Tankens flykt. Hans Ruin - essätävlingen 2010 (Svenska Kulturfonden, Helsingfors).

Sedan 2004 utlyses vartannat år essätävlingen i Hans Ruins namn. Den inbjuder alla som skriver på svenska språket att delta. Det fina med det är att Ruin faktiskt var verksam både i Finland och Sverige, och att man därmed möjliggör för essäister i dessa länder (eller varhelst i världen de skriver på svenska) att delta.

I årets tävling blev alla tre pristagare rikssvenskar: Jens Johansson från Tranås fick förstapriset, David Molander från Stockholm andrapriset och Peter Nyberg, också han från Tranås, fick tredjepriset. Bland de sex hedersomnämnandena finns också en Tranåsbo: Magnus Axelsson Sparf, så man höjer allt på ögonbrynen inför denna stora Tranåsdominans. Men juryn bedömer texterna anonymt och kan inte ha vetat detta. Inte heller att den rikssvenska dominansen är så stark. Endast Henrik Enckell från Helsingfors är finlandssvensk. Från Sverige gavs också deltagare från Höör, Uppsala och Stockholm ett hedersomnämnande, liksom ett gick till en kvinna bosatt i Turkiet.

Hur ser standarden ut på dessa essäer, som vaskats fram ur 112 inskickade bidrag? Jag skulle vilja säga att den av de publicerade texterna ter sig rätt så hög. Här finns både egensinniga och personliga texter, samtidigt som rent litterära essäer finns med. Ingen av dem kan mäta sig med Hans Ruins skriftställarskap, varken i år eller i förra omgången 2008 (det är bara dessa jag tagit del av och kan bedöma) – men att själva grundhållningen i Ruins essäistik också kan spåras här. Jag tänker då främst på hur det djupt personliga finns i en pendelrörelse mot det utanför den egna kretsen; litteraturen, politiken, världen.

Efter att ha läst alla essäerna i antologin Tankens flykt kan jag konstatera att jag nog också själv skulle ha utsett de tre vinnarna till just vinnare, men att jag håller tredjepristagaren Peter Nybergs essä allra högst. Kanske är det ämnet som lockar mig, kanske är det sättet han växelspelar mellan sambons självmordsförsök och den personliga berättelsen, och den historiska tillbakablicken på Nellie Bly som i slutet av 1800-talet lyckades bli inskriven på ett mentalsjukhus för att skriva texten Ten Days in a Mad-House. Att Nyberg drar in en alldeles modern svensk som gör likadant är kanske vid det här laget ett tämligen uttjatat ämne, men det säger jag inte mer om, eftersom jag betraktar slutresultatet som väldigt lyckat.

Vinnarbidraget av Jens Johansson rör sig i samma sfär, då essäisten betraktar tillvaron från faderns dödsbädd.

Nästa essätävling utlyses om ett år, hösten 2011. Antologin kan beställas från Svenska Kulturfonden i Helsingfors.