Fragment ur ett pågående arbete.

Med pappa i Köpenhamn 1955.

Varje gång jag vill blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och vad som är efterkonstruktioner.

*

Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten.

Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor. Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker.

*

Pappa och jag i tv-hörnet.

Känslan av ensamhet och av att stå bredvid fanns i hela min barndom.

När de andra spelade fotboll, fick jag nöja mig med att stå utanför planen, för att sköta uppgiften som vattenhämtare. De råa skämten från gänget kan jag fortfarande höra: ”Om du inte sköter din uppgift blir du vice vattenhämtare”. De mullrande skratten blev för mig föraktfulla och hotfulla. De förstärkte min känsla av att jag befann mig i fel tid och på fel plats. Bara hos klassens flickor kunde jag undkomma den känslan, men om jag var hos dem orsakade det bara ännu fler föraktfulla skämt från de fotbollsspelande pojkarna. Jag visste med hela mitt väsen att jag inte hörde hemma där. Jag var inte femton år fyllda då jag beslutade mig för att försöka undvika alla grupper och mänskliga kollektiv. Trots det hamnade jag i en politisk sekt. Den fick mig att förstå hur riktigt det tidiga beslutet varit och jag återvände till det, för att stanna resten av vuxenlivet.

*

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag.

Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

*

Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg.

Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.

*

Med pappa och lillasyster, Lorensborg.

Barndom är inte ett statiskt tillstånd. Också barnet är varje dag en ny människa, men de förflutna dagarna formar hennes nya.

*

Det som starkast präglat min självbild är känslan av oduglighet. Jag hade ingen plats som var min utanför lägenheten.

*

Hade jag alltså en trygg plats i familjen?

Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig. Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem. De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en läpparnas bekännelse än något annat.

*

Mormor Sabina (som har namnsdag idag) med min äldste son, mitten av 1970-talet, bilden tagen i mitt föräldrahem på Lorensborg i Malmö vid pappas Dubrovnikmålning.

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg.

Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning. Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

*

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap.

Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.