Camus om ensamheten och avståendet.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en (...) Jag har lidit av ensamheten, men genom att bevara min hemlighet har jag besegrat plågan att vara ensam. Och numera vet jag ingen större ära än att leva ensam och okänd. Skriva - min djupa glädje! Säga ja till världen och njutningen - men bara om det sker i utblottning."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.