Bokkrönika i Astra Nova, Helsingfors.

Curzio Malaparte

Idag utkommer den finlandssvenska kulturtidskriften Astra Nova med sitt fjärde nummer för året. Jag publicerar därför den bokkrönika jag alltid har i tidskriften. Det mesta har jag skrivit om tidigare i separata artiklar men här är det samlat.

Astrakrönika

Therese Bohman: Den drunknade (Norstedts)
Kjell Espmark: Minnena ljuger (Norstedts)
Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet. Med bilder av Velibor Bozovic och från Chicago Historical Society. (Albert Bonniers förlag, översättning Kerstin Gustafsson).
Bengt Jangfeldt: Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. (W&W)
Curzio Malaparte: Kaputt (Bonniers, översättning av Viveca Melander, översättning av franska citat av Anders Bodegård, förord av Mikael van Reis).
Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)
Richard Yates: Easter Parade (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson).


Den kanske mest efterlängtade boken under den gångna våren har för mig varit Bengt Jangfeldts Språket är Gud. Anteckningar om Joseph Brodsky. Inga förväntningar kom på skam. Tvärtom visade det sig vara en fantastisk porträtterande bok och dessutom en diktanalys och minnesbok från Jangfeldts egen bekantskap och vänskap med den ryske diktaren. Det är som att titta in i diktarens värld av skapande, samtidigt som man förstår det som omger den, världen med sin smuts, sin förnedring och sin politik. Den som är genuint intresserad av litteraturens villkor i vår värld, kan lära sig mycket av den. För Brodsky var poesin lika viktig som andningen. För honom gällde inte "dissident"-politiken, för honom var det att ställa sig helt utanför eller bredvid som skulle gälla.

"Jag är framför allt intresserad av pogromen 1903" säger berättaren till Iuliana, föreståndaren för Chisinaus Judiska Museum i Bukovina. Han frågar henne därför att han är på jakt efter sanningen om vad som hände Lazarus Averbuch, den unge jude som överlevde pogromen och på flykten hamnade i Chicago, där han dödades av polisen.

Så kunde man sammanfatta bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons nya roman, ett mästerligt stycke dåtids- och nutids-historia sammanvävda till en bild av folkmordens och hatets mekanismer. Två berättelser tvinnas alltså samman. Först den tidiga 1900-talsberättelsen om de fattiga judarna i Chicago, där anarkismen frodas och kampen för rättvisa och brödföda mer är förknippad med proletära judiska rörelser än med den nationella sionistiska. Emma Goldmann, legendariska föreläsaren, finns med i denna berättelse, och det är till och med möjligt att hon har ett slags huvudroll. Det sägs nämligen att Lazarus söker upp Chicagos polischef för att varna denne för Goldmanns ankomst. Men i polischefens ögon är Lazarus en smutsig anarkist. Han skjuter honom i preventivt syfte. Den andra berättelsen handlar om Hemons alter ego som reser i de forna öststaterna för att söka sanningen om familjen Averbuchs öde. Han reser tillsammans med vännen från Sarajevo, fotografen Rora. Deras resa blir också berättelsen om vad som skett i dessa länder efter 1989.

Kjell Espmark har med årets bok skrivit något av det vackraste och mest minnesvärd i svensk litteraturs barndomsskildringar. Han tar fram barndomen som små fragment, vrider och belyser ur olika synvinklar, försöker se vad som är äkta och vad som är sken. En text som jag kommer att bära med mig, bokens mest gripande, handlar om hur författaren sitter hos sin mor, hennes sista dag i livet och försöker förklara för henne att boken han just publicerat är fiktion och inte en berättelse om henne. "Vad ska folk säga?" undrar hon och känner skam. Espmark hinner inte mer än återvända hem förrän han får dödsbudet.

Joseph Roth.

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.” Orden skrevs för nittio år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk, reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

Jag har brottats med Curzio Malapartes fullkomligt unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog. Jag undrar varför man inte lade in dem i texten, som man gjort med tysk- och engelskspråkig dialog. Förklaringen är naturligtvis att det är så här originalverket ser ut. Men som icke-franskkunnig har det varit ett hinder i läsningen för mig. Nå, med stor tacksamhet konstaterar man att Malapartes digra rapport och krönika från andra världskriget och förintelsen, Kaputt från 1944, äntligen finns på svenska. Ämnena har jag läst allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser. Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den. Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde.

Många romaner ligger slumrande. Så kan något väcka dem till liv igen och ge dem (många) nya läsare. Det var just det som hände med Richard Yates Revolutionary Road från 1961. Den fanns förstås att köpa på engelska. Men med filmatiseringen i regi av Sam Mendes och med Leonardo di Caprio och Kate Winslett i huvudrollerna blev den också kiosklitteratur på svenska. Överallt såg man den, på bensinmackar, i matbutiken, kanske rentav i bokhandeln. Den stora vinsten i denna process är att en mästerlig roman når dit den kanske inte annars skulle ha nått. Filmatiseringen är enastående i egen rätt, men det är romanen man ska ägna tid åt. Nu kommer Easter Parade från 1976 i vacker översättning av Kerstin Gustafsson. När den släpptes på svenska i våras fick den genomgående ett mycket positivt mottagande. Efter att ha ägnat den två nätter kan jag inte frigöra mig från det filmiska. Liksom Revolutionary Road är Easter Parade ett verk som skapat för duken. Dess karaktärer är starka, med personligheter så väsensskilda att de genast skulle bli ett slags spegelbilder av varandra. Det är nämligen systrarna Emily och Sarah Grimes som får karaktärisera två - misslyckade - livsvägar, i skuggan av den inte mindre tragiska modern. Redan i romanens första rad slår Yates fast tonen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Livsvägarna kantas av havererad kärlek, misshandelsrelationer, djup och förnedrande alkoholism. Trots att Yates själv fastnat i alko-träsket kunde han skildra det med naken distans.

Jag vill avsluta med höstens första svenska debutant: Therese Bohman. Född 1978 är hon till vardags tidskriftsredaktör. Hennes debutroman har jag sett mycket fram emot eftersom jag tilltalats av hennes estetiska mognad som formgivare och redaktör. Romanen berättar om två systrar. Den ena, Stella, lever tillsammans med Gabriel i Skåne och Marina kommer dit för att hälsa på. Bokens första del skildrar en trevande och ofta bristfällig relation, som får en plötsligt vändning när det uppstår en erotisk laddning mellan Gabriel och den gästande systern. I den andra delen berättas om en helt ny relation där Stella är utanför. Varför ska jag inte avslöja. I erotiken mellan Gabriel och Marina tycker jag mig se ett spel som handlar om makt och underkastelse. Dessvärre lever varken bokens intrig eller dess språk upp till förväntningarna. Men bokhösten är lång och det finns anledning att återkomma till vad den gav i nästa nummer av Astra Nova.