 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jo, Georges Simenon lyckades. Det som anses vara hans bästa roman, Klockorna i Bicêtre (på svenska 1965 i översättning av Gun och Nils A. Bengtsson), gör just detta. Övertygande, spännande och mycket levande, trots temat.
Den mäktige tidningsmannen, René Maugras, drabbas och berättelsen börjar när han förts till sjukhus. Där möter han förstås vänner, särskilt doktor d'Argoulet som till en början tröstar med att det inte är så illa som det ser ut. Det berättartekniskt anmärkningsvärda är att det är Maugras tankar som blir texten. Inte en berättare som ser honom ligga där, utan han själv.
Dagar blir till veckor. Maugras går igenom och rannsakar sitt liv från tidig barndom och framåt, yrkeslivet, alla tillkortakommanden. Han minns sina tonår då han inte vågade möta flickor utan gick till hamnbordellen. Han har två nattsköterskor som sover i hans enskilda sal. En av dem blir han smått förälskad i. Han romantiserar henne, upphöjer henne till Kvinnan, njuter av hennes närvaro.
Så börjar träningen. Att höja den arm som inte är förlamad, att skriva enstaka ord med vänsterhanden, så småningom att sitta upp i sängen. Det gör honom inte glad. Han vill stanna där i rummet. Han vill fortsätta så här och aldrig återvända till sin fru eller sin redaktion. Hur det går framöver ska jag inte orda om här.
Jag har just läst boken. Det är jag tacksam för och jag förstår varför den ansågs vara hans främsta.
Tack till Anders W.
