.jpg)
Modiano har skrivit vad som närmast kan kallas en meditation över ett verkligt människoöde. Han snubblar över hennes namn i en gammal dagstidning, närmare bestämt France-Soir från 1941. Där efterlyses hon. Eftersom hon var judinna och endast tonåring anar Modiano här ett drama. Han börjar leta. Han hittar adresser, han besöker dem, han rotar i arkiven och hittar saker. Så småningom förstår man som läsare hur scenen ser ut: franska myndigheter håller Paris "rent från judar" - de samarbetar verkligen smidigt med de nazityska ockupationstrupperna. Lilla Dora Bruder har rymt från ett internat, ett katolskt sådant, hon dyker så småningom upp i det fruktade och ökända Drancy, varifrån transporterna från Paris går till Auschwitz och en säker död.
Modiano visar oss hur "den banala ondskan" (Arendt) ser ut i sin vardag. Den är grå som aska och alldaglig som syret vi andas. Att kvittera ut sina tre judestjärnor blir som att kvittera ut ett paket på posten.
Jag blir så gripen av Modianos letande och hans stillsamma, sorgesamma och lågmälda meditation över flickans öde, därför att han i henne också inkluderar alla de andra judarna. De som gått på teater, ätit på restaurang, älskat, fött barn, gått i skola... och allt det andra de gjort i sina Parisliv. Med Dora Bruder sänker sig mörkret. I dokumenten. I boken. I verkligheten. Och jag bär med mig hans ord:
"Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden - allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne."
Tidigare har jag här i bloggen skrivit om Modianos Lilla smycket.
