerade texterna ter sig rätt så hög. Här finns både egensinniga och personliga texter, samtidigt som rent litterära essäer finns med. Ingen av dem kan mäta sig med Hans Ruins skriftställarskap, varken i år eller i förra omgången 2008 (det är bara dessa jag tagit del av och kan bedöma) – men att själva grundhållningen i Ruins essäistik också kan spåras här. Jag tänker då främst på hur det djupt personliga finns i en pendelrörelse mot det utanför den egna kretsen; litteraturen, politiken, världen.

Efter att ha läst alla essäerna i antologin Tankens flykt kan jag konstatera att jag nog också själv skulle ha utsett de tre vinnarna till just vinnare, men att jag håller tredjepristagaren Peter Nybergs essä allra högst. Kanske är det ämnet som lockar mig, kanske är det sättet han växelspelar mellan sambons självmordsförsök och den personliga berättelsen, och den historiska tillbakablicken på Nellie Bly som i slutet av 1800-talet lyckades bli inskriven på ett mentalsjukhus för att skriva texten Ten Days in a Mad-House. Att Nyberg drar in en alldeles modern svensk som gör likadant är kanske vid det här laget ett tämligen uttjatat ämne, men det säger jag inte mer om, eftersom jag betraktar slutresultatet som väldigt lyckat.

Vinnarbidraget av Jens Johansson rör sig i samma sfär, då essäisten betraktar tillvaron från faderns dödsbädd.

Nästa essätävling utlyses om ett år, hösten 2011. Antologin kan beställas från Svenska Kulturfonden i Helsingfors.

Pia Tafdrup: Trækfuglens kompas

Ölands södra udde, flyttfågelplats. Foto: A.Nydahl

I sin nya diktsamling om människor som ett slags flyttfåglar kretsar Pia Tafdrup kring platsens och resans betydelse. Den beskriver en rörelse som sträcker sig två generationer bakåt och till den egna barndomen med mor och far, fram mot ett nu där poeten reser världen runt för att delta i poetiska arrangemang.

Trækfuglens kompas (Gyldendal) betyder alltså Flyttfågelns kompass. Poeten är här både bevingad och har en förmåga att resa fysiskt såväl som i fantasin. Hon tar sin utgångspunkt i barndomens böcker, med vilkas hjälp hon gick i land på främmande kuster ”i bøgerne, jeg lånte/ i bogbussen,/hvor aftenlyset faldt in,/ så de forgyldte bogstaver/ på bogryggene strålede/ og den trygge, gode lugt/ af forhænværende læsere,/ der klæbede til siderne, / slog mig i møde”.

Vid flera tillfällen har Tafdrup återvänt till sin judiska barndom, som var ovanlig i den meningen att den föregick på landsbygden. Hennes far var bonde och fick med sin fru, liksom den äldre generationen fly i en fiskebåt till Höganäs i Skåne då nazisterna ockuperade landet: ”En vej over vandet hjemkomst/ uden hjem/ til hvilken fremtid?/ Ikke flygte fra sig selv,/men for at få lov at være sig selv.” Här finner man kärnan i Tafdrups författarskap: det ständiga uppbrottet för att finna sig själv. Språket blir redskapet, uppbrottet och resan blir metoden.

Det finns något djupt melankoliskt i denna vackra samling, just för att den också släpper fram tvivel och ifrågasättande av den metoden. När hon kommer hem efter ännu en resa har man målat om trapphuset, nya grannar har flyttat in, ”mine børn er rejst hjemmefra,/ min elskede/ har fundet en anden./ Jeg vender tilbage/ med eksotiske gaver,/ men til hvem?/Jeg kommer fuld af eventyr,/ nu uden værdi/ for nogen.”

Tafdrups nya diktsamling är också en mycket lågmäld reflektion och meditation över människans relation till det främmande, det exotiska och nya. Hon räknar upp alla materiella ting hon får med sig hem från resorna, ett slags personliga souvenirer som minner henne om poetiska sammankomster världen över.

Men det viktiga är de spår mötena med främmande kulturer satt i hennes livsstil: ”Jeg bor i et andet land, men forlader/ alligevel ikke mit hjem” skriver hon i dikten Ordene rejser, och fortsätter: ”Uanset hvor på kloden/ jeg slår mig ned,/bor jeg i sproget,/ jeg er født ind i./ Ingen storm af andre sprog/ vælter mit ommkuld./ Jeg er jeg/ i mit eget sprog.”

Trots allt resande, trots alla möten, dikter och läsare konstaterar hon att hon är ensam i världen. Poeten är alltid ensam. Det är förutsättningen för skrivandet. Pia Tafdrup övertygar mig mer än någonsin om värdet i det hon då skapar, hennes nya diktsamling är kanske något av det vackraste hittills.

Minnen från Triangeln, Malmö.

Triangeln i Malmö. 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot conditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

För övrigt anser jag att man bör läsa Dilsa Demirbag-Sten i Expressen idag. Hon säger något viktigt om "offentligheten", broilerpolitikerna och situationen i Malmö.

Rizah Sheqiri: Sorgesånger.

Rizah Sheqiris nya bok, Sorgesånger, innehåller ett förord som jag skrivit:

Människans känsla av hemlöshet är ett klassiskt filosofiskt problem. Den franska filosofen Simone Weil försökte avfärda det, med att säga att människor, till skillnad från träd, saknar rötter. Det avgörande felet i hennes resonemang är, att varje människa bär sitt ursprung, sina rötter, med sig var hon än hamnar i livet. Att ha rötter är ju inte detsamma som att vara fastväxt, och oförmögen till förändring eller utveckling.

Många människor i den moderna världen har mer än ett rotsystem, mer än ett hem. Det kan bero på en känsla eller en rent fysisk och praktisk omständighet. I en tid av globalisering, med allt vad det innebär av ekonomiskt och politiskt förtryck, försöker några av oss gömma oss på den egna lilla plätten. I Voltaires anda odlar vi vår trädgård. Men att försöka blunda för de ständigt pågående katastroferna i världen är en mycket dålig strategi för överlevnad. Rizah Sheqiri visar i sina dikter, att världen istället måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren kan födas. Sheqiri är en man med två hemkänslor: en albansk och en svensk. Det genomsyrar allt han skriver. Han står med båda fötterna på jorden i sitt svenska nu, men han befinner sig lika ofta i ett albanskt förflutet och i en dröm om en bättre framtid för den kosova-albanska nationens folk. Det ligger något djupt sympatiskt i detta, eftersom det är ett dubbelt seende, som om inte annat kan visa hur lika vi människor är.

Våra drömmar och förhoppningar, liksom våra nederlag och sorger, liknar varandra till förväxling. Och som om inte dessa två hem vore nog för Sheqiri visar han på ett tredje: skriften, litteraturen. I poesin har han också ett hem: ”I biblioteket fann du bröder”, konstaterar han i en dikt, och i en annan säger han att doften av en gran och minnet av en platan är lika viktiga för honom. Så förbinds skogen, växtligheten, med det språk där en hemkänsla kan förankras.

Bild: Jacob Collins.

(Rizah Sheqiri når du på rsheqiri@yahoo.se)

Bellevuegården förr och nu.

Så såg det ut hemma hos oss på
Delsjögatan 8, Bellevuegården i Malmö.

Innan jag gav upp allt hopp om min födelsestad Malmö hyrde jag och min familj en lägenhet i bostadsområdet Bellevuegården. Huset var nybyggt, vi blev första hyresgäst i lägenheten. Det var vi lyckliga för. Vi hade tre barn och behövde en modern trerumslägenhet. Dessutom ville jag av sentimentala skäl bo nära barndomskvarteret på Lorensborg, bara ett stenkast bort.

Vi kom dit 1976. Vi stod ut till 1981, sedan flydde vi för alltid. På de fem åren hade Bellevuegården börjat förvandlas till normal-getto. Brottsligheten, knarket, de ständiga stölderna av våra cyklar och mopeder, liv och larm i husen och på gårdarna, knivslagsmålet i trapphuset, blottaren på lekplatsen, heroinisterna i grannlägenheten, den stigande känslan av oro och vantrivsel drev oss därifrån. Vi hamnade i en mycket liten by utanför Tollarp. Och vi har blivit den här trakten trogna, också våra barn och barnbarn.

Bellevuegården var ett område som skapades som motvikt till allt som som Rosengård och Kroksbäck stod för. Idag är Bellevuegården samma elände, sedan många år.

Philip Tafdrup: Cat Loves Sean

Vid varje besök på en begravningsplats slår mig tanken: vi går där i stillheten därför att det är lika självklart att de döda är döda, som det är för oss levande att vara vid liv. När jag besöker mitt barnbarn Alfons grav tänker jag på det, samtidigt som det finns en röst som viskar i mig att det varken får vara eller är självklart. Att ha ett dödsmedvetande är inte detsamma som att acceptera döden. Den kommer ibland när den borde hållas mycket långt borta.

När jag läser Philip Tafdrups debutbok Cat Loves Sean ((Forlaget Spring), läser dikterna, ser på de vackra fotografierna, slår det mig gång på gång hur ledigt och fantasirikt han gör dessa gravvandringar. Han sitter ner på stenar, samtalar med de döda, ”lånar” namn och berättelser för en dikt. Och att sitta på gravens marmor blir en del av den egna livsberättelsen, i lika hög grad som sängen varifrån den älskade just stigit upp och fått de levande att le. Jag fäster mig också särskilt vid den dikt som berättar om en pojke som lägger en filt över sin sovande bror för att han inte ska frysa, något som Tafdrup så vackert menar är belysande för barnets förståelse av den egna dödligheten.

Philip Tafdrup är född 1979 och hans debutbok är både en fröjd för ögat med formgivning, bildkvalitet och tryck, och en mycket speciell vandring hos de döda. Samlingen föddes då Tafdrup bodde på Coogee Bay Road i Sydney, Australien. Det var i närheten av kyrkogården Waverley, och bokens undertitel lyder också ”Digte og fotografier fra Waverley”.

Det specifika landskapet, den specifika kyrkogården med de konkreta namnen på gravstenarna, gör här Tafdrups vandring handgriplig. Vi vet namnen på de döda, han talar inte bara till omslagets Cat och Sean utan också till Sara, James, John, Catherine, Laurence och alla de andra. Jag tycker mig se dem inte minst i omslagsfotot (se ovan), där en gravskulptur plötsligt blir en människa av kött och blod, på väg ner i mullen, redan runt halsen och bröstkorgen omsluten av det eviga förmultnandet.

Här kan du läsa mer om författaren och boken. Och här finns en intressant intervju med honom.

Artur Szulc: I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41(Norstedts)

Det händer mycket sällan att jag läser en samtida svensk fackbok och frågar mig om författaren alls haft några källkritiska infallsvinklar på materialet. Men nu har det hänt.

Artur Szulc har skrivit boken I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41 utifrån tanken att något i historieskrivningen har försummats. Det har han kanske rätt i. Vad vet vi egentligen om den sovjetiska halvan av övergreppen på Polen under andra världskrigets första skede? Inte mycket. Ändå har sedan 1999 Kommunismens svarta bok funnits på svenska. I bokens tredje del, kapitel ett, Polen ”fiendestaten”, finns ett särskilt avsnitt om konsekvenserna av tilläggsprotokollet i ”icke-aggressionsavtalet”, inklusive Katyn-massakern.

Men på svenska finns det kanske ingenting skrivet i bokform förut. Däremot vet vi det mesta som är värt att veta om Nazityskland ockupation och söndertrasande av både den polska nationen och det folkmord på framför allt den judiska befolkningen som Hitlers regim stod bakom. Szulc vet att det bara är halva sanningen. Jag började därför läsa hans bok med stor nyfikenhet och jag fick verkligen veta en mängd saker jag inte vetat förut. Stalins regim höll verkligen sitt ord i de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Man inte bara tog ”sin” halva av Polen, man förgrep sig också grovt på befolkningen och dess territorium och hembygd. Szulc granskar också Katynmassakern på ett ingående och mycket trovärdigt sätt.

Men så finns det något som skorrar falskt i boken, och som i stigande grad irriterar mig. Stundtals får man den starka känslan av att den verkliga boven i dramat att den judiska befolkningen i östra Polen. Smaka på dessa slumpvisa citat (som hade kunnat mångdubblas):

”Vid ett tillfälle anfölls en tågstation av en grupp civila judiska huliganer…”

” Ett stort antal av dem (judarna) samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.”

”Frågan huruvida polska judar (…) välkomnade Röda armén av fruktan för tyskarna har historiker tvistat om.”

”Polens judar (…) hejade på Röda armén.”

”Judar härskade över byn…”

”Under ledning av en judisk handlare (hade de) överfallit byns administration…”

Eftersom boken gång på gång pekar ut judar som femtekolonnare och skyldiga till grova övergrepp på civilbefolkningen ställer jag mig frågan: vad är det som i arkiven skiljer ut en jude från en ukrainare eller en vitryss och gör den skyldiga till terror mot polacker. Ukrainarna och vitryssarna utgör två nationaliteter i det område som Röda armén ockuperade och våldtog. Judarna är en folkgrupp. Kan vi lita på att arkivtexterna och vittnesmålen skiljer dessa människor åt? Hur gjorde de om en ukrainare eller en vitryss förgrep sig på en polack? Hur gjorde de om en ukrainsk jude eller en vitrysk jude stod för övergreppet – arkiverades människorna bakom händelsen då som ”judiska”. Jag ställer mig mycket skeptisk till den citat- och resonemangsteknik som Artur Szulc använder och jag hade kunnat anföra väldigt många exempel på hur den ser ut, men nöjer mig med ovanstående.

Kan någon idag förneka att det var just judarna som blev det i antal och omfattning största offret för den nazistiska förintelsen? Nazister och stalinister visste hur de skulle etikettera en människa som "jude" alldeles oavsett dennes nationalitet. Det står inte på något sätt i motsättning till det faktum att det polska folkets lidande var ett faktum. Både Hitlers och Stalins regimer begick omfattande folkrättsbrott i Polen, och Sovjetunionen skulle i många årtionden efter andra världskriget ockupera och styra landet med hjälp av en medlöparregim.

I den här boken blir judarna förövare och inte offer. Det gör mig mycket misstänksam, eftersom hela efterkrigstiden präglats av denna syn på judar i sovjetblockets länder. Var det en tillfällighet att den polska regimen 1968 satte igång en våldsam kampanj mot judarna, vilket fick de flesta av dem att lämna landet? Polens judar rensades från kommunistpartiet, tvingades skriva på lojalitetsförklaringar, de blev trakasserade vid universitet och på arbetsplatserna. Och till slut uppmanades de att lämna landet. Det var det många som gjorde. Hela denna process kallades ”anti-sionistisk”, vilket redan då var en eufemism för antisemitism och judefientlig politik. I grunden hade den inte ett dugg med Israel att göra.

Var det en tillfällighet att skådeprocesserna 1952 i Tjeckoslovaken handlade om ”judiska läkare”? Ett vittne, Jerzy Lipchytz i Göteborg berättar: ” I Tjeckoslovakien 1952 dömdes generalsekreteraren för kommunistpartiet, Rudolf Slansky och 13 andra högt uppsatta kommunister för att vara trotskister, titoister och sionister, de flesta judar precis som Slansky. Han dömdes till döden för spioneri mot Sovjetunionen och förräderi mot kommunismen och avrättades efter en offentlig antisemitiskt präglad rättegång. 11 personer avrättades i Tjeckoslovakien.”

Så såg den statssanktionerade antisemitismen ut. Är det en tillfällighet att den färgar av sig i de polska arkiv som Artur Szulc arbetar med? Jag tror att en mer kritisk blick skulle ha röjt det verkliga förhållningssättet. De ukrainare, vitryssar och polacker som var judar omnämns inte med sin nationella tillhörighet. De är kort och gott judar. Och det är i sin tur en klassisk antisemitisk kliché.

Saken hade tett sig radikalt annorlunda om man påpekat att kommunister, oavsett om de var kristna eller judar, av polsk eller annan nationalitet välkomnade Röda armén. Så var det naturligtvis. Men den överväldigande majoriteten bör rimligen ha uppfattat invasionen som ett hot mot det vardagsliv alla människor strävar efter att ha. Varken att med hurrarop välkomna en inkräktare eller stå vid vägkanten och lismande krypa för den således.

Jag misstänker att den djupt rotade antisemitismen i Polen i hög grad präglat det som finns arkiverat. Kan det rentav vara så att författaren inte läst dessa arkivtexter tillräckligt kritiskt för att se det sambandet? Även om jag välkomnar boken som ett första försök att på svenska skriva östra Polens historia under åren 1939 till 1941 – en historia som i allt väsentligt liknar den baltiska – så ifrågasätter jag författarens ständiga hänvisningar till landets judar som förövare.

Albert Camus om Europa och krämarna.

Eftersom det inte längre finns någon svensk dagstidning att prenumerera på förlitar jag mig på litteraturen och utländska medier. Men det gör också att jag inte kan ställa mig utanför kiosken och börja läsa, som Camus gör här på bilden.

Det slog mig att han i sina anteckningsböcker ofta i mycket korta fragment satte fingret på något som är ytterst giltigt idag. Han skrev: "Ett krämarnas Europa - man blir förtvivlad." Dessa sex ord sätter igång en tankekedja hos mig. Det Europa vi nu lever i styrs i allt fler avseenden just av krämarna. Ett Europa där eufemismen valfrihet betyder att de olika företagskolosserna styr över våra liv, från det att vi lyfter telefonen eller sätter på värmen i våra bostäder, till dess att vi måste uppsöka en läkare eller ett apotek. En annan eufemism - avregleringen - har gjort oss än mer beroende av krämarna.

I andra änden av krämarandan finns den organiserade brottsligheten. Den sysslar med allt som ger pengar, men just nu verkar flyktingsmuggling vara den mest lukrativa branschen. Den innebär att man lurar tusentals människor att sälja allt de har för en tillvaro i Sverige. Att de blir grundlurade förstår de inte förrän de sitter på en campingplats i väntan på utredning. Maffian har redan fått betalt, stängt dörren om sig och gått vidare till nästa bedrägeri. Dessa omständigheter klargörs aldrig i den svenska pressen, vilket är ännu ett tungt vägande skäl att avstå från den.

Man kan med fördel avsluta med ett annat citat från anteckningsboken. Camus skriver: "Om tiden endast vore tragisk! Men den är skändlig."

Läs också här hos Bengt.

Söndagens texter: Albert Camus.

De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.

*

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

Skånska barn i exil

Där står vi, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyk i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var nio år, en livrädd liten pågablära från Lorensborg. Det är 49 år sedan.

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.

Bokbål i Berlin 1933.

I många diktaturer är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens själva grepp. Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.

Vedran Smailovic spelar cello i det brandhärjade
och förstörda nationalbiblioteket i Sarajevo 1992.

Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora nationalbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995 (www.ifla.org):

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där de fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.


Ur TLS: It was 20 years ago that Ayatollah Khomeini pronounced his fatwa on Salman Rushdie. "I inform all zealous Muslims of the world", he proclaimed, "that the author of the book entitled The Satanic Verses . . . and all those involved in its publication who were aware of its contents, are sentenced to death." Och ur The Independent: “The Bradford book burning became a symbol of a new, oppressive, obscurantist threat to Western values of tolerance and freedom of speech.”

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna”. I det fallet utökades brännandet också till att gälla större materiell egendom.

Fredagkväll, Mísia, mörker...

Det kom en vårvind mitt i höstmörkret, den kom från Lissabon, men hade tagit vägen om Neapel, där Mísia spelat in film med skådespelaren och regissören John Turturro. Mísia, kanske mest förknippad med fado, är också en utmärkt vis-, jazz- och cabaretsångerska. I filmen Passione sjunger hon bl.a. en känd sång från staden, tidigare inspelad av Mina. Med denna film träder hon åter in i en konstform som ger utrymme åt hela hennes sceniska närvaro, som aldrig handlat enbart om röst och sång utan i lika hög grad kropp och mimik.

Jag ser fram emot att Turturros nya film så småningom kanske når Sverige. Men det är kanske att hoppas för mycket? Under tiden kan man njuta Mísias nya dubbel-cd Ruas.

Malmö har inte nog med problem, tycker media-överklassen. (Själv-)godhet över alla gränser från Sydsvenskans nomenklatura.

Nu drar Sydsvenskans godhetskvartett igång sin nya kampanj: Vi älskar Malmö. Se på dessa goda människor och glöm inte bort dem: Lotta Satz, kulturredaktören Rakel Chukri, godhetsprofeten, den överskattade och överbetalda kommentatern Heidi Avellan och Stålmannen själv, chefredaktören med rätt att bedöma hela världen efter Lundamallar, Daniel Sandström. Bara översteprästen själv, pressvärldens alltid specialinkallade alibi, Per Svensson, fattas.

Har ni sett dem skriva sådana upprop förut? Har ni sett dem rita hjärtan i tidningen när människor dagligen utsätts för rån, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mord? Har ni sett dem bry sig? Jag kan mitt Malmö och säger utan att darra på rösten att detta är den mediala överklassens nya sätt att hantera en verklighet de själv starkt bidragit till att skapa.

Malmö är staden jag föddes i, staden där båda mina föräldrar fötts, staden dit min farfar kommit från Köpenhamn, staden som gjorde en större krets av min släkt. Malmö är staden där jag tog mina första stapplande steg, på Rasmusgatan! Malmö är staden jag växte upp i. Malmö är staden jag bildade familj i, från den egna uppväxten på Lorensborg till livet som familjefar på Bellevuegården. Malmö var roten och vardagen för oss alla i familjen. Malmö är staden där mina barn växte upp. Malmö är staden jag älskade över allt annat. Men Malmö är också staden jag flydde därför att mina barn vägrade leka ute, för att nätternas inferno i förorten knäckte oss, för att våra cyklar och mopeder alltid stals, för att inbrotten gjorde vår tillvaro alltmer otrygg, för att rånen pågick i centrum, för att kvällsmörkret skrämde oss... Ja, vi älskade vår hemstad, men den stötte bort oss.

Jag minns fortfarande vår sista månad i Malmö: min fru räddade livet på en heroinist som fått i sig en överdos i grannlägenheten, en blottare stod och skrämde barnen vid sandlådan och ett knivslagsmål ägde rum utanför vår dörr. Visst kunde man ringa och få polishjälp, det fick vi, men det blev sista spiken i vårt Malmöliv.

Godheten känner inga gränser. Inte heller hyckleriet.

Bokkrönika i Astra Nova, Helsingfors.

Curzio Malaparte

Idag utkommer den finlandssvenska kulturtidskriften Astra Nova med sitt fjärde nummer för året. Jag publicerar därför den bokkrönika jag alltid har i tidskriften. Det mesta har jag skrivit om tidigare i separata artiklar men här är det samlat.

Astrakrönika

Therese Bohman: Den drunknade (Norstedts)
Kjell Espmark: Minnena ljuger (Norstedts)
Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet. Med bilder av Velibor Bozovic och från Chicago Historical Society. (Albert Bonniers förlag, översättning Kerstin Gustafsson).
Bengt Jangfeldt: Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. (W&W)
Curzio Malaparte: Kaputt (Bonniers, översättning av Viveca Melander, översättning av franska citat av Anders Bodegård, förord av Mikael van Reis).
Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)
Richard Yates: Easter Parade (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson).


Den kanske mest efterlängtade boken under den gångna våren har för mig varit Bengt Jangfeldts Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. Inga förväntningar kom på skam. Tvärtom visade det sig vara en fantastisk porträtterande bok och dessutom en diktanalys och minnesbok från Jangfeldts egen bekantskap och vänskap med den ryske diktaren. Det är som att titta in i diktarens värld av skapande, samtidigt som man förstår det som omger den, världen med sin smuts, sin förnedring och sin politik. Den som är genuint intresserad av litteraturens villkor i vår värld, kan lära sig mycket av den. För Brodsky var poesin lika viktig som andningen. För honom gällde inte "dissident"-politiken, för honom var det att ställa sig helt utanför eller bredvid som skulle gälla.

"Jag är framför allt intresserad av pogromen 1903" säger berättaren till Iuliana, föreståndaren för Chisinaus Judiska Museum i Bukovina. Han frågar henne därför att han är på jakt efter sanningen om vad som hände Lazarus Averbuch, den unge jude som överlevde pogromen och på flykten hamnade i Chicago, där han dödades av polisen.

Så kunde man sammanfatta bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons nya roman, ett mästerligt stycke dåtids- och nutids-historia sammanvävda till en bild av folkmordens och hatets mekanismer. Två berättelser tvinnas alltså samman. Först den tidiga 1900-talsberättelsen om de fattiga judarna i Chicago, där anarkismen frodas och kampen för rättvisa och brödföda mer är förknippad med proletära judiska rörelser än med den nationella sionistiska. Emma Goldmann, legendariska föreläsaren, finns med i denna berättelse, och det är till och med möjligt att hon har ett slags huvudroll. Det sägs nämligen att Lazarus söker upp Chicagos polischef för att varna denne för Goldmanns ankomst. Men i polischefens ögon är Lazarus en smutsig anarkist. Han skjuter honom i preventivt syfte. Den andra berättelsen handlar om Hemons alter ego som reser i de forna öststaterna för att söka sanningen om familjen Averbuchs öde. Han reser tillsammans med vännen från Sarajevo, fotografen Rora. Deras resa blir också berättelsen om vad som skett i dessa länder efter 1989.

Kjell Espmark har med årets bok skrivit något av det vackraste och mest minnesvärd i svensk litteraturs barndomsskildringar. Han tar fram barndomen som små fragment, vrider och belyser ur olika synvinklar, försöker se vad som är äkta och vad som är sken. En text som jag kommer att bära med mig, bokens mest gripande, handlar om hur författaren sitter hos sin mor, hennes sista dag i livet och försöker förklara för henne att boken han just publicerat är fiktion och inte en berättelse om henne. "Vad ska folk säga?" undrar hon och känner skam. Espmark hinner inte mer än återvända hem förrän han får dödsbudet.

Joseph Roth.

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.” Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk, reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

Jag har brottats med Curzio Malapartes fullkomligt unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog. Jag undrar varför man inte lade in dem i texten, som man gjort med tysk- och engelskspråkig dialog. Förklaringen är naturligtvis att det är så här originalverket ser ut. Men som icke-franskkunnig har det varit ett hinder i läsningen för mig. Nå, med stor tacksamhet konstaterar man att Malapartes digra rapport och krönika från andra världskriget och förintelsen, Kaputt från 1944, äntligen finns på svenska. Ämnena har jag läst allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser. Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den. Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde.

Många romaner ligger slumrande. Så kan något väcka dem till liv igen och ge dem (många) nya läsare. Det var just det som hände med Richard Yates Revolutionary Road från 1961. Den fanns förstås att köpa på engelska. Men med filmatiseringen i regi av Sam Mendes och med Leonardo di Caprio och Kate Winslett i huvudrollerna blev den också kiosklitteratur på svenska. Överallt såg man den, på bensinmackar, i matbutiken, kanske rentav i bokhandeln. Den stora vinsten i denna process är att en mästerlig roman når dit den kanske inte annars skulle ha nått. Filmatiseringen är enastående i egen rätt, men det är romanen man ska ägna tid åt. Nu kommer Easter Parade från 1976 i vacker översättning av Kerstin Gustafsson. När den släpptes på svenska i våras fick den genomgående ett mycket positivt mottagande. Efter att ha ägnat den två nätter kan jag inte frigöra mig från det filmiska. Liksom Revolutionary Road är Easter Parade ett verk som skapat för duken. Dess karaktärer är starka, med personligheter så väsensskilda att de genast skulle bli ett slags spegelbilder av varandra. Det är nämligen systrarna Emily och Sarah Grimes som får karaktärisera två - misslyckade - livsvägar, i skuggan av den inte mindre tragiska modern. Redan i romanens första rad slår Yates fast tonen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Livsvägarna kantas av havererad kärlek, misshandelsrelationer, djup och förnedrande alkoholism. Trots att Yates själv fastnat i alko-träsket kunde han skildra det med naken distans.

Jag vill avsluta med höstens första svenska debutant: Therese Bohman. Född 1978 är hon till vardags tidskriftsredaktör. Hennes debutroman har jag sett mycket fram emot eftersom jag tilltalats av hennes estetiska mognad som formgivare och redaktör. Romanen berättar om två systrar. Den ena, Stella, lever tillsammans med Gabriel i Skåne och Marina kommer dit för att hälsa på. Bokens första del skildrar en trevande och ofta bristfällig relation, som får en plötsligt vändning när det uppstår en erotisk laddning mellan Gabriel och den gästande systern. I den andra delen berättas om en helt ny relation där Stella är utanför. Varför ska jag inte avslöja. I erotiken mellan Gabriel och Marina tycker jag mig se ett spel som handlar om makt och underkastelse. Dessvärre lever varken bokens intrig eller dess språk upp till förväntningarna. Men bokhösten är lång och det finns anledning att återkomma till vad den gav i nästa nummer av Astra Nova.